Akademiska synpunkter

En författare som inte upphör att fängsla mig är Ernst Jünger . Hans historiesyn erinrar tydligt om Spengler. Johan Tralau ägnade sin avhandling åt att jämföra hans syn på förfrämligandet med Marx. Själv läser jag honom i första hand som skönlitterär författare och främst hans romaner från 1940 och framåt. Jag gör inga försök att klassificera hans politiska ståndpunkt. Fredstraktaten Der Friede från 1943 tycks vara det sista av hans verk med tydliga replipunkter i samtidspolitiken. Som författare kännetecknas han av en osviklig iakttagelseförmåga. Det är inte enbart överraskande att han under sitt liv hann med att identifiera flera tidigare helt okända insektsarter. Han strävar emellertid efter att fånga mer än tingen. Själv använder han återkommande begreppet Gestalt. Han beskriver historiska processer i termer av sedimentering och bergartslager. Skönlitteraturen blir ett forum för en verklighetsskildring som går utanför den empiriska verkligheten. Det är heller inte överraskande att ...

Det får väl sägas vara något av en märkesdag i det seriösa bloggandets utveckling när den tillträdande ständige sekreteraren i Svenska Akademien intervjuar sig själv på sin egen blogg . Föga överraskande blir intervjun både intressant och trevlig, och till och med rimligt självkritisk. Om någon till äventyrs skulle ha missat den så är Peter Englunds blogg dock alltid läsvärd.

Jag har en viss förtjusning i böcker som öppnar ett fönster till en annan värld. Det senaste exemplet är Winston Churchill s My Early Life från 1930. Där beskriver han sinn barndom och ungdom i slutet av 1800-talet. Att den också öppnar ett fönster till förståelsen för en av 1900-talets största personligheter ökar definitivt intresset. Historien tar sin början i Imperiets absoluta elit. Den miljö som Churchill växte upp i har få motsvarigheter idag. Brittiska Imperiet stod på höjden av sin makt. Ledare inom båda parlamentets partier umgicks i samma aristokratiska miljöer. Den liberale ledaren Gladstone sveper förbi i Churchills barndomshem, liksom hans konservative motståndare Lord Beaconsfield (”whom evryone called Dizzy”). Läsningen blir ännu mer underhållande om man håller reda på vilka personerna är. Även om man inte gör det får man dock en övergripande känsla. Själv befinner jag mig någonstans däremellan eftersom jag fortfarande minns en del från den biografi över Disraeli ...

Grundlagsutredningens förslag att slopa uppenbarhetskriteriet (se föregående bloggpost) är verkligen ett viktigt steg mot ett rättssäkrare samhälle. Vi får bättre möjligheter att överklaga myndighetsbeslut som strider mot grundlagen. Ett väl utbyggt sådant system för efterhandskontroll utgör grunden för konstitutionalismen i många länder. USA:s högsta domstol kontrollerar t.ex. inte lagar förrän de tillämpats och överklagats. Varför detta inte skulle räcka i dagens Sverige får man dock ett exempel på i dagens debattartikel i SvD . Vi behöver också en instans som kontrollerar lagars grundlagsenlighet innan de träder i kraft. " Sverige ska få en ny hemlig specialdomstol, som står i direkt strid med grundlagen och från demokratisk synpunkt är en icke acceptabel ordning. Sverige är ju inte Nordkorea. Denna ”underrättelsedomstol” ska ge tillstånd och reglera FRA:s signalspaning i kabel och ”fatta beslut om tillstånd för sökbegrepp som är direkt hänförliga till en viss fysisk person med...

Grundlagsutredningens betänkande framstår definitivt som ett litet steg i rätt riktning. Uppenbarhetsrekvisitet för lagprövning avskaffas. Det innebär att domstolar - alla domstolar - får rätt att pröva om de lagar de tillämpar strider mot grundlagen . Tidigare har lagar behövt vara "uppenbart" grundlagsstridiga för att domstolarna inte ska behöva tillämpa dem. De högre domarna ska enligt förslaget anställas med ett professionellt anställningsförfarande istället för att "kallas" av regeringen. Enligt pressmeddelandet "förstärks" lagrådets roll i kontrollen av föreslagna lagars grundlagsenlighet. Att tillfråga juristerna i lagrådet blir obligatoriskt för regeringen när de föreslår nya lagar. Däremot blir de inte tvugna att följa rekommendationerna. Jag har en tämligen uttalad uppfattning i de här frågorna. Jag misstänkar att en ökande del av svenska folket misstror regeringens och riksdagens respekt för medborgarnas grundlagsfästa rättigheter. Förtroendet t...

