De lärdas republik har alltid varit någonting som oftare refererats till i festtal än i politisk diskussion. Ändå har universiteten en gång i tiden varit organiserade på ett sätt som gjorde denna beskrivning rimlig. Universiteten har varit korporationer med egna rättssystem och politisk representation. Jag mins en gång när jag var på rundvandring på universitetet i Köpenhamn. Vi fick inte bara se konsistorietrum och bibliotek. Vi besökte också den tämligen mörka underjordiska fängelsehåla där man en gång i tiden spärrade in studenter som bröt mot reglerna. Universitetet var i fullaste mening en stat i staten.
I Storbritannien hade universiteten så sent som i början av 1900-talet representation i underhuset. Den brittiske premiärministern William Gladstone representerade i decennier inte City of Oxford utan Corporation of Oxford, en valkrets som inte bestod av stadens innevånare utan av universitetets alumner, som tillsammans sände en MP till Westminster. Den siste brittiske universitetsparlamentarikern representerade University of Belfast i Nordirlands regionala parlament och försvann med detta när Margret Thatcher införde centralt styre där.
I Sverige var det en gång professorerna som hade medborgerliga rättigheter i de lärdas republik. Fram till ståndsriksdagens upplösning var de representerade i riksdagens prästerstånd (vilket onekligen har en del att säga om universitetets plats i samhället). Numera är istället regeringen representerad i universitetens styrelser. Även om regeringen nu aviserat att det skall bli ett slut på detta verkar det långt ifrån självklart att universiteten kommer att få tillbaka sådana rättigheter som att välja sina egna rektorer.
Till skillnad från katolska kyrkan har universiteten aldrig tvingat några tyska eller romerska kejsare krypa på sina bara knän till Kanossa. Ändå har människor med bas i universitetetsväsendet dock återkommande gjort sig hörda som oberoende röster i samhället. Den franske sociologen Pierre Bourdieus forskning kring universitetens interna makthierarkier tas i Sverige ofta som intäkt för att kritisera dessa. Själv tycks Bourdieu dock alltid ha varit övertygad om att universitetens maktposition i samhället är en nödvändighet för att intellektuella skall kunna använda dem som bas för att delta i samhällsdebatten. Det senare är i sig en nödvändighet i det pluralistiska samhälle som vuxit fram de senaste århundradena.
Nu är allt detta hotat. Dagens svenska universitetsprofessorer deltar sällan på ett kritiskt sätt i samhällsdebatten. De tycks alltför upptagna av att söka pengar till sitt nästa forskningsprojekt eller undvika att förorätta sina överordnade. Universiteten är på väg att förvandlats från oberoende republik till en olycklig blandning av statlig myndighet och kommersiellt företag. Det här är inte ens ett problem främst med tanke på de akademiker som väljer att inte extraknäcka som debattörer. Visserligen behövs de i det offentliga samtalet. Men vi behöver också reguljär forskning som bedrivs utan nervösa ögonkast på vad som för närvarande är politiskt korrekt. Forskningen måste kunna gå före samhällsutvecklingen inte bara hänga den i hasorna. Detta gäller inte minst forskningen inom de ämnen där resultaten är mer synliga än forskarnas åsikter, ämnen som medicin och systemvetenskap.
Det är inte så att jag önskar mig fängelsehålorna tillbaka (även om man som lärare kanske gjort det en eller annan gång). Vi behöver emellertid inte heller fler statliga myndigheter eller följsamma akademiker. Däremot vore ett genuint akademiskt oberoende guld värt, och då kanske inte främst för lärare och studenter utan för det samhälle som omger oss.
I Storbritannien hade universiteten så sent som i början av 1900-talet representation i underhuset. Den brittiske premiärministern William Gladstone representerade i decennier inte City of Oxford utan Corporation of Oxford, en valkrets som inte bestod av stadens innevånare utan av universitetets alumner, som tillsammans sände en MP till Westminster. Den siste brittiske universitetsparlamentarikern representerade University of Belfast i Nordirlands regionala parlament och försvann med detta när Margret Thatcher införde centralt styre där.
I Sverige var det en gång professorerna som hade medborgerliga rättigheter i de lärdas republik. Fram till ståndsriksdagens upplösning var de representerade i riksdagens prästerstånd (vilket onekligen har en del att säga om universitetets plats i samhället). Numera är istället regeringen representerad i universitetens styrelser. Även om regeringen nu aviserat att det skall bli ett slut på detta verkar det långt ifrån självklart att universiteten kommer att få tillbaka sådana rättigheter som att välja sina egna rektorer.
Till skillnad från katolska kyrkan har universiteten aldrig tvingat några tyska eller romerska kejsare krypa på sina bara knän till Kanossa. Ändå har människor med bas i universitetetsväsendet dock återkommande gjort sig hörda som oberoende röster i samhället. Den franske sociologen Pierre Bourdieus forskning kring universitetens interna makthierarkier tas i Sverige ofta som intäkt för att kritisera dessa. Själv tycks Bourdieu dock alltid ha varit övertygad om att universitetens maktposition i samhället är en nödvändighet för att intellektuella skall kunna använda dem som bas för att delta i samhällsdebatten. Det senare är i sig en nödvändighet i det pluralistiska samhälle som vuxit fram de senaste århundradena.
Nu är allt detta hotat. Dagens svenska universitetsprofessorer deltar sällan på ett kritiskt sätt i samhällsdebatten. De tycks alltför upptagna av att söka pengar till sitt nästa forskningsprojekt eller undvika att förorätta sina överordnade. Universiteten är på väg att förvandlats från oberoende republik till en olycklig blandning av statlig myndighet och kommersiellt företag. Det här är inte ens ett problem främst med tanke på de akademiker som väljer att inte extraknäcka som debattörer. Visserligen behövs de i det offentliga samtalet. Men vi behöver också reguljär forskning som bedrivs utan nervösa ögonkast på vad som för närvarande är politiskt korrekt. Forskningen måste kunna gå före samhällsutvecklingen inte bara hänga den i hasorna. Detta gäller inte minst forskningen inom de ämnen där resultaten är mer synliga än forskarnas åsikter, ämnen som medicin och systemvetenskap.
Det är inte så att jag önskar mig fängelsehålorna tillbaka (även om man som lärare kanske gjort det en eller annan gång). Vi behöver emellertid inte heller fler statliga myndigheter eller följsamma akademiker. Däremot vore ett genuint akademiskt oberoende guld värt, och då kanske inte främst för lärare och studenter utan för det samhälle som omger oss.
Kommentarer