Fortsätt till huvudinnehåll

Forsknings- och universitetspolitiken

En fråga som inte kommit upp i valrörelsen är universitetens roll i samhället. För runt ett halvår sedan publicerade jag en kort betraktelse över universitetstankens historia de senaste två hundra åren (här). Jag passade också på att förse den med ett par korta kommentarer för att påvisa dess samtidsrelevans. Jag har själv blivit ganska förvånad när folk har berömt mig för den som ett bra inlägg i debatten.
Bland annat citerade jag den engelske tänkaren John Newmans vision som ett sätt att se på saken:
It is the education that gives a man a clear conscious view of his own opinions and judgement, a truth developing from them, an eloquence in expressing them, and a force in urging them. It teaches him to [...] detect what is sophistical and to disregard what is irrelevant. It prepares him to fill any post with credit, and do master any subject with fascility.

Om det är kontroversiellt att kommentera tillståndet hundra år tillbaka i tiden står det verkligen inte väl till med debatten. I ett bättre samhällsklimat hade det här kunnat funka som en förhoppningsvis bra bakgrund till debatten. Problemet är att det knappt finns någon diskussion om universitetens syfte.

Trots detta är undervisningsdelen av universitetens verksamhet just nu stadd i omfattande förändring. Denna förändring drivs emellertid på av en Europaanpassning som i många länder varit föremål för omfattande diskussioner. Vid svenska universitet verkar det mest handla om att försöka anpassa sig till en ny examensmodell och mindre om vad som egentligen är utbildningens funktion. Den avgåenderegeringen kan visserligen sägas ha lämnat frågan till universitetet – vilket naturligtvis kan uppfattas som något positivt – men vilket förändringsmandatet egentligen var blev aldrig särskilt klart. Vare sig politikerna eller universiteten kan egentligen sägas ha tagit tag i frågan, än mindre försökt sätta den i ett större frågor.

Ser man på hur tidigare regeringar behandlat sektorn framstår särskilt Olof Palme och Per Unckel som de mest inflytelserika politikerna. Olof Palme verkade både som statsminister och som utbildningsminister (kring 1968) som företrädare för vad som på många sätt är motsatsen till Newmans ideal: ett universitetssystem byggt på specialistutbildningar med inriktning mot specifika yrken och samhällssektorer. Denna riktning har även haft motsvarigheter på forskningssidan.

Per Unckels tid som utbildningsminister innebar å andra sidan att löntagarfondspengarna placerades i ett antal stora forskningsstiftelser med inriktning antingen mot disciplingrupper (som Riksbankens Jubileumsfonds stöd till humanistisk och samhällsvetenskaplig grundforskning) eller samhälleliga och vetenskapliga problemkomplex (till exempel MISTRA, Stiftelsen för miljöstrategisk forskning). Dessa är fortfarande de främsta finansiärerna av större forskningsprojekt i Sverige. I viss mån är det alltså regeringen Bildts forskningspolitik som finansierat de stora satsningarna i svensk forskning även de senaste tolv åren. Denna verksamhet och dess resultat har beskrivits i ett större projekt (Sörlin: "I den absoluta frontlinjen") hos min tidigare arbetsgivare Svenska institutet för studier av utbildning och forskning (SISTER).

Andra löntagarfondsmedel gick till ombildandet av två högskolor (Chalmers och Jönköping) till stiftelsehögskolor. En av motiveringarna till detta var att man skulle kunna utvärdera hur mer fristående organisationsformer skulle kunna fungera i Sverige. Bland annat tänkte man sig att en jämförelse av den Chalmers och den liknande statliga institutionen KTH skulle kunna utgöra ett slags fullskaleförsök. Säga vad man vill om denna tanke. Min egen magisteruppsats (i statsvetenskap vid Stockholms universitet 2001) av KTH:s, Chalmers och statens bild av respektive högskolas ställning tycks vara det närmaste någon hittills har kommit en utvärdering av detta experiment.

Samtidigt har karriärstrukturen vid universiteten börjat bli allt mer erkänt problematisk. Enorma mängder studenter utbildas på grundnivå utan synbar ideologi bakom prioriteringarna, doktorandutbildningen har ”effektiviserats” och standardiserats betydligt på senare år och mängden disputerade är med andra ord på uppåtgående. Samtidigt finns i praktiken inga anställningar att söka i Sverige för nydisputerade humanister och samhällsvetare, och allt för få för naturvetare. Inom några år kommer dock ett behov att uppstå på högre nivåer i universitetsvärlden eftersom stora nivåer av seniora forskare då kommer att gå i pension. Deras platser borde utan problem kunna fyllas av den yngre kullen, givet att det fanns en mellannivå där de kunde meritera sig, eller åtminstone undvika att komma efter i forskningsutvecklingen. Det gör det inte. Om detta sker utomlands kan man fråga sig vad som skall locka dem/oss tillbaka till Sverige. De flesta kommer nog gärna tillbaka till hemlandet, men det förutsätter nästan att man inte behöver prioritera mellan detta och möjligheten att utveckla sin egen forskning.

Den avgående regeringen har som sagt inte tagit tag i dessa frågor på något tillfredsställande sätt. I ärlighetens namn kan man heller inte säga att universiteten gjort det. Opositionen har å andra sidan inte heller redovisat program för universitetspolitiken. Man kan dock fortfarande hoppas att det nya regeringen skall göra ett jobb än den föregående.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"? Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblo

Ernest Thiel och kulturpolitiken

Ett bra exempel på en person som verkade i gränslandet mellan konstens fält och den ekonomiska maktens var finansmannen och konstnären Ernest Thiel (1859–1947) som genom investeringar i Sveriges industrialisering och malmproduktion i slutet av 1800-talet blev en av Sveriges mest förmögna män. Till en början tedde sig Thiels liv som en rätt typisk, om en mycket framgångsrik, borgerlig karriär. Han föddes i industristaden Norrköping dit föräldrarna invandrat från Belgien, bland annat eftersom hans mor var judinna och Norrköping fortfarande var en av de få svenska städer där judar fick bosatta sig utan att först konvertera. Med tiden gifte han också in sig i Sveriges prominenta judiska släkter. Genom äktenskapet med grosshandlardottern Anna Josephson blev han svåger till bokförläggaren Karl Otto Bonnier, själv en central person i litteraturfältet och förläggare åt bland andra August Strindberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg. Den stora förändringen i Thiels li