En av de nyaste inneböckerna inom kulturekonomi är Nextopia . Skriven av en professor som ser ut som en rockstjärna och som långt innan boken kommit ut skrivit om den på en blogg är den ett av de tydligaste exemplen på sin egen teori: att nutidsmänniskan inte lever i nutiden utan i sina förväntningar på den nära framtiden. Kanske sägs det mesta redan i titeln. Dessvärre tror jag att han kan ha rätt, men Nextopia är knappast något positivt Utopia. Har vi förlorat förmågan att lära av det förgångna och leva i nuet? I USA händer någonting nytt. Fram till den 5:e var blivande president Obama närmast den arketypiske nextopiske presidenten. I viss mån är han det fortfarande, men redan nu tvingas han in i rollen som faktisk ledare med faktiskt ansvar. Man kan inte leva enbart på känslan av hopp.

Fredagmorgon; föreläsning med Manuel Castells på KTH under rubriken Global civil society and digital communication networks . Castells höll en till formen tämligen traditionell föreläsning som dock hade flera intressanta poänger, åtminstone intressanta för mig som inte läst några av hans senare texter. Jag ska inte försöka återge föreläsningen men noterar ändå några poänger som fastnat i minnet. Till att börja med betonade han statens betydelse i utvecklingen; staten som drivkraft i globaliseringen och privatiseringen, samt inte minst statens återkomst efter 11 september. För att vara exakt talar han om hur den faktiskt existerande terrorismen "has opened a window of oportunity for the worst elements in the State" . Beskrivningen av det civila samhället tog naturligtvis upp en stor del av föreläsningen. Jag fastnade särskilt för beskrivningen av de nya sociala rörelser som utvecklats sedan 1970-talet och de följande decenniernas teknikutveckling som ett sammanträffande som g...

Måndagen och tisdagen tillbringades med en kulturpolitisk konferens i Linköping. Forskare och administratörer blandades på ett intressant sätt. En hel del intressanta bidrag har samlats i boken KulturSverige 2009 där man kan få en mängd bilder av kulturlivets organisation, ekonomi och politik. Bland de mer välbehövliga inläggen kan nämnas Eva Hemmungs Wirténs artikel om hur upphovsrätten konstant utvidgats. Andra aktuella inlägg som kan nämnas är Katja Lindqvists beskrivning av sponsringens betydelse för kulturlivet (i dagens Sverige ytterst begränsad)delse, Ants Viirmans och Jenny Johannissons om kommunernas ökande bety samt Erling Bjurströms diskussion kring kulturpolitik och globalisering. Själv deltog jag med en text om hur mångkulturalismen som kulturkonsept etablerat sig i den svenska kulturpolitiken sedan mitten av nittiotalet. Skall man säga någonting kritiskt så torde det vara att det var så pass få som diskuterade sådana saker som transnationella kulturlöden eller satten in ...

Just nu är jag så pass upptagen att blogginläggen blir färre än vad jag skulle önska. Vid sidan av läser jag Winston Churchills självbiografiska My Early Life . Klart läsvärd och klart rekommenderad. Recension kommer. Här följer dock ett kort utdrag, dels som ett prov på Churchills prosa och dels som ett exempel på den nostalgi med vilken han efter Första Världskriget (The Great War) uppenbarligen betraktade den gamla sortens krig. Här utspelar sig en scen under aftonen före slaget vid Omdurman . Några unga kavalleriofficerare samtalar med befälhavaren på en kanonbåt som ligger ute i Nilen. ‘How are you off for drink? We have got everything in the world on board here. Can you catch?’ and almost immediately a large bottle of champagne was thrown from the gunboat to the shore. It fell in the waters of the Nile, but happily where a gracious Providence decreed them to be shallow and the bottom soft. I nipped into the water up to my knees, and reaching down seized the precious gift which we...

Blivande presidenten Obamas segertal är ännu ett bevis på vilket fenomen han är. Han står som en symbol för styrkan i demokratin, inte bara för Demokraterna. Nu talar jag inte i första hand om innehållet i hans politik utan om hans sätt att vända sig utåt och inkludera alla. Det här är mannen som i sitt första tal som blivande president vänder sig till hela nationen och som fortsätter med att uttrycka sin respekt för sina tidigare motståndare och förklarar hur hans ser fram emot att samarbete med McCain och Palin för ett bättre USA (jämför med hur Bush och hans motståndare betett sig de senaste två valen), mannen som till sist vänder sig till hela världen. Det här är mannen som samtidigt kan betona religionens betydelse i samhället och samhällets öppenhet för alla religioner ( se tidigare inlägg ). Det är få som skulle kunna ställa fram sig själv som världens ledare med den trovärdighet som Obama nu gör. Vad kan svensk politik lära av Obama? Just nu försöker partistrateger och PR-männ...

