Fortsätt till huvudinnehåll

Från Kanossa till Bologna

De lärdas republik har alltid varit någonting som oftare refererats till i festtal än i politisk diskussion. Ändå har universiteten en gång i tiden varit organiserade på ett sätt som gjorde denna beskrivning rimlig. Universiteten har varit korporationer med egna rättssystem och politisk representation. Jag mins en gång när jag var på rundvandring på universitetet i Köpenhamn. Vi fick inte bara se konsistorietrum och bibliotek. Vi besökte också den tämligen mörka underjordiska fängelsehåla där man en gång i tiden spärrade in studenter som bröt mot reglerna. Universitetet var i fullaste mening en stat i staten.

I Storbritannien hade universiteten så sent som i början av 1900-talet representation i underhuset. Den brittiske premiärministern William Gladstone representerade i decennier inte City of Oxford utan Corporation of Oxford, en valkrets som inte bestod av stadens innevånare utan av universitetets alumner, som tillsammans sände en MP till Westminster. Den siste brittiske universitetsparlamentarikern representerade University of Belfast i Nordirlands regionala parlament och försvann med detta när Margret Thatcher införde centralt styre där.

I Sverige var det en gång professorerna som hade medborgerliga rättigheter i de lärdas republik. Fram till ståndsriksdagens upplösning var de representerade i riksdagens prästerstånd (vilket onekligen har en del att säga om universitetets plats i samhället). Numera är istället regeringen representerad i universitetens styrelser. Även om regeringen nu aviserat att det skall bli ett slut på detta verkar det långt ifrån självklart att universiteten kommer att få tillbaka sådana rättigheter som att välja sina egna rektorer.

Till skillnad från katolska kyrkan har universiteten aldrig tvingat några tyska eller romerska kejsare krypa på sina bara knän till Kanossa. Ändå har människor med bas i universitetetsväsendet dock återkommande gjort sig hörda som oberoende röster i samhället. Den franske sociologen Pierre Bourdieus forskning kring universitetens interna makthierarkier tas i Sverige ofta som intäkt för att kritisera dessa. Själv tycks Bourdieu dock alltid ha varit övertygad om att universitetens maktposition i samhället är en nödvändighet för att intellektuella skall kunna använda dem som bas för att delta i samhällsdebatten. Det senare är i sig en nödvändighet i det pluralistiska samhälle som vuxit fram de senaste århundradena.

Nu är allt detta hotat. Dagens svenska universitetsprofessorer deltar sällan på ett kritiskt sätt i samhällsdebatten. De tycks alltför upptagna av att söka pengar till sitt nästa forskningsprojekt eller undvika att förorätta sina överordnade. Universiteten är på väg att förvandlats från oberoende republik till en olycklig blandning av statlig myndighet och kommersiellt företag. Det här är inte ens ett problem främst med tanke på de akademiker som väljer att inte extraknäcka som debattörer. Visserligen behövs de i det offentliga samtalet. Men vi behöver också reguljär forskning som bedrivs utan nervösa ögonkast på vad som för närvarande är politiskt korrekt. Forskningen måste kunna gå före samhällsutvecklingen inte bara hänga den i hasorna. Detta gäller inte minst forskningen inom de ämnen där resultaten är mer synliga än forskarnas åsikter, ämnen som medicin och systemvetenskap.

Det är inte så att jag önskar mig fängelsehålorna tillbaka (även om man som lärare kanske gjort det en eller annan gång). Vi behöver emellertid inte heller fler statliga myndigheter eller följsamma akademiker. Däremot vore ett genuint akademiskt oberoende guld värt, och då kanske inte främst för lärare och studenter utan för det samhälle som omger oss.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…