Fortsätt till huvudinnehåll

Minnet av Finland

I dagarna besökte jag Åbo Akademi där vi inledde en forskarkurs om minne, historia och politik. Vi hade seminarier om minne och tolkning och besökte minnesmärken och kyrkogårdar.

Dessa reflexioner relaterar av naturliga skäl mera till historiskt och nationellt minne än till andra aspekter av våra diskussioner. Något som blev särskilt tydligt när vi besökte kyrkogården i Kimito var historiens annorlunda närvaro i Finland. Kyrkogårdens hjältegravar och minnesmärken är svåra att undvika ens när hjältarna är relativt få och placerade i ett hörn. Svenska språkets högre representation bland de döda än bland de levande är svår att inte lägga märke till för en svenskspråkig besökare från Sverige, en märklig upplevelse av att de dödas språk är mer begripligt än det som på Åbos gator talas av de levande.

I Sverige är historien redan över – eller ännu ej återkommen. Historien före Sveriges demokratisering är en annan än de händelser som ägt rum senare. Den tidigare historien presenteras ibland som en berättelse om det förtryck svenskarna sedermera överkommit – i andra sammanhang som berättelsen om ett jämlikt och relativt demokratiskt folk med lokal demokrati, tingstraditioner och välvilliga krönta landsfäder. Historien är med andra ord antingen god eller ond, men oavsett vilket förebådar den folkhemmet, antingen som antites till historien eller som dess fullbordan. Man kommer osökt att tänka på den kristna – och inte minst den Lutherska – principen att alltid tolka Gamla Testamentet i ljuset av det Nya.

I Finland är historien senare. Medan alla våldsamma skeenden i svensk historia är förlagda på säkert avstånd före Wienkongressen ruvar Finlands blodiga förflutna över 1900-talets historia, fortfarande mindre än en mansålder från samtiden. Finlands sista militära ryttarstaty porträtterar marskalken Mannerheim. I Stockholm påminner den sista ryttarstatyn betecknande nog om marskalken Bernadottes (eller kronprinsen Karl Johans) intåg i Stockholm 1809. Inte ens i samband med Frihets-/Inbördeskriget har Finland utvägen att kunna enas om skillnaden mellan hjältar och förrädare. Kyrkogården blir en plats där nationen mins och i bästa fall begraver sina förflutna konflikter. Att döma av samtal med författaren Kjell Westö och andra framgår emellertid att det fortfarande är mycket man ”inte talar om”.

Först i Vinterkrigets hjältegravar kan nationen enas i ett minne. Här föreligger en skuld, numera rent av en arvskuld. Nationalismens inneboende arvskuld är kanske primärt en skuld i den meningen att de nu levande är skyldiga sina hjältemodiga döda sin frihet, sekundärt rör det sig kanske också om en ärftlig skuld av den typ som annars förknippas med katastroföverlevande: känslan av skuld över sin egen överlevnad när så många andra dött (åtminstone den första typen framgick med all önskvärd tydlighet av vår guides minnesbaserade berättelse). I detta ligger mycket av nationalismens och patriotismens kärna: kopplingen mellan nutid, förflutenhet och framtid i en organisk helhet, de efterkommandes skuld till sina föregångare och inte minst minnet av de dödas offergärningar. Vilka som inkluderas i minne och skuld är knappast ens en orsak till, utan snarare samma sak som, vilka som inkluderas nu och i framtiden.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"? Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblo

Ernest Thiel och kulturpolitiken

Ett bra exempel på en person som verkade i gränslandet mellan konstens fält och den ekonomiska maktens var finansmannen och konstnären Ernest Thiel (1859–1947) som genom investeringar i Sveriges industrialisering och malmproduktion i slutet av 1800-talet blev en av Sveriges mest förmögna män. Till en början tedde sig Thiels liv som en rätt typisk, om en mycket framgångsrik, borgerlig karriär. Han föddes i industristaden Norrköping dit föräldrarna invandrat från Belgien, bland annat eftersom hans mor var judinna och Norrköping fortfarande var en av de få svenska städer där judar fick bosatta sig utan att först konvertera. Med tiden gifte han också in sig i Sveriges prominenta judiska släkter. Genom äktenskapet med grosshandlardottern Anna Josephson blev han svåger till bokförläggaren Karl Otto Bonnier, själv en central person i litteraturfältet och förläggare åt bland andra August Strindberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg. Den stora förändringen i Thiels li