Det verkar nu stå bortom allt rimligt tvivel att Barack Obama är USA:s näste president. Krisen har förstärkt misstron mot republikanerna. Samtidigt har de för McCain viktiga utrikespolitiska frågorna hamnat i skuggan av de ekonomiska. Medialt har Obama hela tiden gjort exakt rätt. Understödd av historiens kanske dyraste valkampanj har han blivit något av ett skolexempel på hur man ska göra för att vinna en amerikansk presidentvalskampanj. Från jordens alla hörn, och inte minst från Sverige, vallfärdar skaror av PR-konsulter och partistrateger redan för att studera hur den ideala valkampanjen bedrivs. Precis som krig alltid planeras med den strategi som skulle ha vunnit de förra kriget lär vi i nästa val få se strategier som är direkta kopior av Obamas. Vinner Obama återstår bara att hoppas på att han som president verkligen lyckas med sin uttalade ambition att förena den amerikanska nationens olika kulturella och politiska grupper. Personligen har jag hela tiden varit mera fascinerad a...

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"? Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblo...

”Makten måsta utmanas i rätt ögonblick” heter det i en understräckare där Marete Mazzarella diskuterar Magnus Jiborns antologi om makt och konsten att utmana den. Hon tar sin utgångspunkt i Jiborns analys av den rumänske diktatorn  Ceaușescu s fall. I Rumänien var rätt ögonblick inne i Bukarest den 21 december 1989 – men inte några dagar tidigare i Timisoara då många, många fick sätta livet till. Om en enskild person framgångsrikt utmanar makter är det framförallt för att tiden är mogen. Jiborn (i Mazzarellas tolkning) har en del intressanta poänger samt ett helt fundamentalt fel; ett överdrivet fokus på timing och framgång som den enda väsentliga i politiken. Frågan som man måste ställa sig är om  Ceaușescu  skulle ha fallit 21 december om inte tusentals personer hade rest sig i Timisoara några dagar tidigare? Vem vet? Varför ska vi hävda att de misslyckades? Är det inte rimligare att hylla dem som hjältar? Naturligtvis är det viktigt i politiken att kunna ta sina ...

Det påstås att ideologierna är döda. I spåren av finanskrisen tycks den ideologiska debatten emellertid ha tagit ny fart. Ett ovanligt inslag i debatten är den konservative timbroiten Roland Poirer Martinsson som nu även han anklagar nyliberalismen för finanskrisen . Till skillnad från många andra inslag i debatten tangerar diskussionen mellan honom och nyliberalismens försvarare emellertid även ideologiernas mer grundläggande principer och människosyn. Medan nyliberalismen sedd från vänster i praktiken är att betrakta som ett samlingsnamn för vad man uppfattar som kapitalismens ideologi är den för Poirer Martinsson alltså ett hot mot kapitalismen. Kapitalismen har vuxit fram i en sådan intim symbios med en värdekonservativ syn på samhället och människan att man knappast kan tänka sig den ena utan den andra. Det är en del av denna världsbild att alla medlemmar av gemenskapen bör underkasta sig någon form av universell moral […] En sådan attityd står i skarp kontrast till den nyliberal...

I USA tävlar presidentkandidaterna om att visa initiativkraft genom att lägga in 700 miljarder dollar i ett krispaket ( SvD ). I Frankrike förklarar presidenten att den långt gående marknadsliberalismens tid nu är över: ” tiden för laissez-faire är förbi” ( SvD ). I Sverige förklarar finansministern att girighet är förklaringen till krisen ( E24 ). Ett spöke tycks gå genom debatten – nyliberalismens spöke – men likt de flesta spöken verkar det mycket svårt att få grepp om. Alla, från höger till vänster, från Timbro till Arena, tycks nu vara beredda att lägga skulden för finanskrisen på nyliberalernas tröskel. Men vilka är de egentligen, nyliberalerna? Ett fåtal debattörer – i Sverige med Johan Norberg i spetsen – tycks beredda att axla manteln, men de tar å andra sidan kraftigt avstånd från i stort sett alla huvudlinjer i de senaste årens finanspolitik, ofta ända tillbaka till New Deal. Innan krisen var ”nyliberal” huvudsakligen ett skällsord som användes från vänster, och då gärna m...

