Fortsätt till huvudinnehåll

Minnet av Finland

I dagarna besökte jag Åbo Akademi där vi inledde en forskarkurs om minne, historia och politik. Vi hade seminarier om minne och tolkning och besökte minnesmärken och kyrkogårdar.

Dessa reflexioner relaterar av naturliga skäl mera till historiskt och nationellt minne än till andra aspekter av våra diskussioner. Något som blev särskilt tydligt när vi besökte kyrkogården i Kimito var historiens annorlunda närvaro i Finland. Kyrkogårdens hjältegravar och minnesmärken är svåra att undvika ens när hjältarna är relativt få och placerade i ett hörn. Svenska språkets högre representation bland de döda än bland de levande är svår att inte lägga märke till för en svenskspråkig besökare från Sverige, en märklig upplevelse av att de dödas språk är mer begripligt än det som på Åbos gator talas av de levande.

I Sverige är historien redan över – eller ännu ej återkommen. Historien före Sveriges demokratisering är en annan än de händelser som ägt rum senare. Den tidigare historien presenteras ibland som en berättelse om det förtryck svenskarna sedermera överkommit – i andra sammanhang som berättelsen om ett jämlikt och relativt demokratiskt folk med lokal demokrati, tingstraditioner och välvilliga krönta landsfäder. Historien är med andra ord antingen god eller ond, men oavsett vilket förebådar den folkhemmet, antingen som antites till historien eller som dess fullbordan. Man kommer osökt att tänka på den kristna – och inte minst den Lutherska – principen att alltid tolka Gamla Testamentet i ljuset av det Nya.

I Finland är historien senare. Medan alla våldsamma skeenden i svensk historia är förlagda på säkert avstånd före Wienkongressen ruvar Finlands blodiga förflutna över 1900-talets historia, fortfarande mindre än en mansålder från samtiden. Finlands sista militära ryttarstaty porträtterar marskalken Mannerheim. I Stockholm påminner den sista ryttarstatyn betecknande nog om marskalken Bernadottes (eller kronprinsen Karl Johans) intåg i Stockholm 1809. Inte ens i samband med Frihets-/Inbördeskriget har Finland utvägen att kunna enas om skillnaden mellan hjältar och förrädare. Kyrkogården blir en plats där nationen mins och i bästa fall begraver sina förflutna konflikter. Att döma av samtal med författaren Kjell Westö och andra framgår emellertid att det fortfarande är mycket man ”inte talar om”.

Först i Vinterkrigets hjältegravar kan nationen enas i ett minne. Här föreligger en skuld, numera rent av en arvskuld. Nationalismens inneboende arvskuld är kanske primärt en skuld i den meningen att de nu levande är skyldiga sina hjältemodiga döda sin frihet, sekundärt rör det sig kanske också om en ärftlig skuld av den typ som annars förknippas med katastroföverlevande: känslan av skuld över sin egen överlevnad när så många andra dött (åtminstone den första typen framgick med all önskvärd tydlighet av vår guides minnesbaserade berättelse). I detta ligger mycket av nationalismens och patriotismens kärna: kopplingen mellan nutid, förflutenhet och framtid i en organisk helhet, de efterkommandes skuld till sina föregångare och inte minst minnet av de dödas offergärningar. Vilka som inkluderas i minne och skuld är knappast ens en orsak till, utan snarare samma sak som, vilka som inkluderas nu och i framtiden.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor.

En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållnin…

Spengler

I första världskrigets efterdyningar publicerades en bok som snabbt skulle få spridning över hela Europa, en analys av den västerländska civilisationens historiska läge och framtidsutsikter. Författaren hette Oswald Spengler och boken Västerlandet undergång. Författaren som dittills varit verksam som gymnasielärare, uppvisade en omfattande bildning och en tendens till ofta halsbrytande jämförelser mellan de mest skiftande länder och tidsåldrar. Hans tes var att världshistorien som sådan saknar riktning och att alla försök att betrakta den som en utveckling från längre kulturformer till högre var dömda att misslyckas. Istället var all mänsklig framgång resultatet av ett fåtal historiska högkulturer som till exempel den grekisk-romerska, den indiska, den kinesiska, den egyptiska och den västerländska. Dessa var inte bara åtskilda i tiden och rummet utan även av att skillnaderna i mentalitet mellan dem gjorde det i det närmaste omöjligt att kommunicera över kulturgränserna. Även till syn…

Umberto Eco om fascismens natur

Bland de mest lyckade försöken att definiera fascism som jag har läst är Umberto Ecos essä Ur-Fascism från 1995. Han inleder med några av sina egna upplevelser från sin barndom i fascismens Italien:

“In 1942, at the age of ten, I received the First Provincial Award of Ludi Juveniles (a voluntary, compulsory competition for young Italian Fascists—that is, for every young Italian). I elaborated with rhetorical skill on the subject ‘Should we die for the glory of Mussolini and the immortal destiny of Italy?’ My answer was positive. I was a smart boy.”

Eco gör inget försök att hitta en minimidefinition av de italienska fascismens ideologi. Istället menar han att ”fascism, snarare än t.ex. ”nazism”eller ”falangism” blev det övergripande paraplybegreppet för denna typ av rörelser och regimer just eftersom den italienska fascismen på ett så påtagligt sätt saknade en enhetlig och konsekvent ideologi. Likheten mellan fascistiska rörelser och riktningar betraktar han som en fråga om familjelikh…