Fortsätt till huvudinnehåll

Valdagen 2006

Jag minns fortfarande ett tillfälle när jag var tämligen liten och följde med mina föräldrar till vallokalen, händelsevis belägen i skolan där jag gick på den tiden. Rum som vanligen var fyllda av stojiga elever användes nu till helt andra saker. Barnen fick inte ens komma in i vallokalen (som vanligen tjänstgjorde som klassrum). Det hela hade någonting om än inte direkt högtidligt så i alla fall allt annat än vardagligt över sig. Många människor såg också till att rösta på själva valdagen för att inte missa upplevelsen. Går man ytterligare en generation tillbaka mindes folk till och med tillräckligt för att inte ta rösträtten för given. Att rösta är visserligen en rättighet och kanske också en plikt. Därtill är det emellertid också ett privilegium. Det hör vi mindre sällan idag. Det är rent av ett privilegium som större delen av jordens befolkning inte åtnjuter. Svenskar verkar inte gilla att vara privilegierade. Då föredrar jag den stolthet många verkar ha känt en gång i tiden.

Det här gör att jag inte kände mig helt förtjust över möjligheten att förtidsrösta i hallen utanför universitetsbiblioteket. Det var inte mycket, om ens något, som skilde spektaklet från det årliga kårvalet. Jag inser naturligtvis att man medvetet försöker göra proceduren mer vardaglig. På kort sikt är det antagligen en fungerande taktik. Men jag passar ändå på att sticka ut hakan och säga att lite mer respekt för väljarkåren verkligen inte skulle skada. Istället för att förolämpa de röstberättigade som inte röstar och kalla dem för soffliggare (det faktum att det talas om sofflock säger en del om hur arkaisk den bilden egentligen är) kanske politikerna skulle ta det personligt när en stor del av väljarkåren inte känner att de vill, eller anser det värt besväret, att rösta på dem. På sikt vore det antagligen mycket bättre att understryka valets betydelse än att försöka göra det vardagligt.

I år kändes det ändå rätt skönt att rösta. Jag vet varför jag röstar som jag gör. Jag känner åtminstone två av de tre personer jag kryssat för och vet således vad jag får. Valets faktiska betydelse underströks också av det (måttligt) internationella TV-team som stod och hängde utanför en vallokal i närheten. På vägen därifrån mötte jag faktiskt orsaken till uppståndelsen. Jag tyckte att han såg en smula sammanbiten ut.

Det verkar svårt att just nu komma med rationella diskussioner kring utgången. Den är helt enkelt inte säker och nu finns det inget att göra utom att hoppas på det bästa.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…