Ibland är nyinspelningar inte helt lyckade. Det är möjligt att jag skulle ha gillat filmen Brideshead Revisited om den inte hade byggt på en av mina favoritböcker och en av mina favoritserier (när jag hade sett serien och börjat läsa boken skrev jag det här inlägget ). Dock tror jag inte att den hade satt sig såg väl i minnet i så fall. Så bra var den inte. Som det nu är påminns jag hela tiden om aspekter i föregångarna som jag uppskattede och som nu försvunnit eller förbytts till sina motsatser, något som i och för sig är intressant. De flesta som uppskattar Brideshead Revisited (i första hand serien) gillar de inledande delarna där unga män lever i lycklig dekadens i mellankrigstidens Oxford. De som, liksom jag, uppskattar denna skildring torde föredra serien. De som, till skillnad från mig, uppfattar detta som huvudpoängen kanske kan tänkas fördra även filmen. I filmens skildring av denna period saknas något. Jag skulle säga att det som saknas är den oskuldsfullhet som tränger igen...

Aftonen tycks rymma glädjande besked om FRA. Stämmer DN:s beskrivning av den nya kompromissen förefaller det som att borgerligheten nu skulle vara på väg att enas kring ett förslag i frågan. Till sist verkar det faktiskt gå att förena integritetskraven med en fungerande signalspaning. Mina egna farhågor har framförallt gällt vilka konsekvenser det skulle kunna få för demokratin om någon (t.ex. FRA) byggde upp sökbara register över medborgarnas kommunikation. Blir det otillåtet att granska svenska medborgares kommunikation utan domstolbeslut är den invändningen tillgodosedd. Samma sak gäller en mängd andra invändningar (Ingerö listar förslaget ändringspunkter här ). Egentligen skulle jag föredra om en konstitutionsdomstol dessutom granskade framtida förslag till ändring i lagen. Någon sådan har vi ju inte, men även på den punkten ser det ljusare ut nu än på länge eftersom Grundlagsutredningen aviserat att den skall föreslå en sådan. För de flesta kritiker skulle jag säga att den spring...

För några månader sedan skrev jag att ett val mellan Obama och McCain skulle bli ett val mellan två kandidater som båda har siktet inställt på framtiden och med möjlighet att ena ett splittrat USA. För att alludera på Disraelis tal om Storbritannien som två nationer framstår USA nu som två nationer inte bara i termer av en klassklyfta mellan fattiga och rika, utan också som en klyfta mellan kuststaterna och inlandet. Liksom de amerikanska media som översvämmar oss verkar svenska media dock enbart ha förståelse för den förstnämnda halvan av landet. Idag är det framförallt McCain som framstår som en enande kandidat. Det är han som har föreslagit amnesti för illegala invandrare som lever och verkar i USA. Detta kan skapa ett betydande stöd bland latinos. Han har också stor utrikespolitisk trovärdighet och är för frihandel och för en ansvarsfull Irakpolitik (mycket tyder på att Irak skulle falla samman i inbördeskrig om USA drar tillbaka sina trupper allt för snabbt). Han var dessutom tid...

På sistone har jag ägnat en hel del tid åt att sätta mig in i det globala forskningsprojektet World Values Survey . I runt 80 länder har 1000-2000 personer vid flera tillfällen under en 25-årsperiod besvarat enkäter i syfte att kartlägga deras värderingar. Världsledande forskare som Ronald Inglehart och Christian Welzel har sedan gett sig i kast med materialet. Tydligen är Sverige exceptionellt. Liksom de flesta kvantitativt orienterade samhällsforskare utgår Inglehart och hans kollegor ifrån att världens utveckling kan tolkas som en ständigt fortgående modernisering. I Sverige är denna ovanligt långt gången. Vi har passerat industrisamhället och är på väg in i en postindustriell era. Med industrisamhället passerar vi en epok dominerad av materialism och sekulära auktoriteter. I stora delar av världen präglas tillvaron fortfarande av strävan efter överlevnad. Under industrialismen var yrkesarbetet fortfarande centralt för i synnerhet männens liv. I Sverige och i andra postindustriella ...

