söndag, september 17, 2006

Valdagen 2006

Jag minns fortfarande ett tillfälle när jag var tämligen liten och följde med mina föräldrar till vallokalen, händelsevis belägen i skolan där jag gick på den tiden. Rum som vanligen var fyllda av stojiga elever användes nu till helt andra saker. Barnen fick inte ens komma in i vallokalen (som vanligen tjänstgjorde som klassrum). Det hela hade någonting om än inte direkt högtidligt så i alla fall allt annat än vardagligt över sig. Många människor såg också till att rösta på själva valdagen för att inte missa upplevelsen. Går man ytterligare en generation tillbaka mindes folk till och med tillräckligt för att inte ta rösträtten för given. Att rösta är visserligen en rättighet och kanske också en plikt. Därtill är det emellertid också ett privilegium. Det hör vi mindre sällan idag. Det är rent av ett privilegium som större delen av jordens befolkning inte åtnjuter. Svenskar verkar inte gilla att vara privilegierade. Då föredrar jag den stolthet många verkar ha känt en gång i tiden.

Det här gör att jag inte kände mig helt förtjust över möjligheten att förtidsrösta i hallen utanför universitetsbiblioteket. Det var inte mycket, om ens något, som skilde spektaklet från det årliga kårvalet. Jag inser naturligtvis att man medvetet försöker göra proceduren mer vardaglig. På kort sikt är det antagligen en fungerande taktik. Men jag passar ändå på att sticka ut hakan och säga att lite mer respekt för väljarkåren verkligen inte skulle skada. Istället för att förolämpa de röstberättigade som inte röstar och kalla dem för soffliggare (det faktum att det talas om sofflock säger en del om hur arkaisk den bilden egentligen är) kanske politikerna skulle ta det personligt när en stor del av väljarkåren inte känner att de vill, eller anser det värt besväret, att rösta på dem. På sikt vore det antagligen mycket bättre att understryka valets betydelse än att försöka göra det vardagligt.

I år kändes det ändå rätt skönt att rösta. Jag vet varför jag röstar som jag gör. Jag känner åtminstone två av de tre personer jag kryssat för och vet således vad jag får. Valets faktiska betydelse underströks också av det (måttligt) internationella TV-team som stod och hängde utanför en vallokal i närheten. På vägen därifrån mötte jag faktiskt orsaken till uppståndelsen. Jag tyckte att han såg en smula sammanbiten ut.

Det verkar svårt att just nu komma med rationella diskussioner kring utgången. Den är helt enkelt inte säker och nu finns det inget att göra utom att hoppas på det bästa.

Inga kommentarer: