Det är egentligen ganska skrämmande att min första reaktion på Sveriges nya ”mini-watergate” var total brist på förvåning. Trots ledande politikers och kommentatorers påstådda chocktillstånd och skärrat höjda röster börjar de de flesta människor nog snarast uppfatta det här som tämligen typiskt för hur politik bedrivs numera. Talet om den så kallade "kdu-spionen" var i sammanhanget mer underhållande än skrämmande. Det var mer obehagligt när anställda vid socialdemokraternas partikansli blev påkomna med att sprida skvallermejl om Fredrik Reinfeldt. Även det hade dock löjets skimmer över sig eftersom det visade sig att personen i fråga på allvar inbillade sig sådana saker som att mejl inte kan spåras tillbaka till datorn om ens namn inte står i adressfältet. Nu vill samma parti låta påskina att de håller sig med politiska hemligheter som skulle kunna avgöra valet, och som de skyddar med ett säkerhetssystem där lösenordet är det samma som inloggningsnamnet. Det är i sanning en märklig värld somliga människor lever i.
För övrigt skall man inte ropa varg i onödan. Något Watergate är inte det här. Säkerhetspolisen har inte varit inblandad och folkpartiet har sent om sidertagit avstånd från verksamheten. Skall man hitta ett svenskt Watergate får man nog gå tillbaka till den informationsbyrå som en gång sattes att bevaka kommunisternas förehavanden.
Å andra sidan är det verkligen ganska skrämmande att brottsliga intrång kan uppfattas som naturligt i politiken, för det förefaller verkligen som att allt fler politiker - inte minst yngre sådana - uppfattar det just så. Har ett brott begåtts skall någon givetvis bestraffas. ”… men alla gör ju så” är ingen ursäkt.
Nästan lika skrämmande är faktiskt att såväl media som politiker tycks räkna med att väljarna faktiskt väljer hur de skall rösta på basis av den här sortens dumheter. Socialdemokraternas partisekreterare tror, eller säger sig tro, att valet avgörs av vem som säger vad först. Personligen skulle jag ha föredragit att kunna rösta på politiker som tror att valet avgörs av idéer, visioner och sakfrågor. Att svenska folket har lågt förtroende för sina politiker framstår i valrörelsens ljus som tämligen begripligt. Däremot hade man kunnat önska att politikerna skulle ha artigheten att visa större förtroende för de väljare som faktiskt är deras uppdragsgivare.
Å andra sidan är jag tämligen övertygad om att valet är så här pass jämt just därför att svenskarnas traditionellt sett så höga förtroende för sin regering nu börjat naggas i kanten. Frågan är egentligen om oppositionen lyckas vara mer förtroendeingivande än regeringspartiet. Sådant här får en att undra. Att mer eller mindre vuxna människor som ägnar sin tid åt den här sortens infantiliteter kan komma till makten i Sverige är onekligen skrämmande. Eftersom slutspurten återstår i valet kan man nästan misstänka att även de återstående partierna kommer att anklagas för någon form av märkligt beteende. I annat fall kan ett seriöst och hederligt förhållningssätt till politiken bli ett nog så gott argument när väljarna till sist är framme vid valurnan.
Bra sammanfattningar över det här skeenet kan läsas hos till exempel Louise P och Jonas Morian. Över lag måste jag säga att åtminstone de här bloggarna ger en betydligt mer ballanserad bild av skeendet än vad reguljära media presterar.
För övrigt skall man inte ropa varg i onödan. Något Watergate är inte det här. Säkerhetspolisen har inte varit inblandad och folkpartiet har sent om sidertagit avstånd från verksamheten. Skall man hitta ett svenskt Watergate får man nog gå tillbaka till den informationsbyrå som en gång sattes att bevaka kommunisternas förehavanden.
Å andra sidan är det verkligen ganska skrämmande att brottsliga intrång kan uppfattas som naturligt i politiken, för det förefaller verkligen som att allt fler politiker - inte minst yngre sådana - uppfattar det just så. Har ett brott begåtts skall någon givetvis bestraffas. ”… men alla gör ju så” är ingen ursäkt.
Nästan lika skrämmande är faktiskt att såväl media som politiker tycks räkna med att väljarna faktiskt väljer hur de skall rösta på basis av den här sortens dumheter. Socialdemokraternas partisekreterare tror, eller säger sig tro, att valet avgörs av vem som säger vad först. Personligen skulle jag ha föredragit att kunna rösta på politiker som tror att valet avgörs av idéer, visioner och sakfrågor. Att svenska folket har lågt förtroende för sina politiker framstår i valrörelsens ljus som tämligen begripligt. Däremot hade man kunnat önska att politikerna skulle ha artigheten att visa större förtroende för de väljare som faktiskt är deras uppdragsgivare.
Å andra sidan är jag tämligen övertygad om att valet är så här pass jämt just därför att svenskarnas traditionellt sett så höga förtroende för sin regering nu börjat naggas i kanten. Frågan är egentligen om oppositionen lyckas vara mer förtroendeingivande än regeringspartiet. Sådant här får en att undra. Att mer eller mindre vuxna människor som ägnar sin tid åt den här sortens infantiliteter kan komma till makten i Sverige är onekligen skrämmande. Eftersom slutspurten återstår i valet kan man nästan misstänka att även de återstående partierna kommer att anklagas för någon form av märkligt beteende. I annat fall kan ett seriöst och hederligt förhållningssätt till politiken bli ett nog så gott argument när väljarna till sist är framme vid valurnan.
Bra sammanfattningar över det här skeenet kan läsas hos till exempel Louise P och Jonas Morian. Över lag måste jag säga att åtminstone de här bloggarna ger en betydligt mer ballanserad bild av skeendet än vad reguljära media presterar.
Kommentarer