De senaste 20 åren har internationell politik oftast tolkats i universalistiska termer. Militära insatser har rubriserats som humanitära eller som led i Kriget Mot Terrorismen. Stater som inte passar in i det internationella systemet har utmålats som skurkstater. Sedan har de kunnat bekämpas av det internationella systemet i gestalt av USA eller FN. I början av perioden tänkte man sig rent av att historien var slut . Nu är vi kanske tillbaka i historien. En tänkbar analys av världsläget efter Rysslands invation av Georgien är att Ryssland tolkar världen i geopolitiska termer medan västvärlden, åtminstone på det retoriska planet, inte gör det. Från västlig synvinkel ter det sig rimligt att alla länder har en rätt att utveckla demokrati och gå med i NATO. I denna diskurs diskuteras internationell politik i universalistiska termer. Från rysk geopolitisk synvinkel blir analysen den att Väst genom att utvidga NATO inte bara gör intrång i Rysslands intressesvär, utan också är på god väg att ...

Sitter och läser ännu en amerikansk debattbok om internet, denna gång är det The Cult of the Amateur. How Today's Internet is Killing our Culture av Andrew Keen. Följande utdrag belyser hans analys tämligen väl: ...the free, user-generated content sprawned and extolled by the Web 2.0 revolution is decimating the ranks of our cultural gatekeepers, as professional critics, journalists, editors, musicians, moviemakers, and other purveyors of expert information are being replaced ("disintermediated" [...]) by amateur bloggers, hack reviewers, homespun moviemakers, and attic recording artists. Meanwhile, the radically new buisness models based on user-generated material suck the economic value out of traditional media and cultural content. We - those of us who want to know more about theworld, those of us who are the consumers of mainstream culture - are being seduced by the empty promise of "democratized" media. For the real consequence of the Web 2.0 revolution is...

Statsvetaren Marie Demker diskuterar på bloggen Vänstra Stranden de andra partiernas agerande gentemot Sverigedemokraterna . Intressant är inte minst följande konstaterande: de saker som forskningen om de främlingsfientliga partierna kommit fram till som temporära sanningar är att de gynnas av att 1. göras till officiella samtalspartners av övriga etablerade partier, 2. det skapas breda koalitioner för att hålla de främlingsfientliga utanför, 3. partisystemet saknar en tydlig demokratisk konservativ kraft och 4. göras till föremål för konflikt mellan de etablerade partierna. Troligen gynnas de främlingsfientliga partierna också av att uppmärksammas i pressen i exkluderande termer, särskilt gäller detta lokalt. I mitt inlägg Sverigedemokraterna och den politiska öppenheten diskuterade jag liknande frågor ur ett något annat perspektiv. Jag menar att journalister och politiker i andra partier har ett ansvar för att ta upp debatten med Sverigedemokraterna. Jag är inte helt säker på vad D...

Läser Jesus and Yahweh av Harold Bloom , kanske mest känd för att ha försökt sammanställa Den västerländska kanon (i boken med samma namn). Här tar han sig an Bibeln, eller mer exakt Nya testamentet (NT) vs. den hebreiska bibeln. Perspektivet är otvetydigt judiskt, om än på ett mycket personligt sätt. T.ex. föredrar han den gammaltestamentlige Yahweh som litterär karaktär framför NT:s Gud. I synnerhet uppskattar han Yahweh sådan som den anonyme författaren J beskriver honom i Moseböckerna. Han är också mycket noga med att betona skillnaderna mellan de kristnas Gamla testamente (GT) och dess judiska motsvarigheter. Som litteraturkritiker kretsar han kring NT:s i litteraturhistorien unika anspråk på att ”fullborda” vad det beskriver som ”Gamla testamentet ”, liksom den kristna tendensen att läsa och organisera det senare i ljuset av i det förstnämnda. Kristi uppståndelse blir för honom mer ett lån från omgivande folks mytologier om döda och uppståndna gudar än ett uppfyllande av de ...

Arts & Letters Daily är en av dessa källor som dagligen presenterar en för betydligt fler verkligt intressanta texter än man hinner med, en ständigt uppdaterad länksamling som utgör en veritabel guldgruva för varje autodidakt i vardande. I Literary Review skriver Philip Davies om hur Shakespeares syntax påverkar hjärnan på mätbara men ännu icke fullt utforskade sätt. I The Sun jämför Eric Ormsby Orwell och Evely Waugh. Jämförelsen är inte i sig särskilt nydandande men jag börjar fundera på om jag inte borde läsa om Brideshead Revisited parallellt med Là Bas. Det slår mig att de kanske delvis behandlar liknande frågeställningar, i alla händelser mer liknande än Waughs och Orwells. ------------------------- För den som intresserar sig för den konservativa kritiken av neo-konservatismen kan det vara värt att notera att professor Claes G. Ryn, exilsvensk konservativ filosof vid Catholic University of America och känd kritiker av de neo-konservativa (som han beskriver som neo-jacobine...

