Fortsätt till huvudinnehåll

Kulturarbetare som lever på A-kassa

Vissa tidningar och bloggar rymmer anmärkningsvärda aggressioner mot ”kulturarbetare som lever på a-kassa”. Andra talar om svek (men vem är det som har svikit vem? Vem sviker regeringen när den faktiskt uppfyller sina vallöften?). Kulturministern hävdar sig (enligt SvD)tro att konsekvenserna inte ska behöva bli så allvarliga. Det sista påståendet är bland de mer anmärkningsvärda. Visserligen kan man hävda att man som frilansare borde vänja sig vid att leva på den betalning man får för sina färdiga produkter och att de som inte kan det borde skaffa sig ett annat jobb. Problemet är bara att de som köper tjänster av teatergrupper och liknande satt i system att anpassa betalning och tider efter antagandet att de ska leva på a-kassa under mellantiden och försörja sig på det sättet medan de repeterar och förbereder sig. Även (och kanske särskilt) den mest inbitet marknadsekonomiskt tänkande iakttagare borde inse att sådant kan sättas i system där ett fåtal aktörer på uppdragstagarsidan helt dominerar marknaden. I det här fallet är de dominanta aktörerna alla delar av den offentliga sektorn och den i särklass största enskilda finansiären av kulturverksamhet är staten. Chef för den verksamheten är kulturministern. Det är alltså hon som borde vara medveten om att konsekvenserna kommer att bli omfattande och allvarliga.

En grupp har tydligen tillsats för att övervaka konsekvenserna för kultursektorn. Jag kan redan nu berätta vad den kommer att komma fram till (givet att den gör sitt jobb ordentligt). Färre kulturskapare kommer att få råd att fortsätta. Den offentliga sektorn kommer att bli tvungen att i högre grad betala för de kulturprodukter den beställer (och hittills faktiskt betalat på det förnedrande och allmänt ineffektiva sättet att försörja utövarna med a-kassa, om än på relativt förmånliga villkor). Som resultat kommer den offentliga sektorn antingen bli tvungen att minska det kulturutbud den finansierar eller öka kulturbudgeten.

------------------

För övrigt så är Marie Antoinette antingen en rätt ytlig film med snygg rekvisita, eller den elakaste kommentaren till vår samtid som producerats på flera decennier.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…