"Den romantiserade idén om folkrörelsernas inverkan på demokratin har skjutits i sank av forskningen" säger professor Bo Rothstein enligt en artikel i Svenska Dagbladet . Jag utgår från att hans analys inte är så förenklad som den förefaller i artikeln. Enligt den finns det uppmätta samband mellan föreningsaktivitet och lågt förtroende för omgivningen (i meningen innan påstår de dock att det inte finns några skillnader alls mellan föreningsaktiva och andra). Det torde framgå av mitt tidigare inlägg om mina erfarenheter från tiden som studentkårsaktiv att jag inte hör till dem som fått ett ökat förtroende för demokratin av att vara föreningsaktiv. Å andra sidan har jag en känsla av att jag ändå inte genomgående håller med Rothstein. Istället instämmer jag (troligen till skillnad från Rothstein) i stort sett med den tradition som inkluderar bl.a. Robert Putnam och Alexis de Tocqueville (min understreckare om de båda herrarna finns här ): föreningsaktivitet kan stärka demokra...

Idag är det 64 år sedan den misslyckade statskuppen mot Adolf Hitler . Imorgon är det 64 år sedan den slogs ned. För en tid trodde man bl.a. i arméhögkvarteret i Berlin att mordförsöket mot Hitler hade lyckats. Man tillsatte en ny regering och en ny statschef (med den monarkistiska titeln riksföreståndare). Genom Operation Valkyrie tog man kontroll över bl.a. Paris och Berlin och arresterade SS-oficérer och andra ledande nazister. Vad som fascinerar mig med den här historien är inte bara de alternativhistoriska aspekterna av vad som hade kunnat hända, utan framförallt de inblandade och deras motivationer. Ett kuppförsök mot Hitler är någonting som idag framstår som moraliskt okomplicerat även för oss som i de flesta fall tar avstånd ifrån kupper och attentat som politiska metoder. Många av attentatsmännen hade dock tidigare varit av den uppfattningen att deras militära roll inte tillät dem att delata i det politiska livet i en demokrati eller ifrågasätta sina överordnades beslut. Dett...

Läser i morgonens SvD att det egentliga motivet bakom FRA-lagen är att man vill signalspana på internettraffiken med Ryssland. I alla hast kan man dra vissa slutsatser. Tydligen är Sveriges geografiska läge i Rysslands närhet fortfarande avgörande (eftersom rysk Internettraffik förmedlas via Sverige. Svensk säkerhetspolitik fokuserar helt på att ha någonting att ge Västmakterna i internationella samarbeten. Detta är det gemensamma draget för FRA-lagen och satsningarna på insatsstyrkan Nordic Battlegroup som utgör fokus för resten av försvarssatsningarna. Lagförslaget har beretts i första hand med säkerhetspolitiska hänsyn i åtanke medan andra hänsyn (t.ex. personlig integritet och rättssäkerhet för medborgarna) har getts lägre prioritet i detta sammanhang. Till att börja med säger detta en del om hur förslag bereds i regeringskansliet. Det säger också en del om hur viktigt regeringen uppenbarligen anser att det är att ha någonting att ge i internationella säkerhetspolitiska samma...

Vad är det som är gemensamt för Jonathan Swift, Charlotte Brontë, Nikanor Teratologen och en stor del av Sveriges bloggare? De är alla anonymt publicerade. Att anonymiteten på nätet av många uppfattas som ett problem kan inte gärna ha undgått någon i dessa dagar. Man föreställer sig att den utgör ett hot mot den fria debatten och sänker kvaliteten i inläggen. Ändå är författande under pseudonym åtminstone lika gammalt som litteraturen. Det som är nytt är i själva verket den signerade texten. Även sedan idén om den personligen namngivne författaren etablerades som norm har publicering under pseudonym emellertid varit vanligt. Detta framgår inte minst när Fabian Kastener recenserar John Mullans Anonymity: A Secret History of English Literature i Svenska Dagbladet . Under sexton-, sjutton-, och artonhundratalet var yttrandefriheten tveksam eller ickeexisterande i Europa. Alltså var regimkritiker tvungna att förbli anonyma. Mullan pekar emellertid även på andra skäl. Blygsamhet är ett såd...