En fråga som inte kommit upp i valrörelsen är universitetens roll i samhället. För runt ett halvår sedan publicerade jag en kort betraktelse över universitetstankens historia de senaste två hundra åren (här). Jag passade också på att förse den med ett par korta kommentarer för att påvisa dess samtidsrelevans. Jag har själv blivit ganska förvånad när folk har berömt mig för den som ett bra inlägg i debatten.
Bland annat citerade jag den engelske tänkaren John Newmans vision som ett sätt att se på saken:
Om det är kontroversiellt att kommentera tillståndet hundra år tillbaka i tiden står det verkligen inte väl till med debatten. I ett bättre samhällsklimat hade det här kunnat funka som en förhoppningsvis bra bakgrund till debatten. Problemet är att det knappt finns någon diskussion om universitetens syfte.
Trots detta är undervisningsdelen av universitetens verksamhet just nu stadd i omfattande förändring. Denna förändring drivs emellertid på av en Europaanpassning som i många länder varit föremål för omfattande diskussioner. Vid svenska universitet verkar det mest handla om att försöka anpassa sig till en ny examensmodell och mindre om vad som egentligen är utbildningens funktion. Den avgåenderegeringen kan visserligen sägas ha lämnat frågan till universitetet – vilket naturligtvis kan uppfattas som något positivt – men vilket förändringsmandatet egentligen var blev aldrig särskilt klart. Vare sig politikerna eller universiteten kan egentligen sägas ha tagit tag i frågan, än mindre försökt sätta den i ett större frågor.
Ser man på hur tidigare regeringar behandlat sektorn framstår särskilt Olof Palme och Per Unckel som de mest inflytelserika politikerna. Olof Palme verkade både som statsminister och som utbildningsminister (kring 1968) som företrädare för vad som på många sätt är motsatsen till Newmans ideal: ett universitetssystem byggt på specialistutbildningar med inriktning mot specifika yrken och samhällssektorer. Denna riktning har även haft motsvarigheter på forskningssidan.
Per Unckels tid som utbildningsminister innebar å andra sidan att löntagarfondspengarna placerades i ett antal stora forskningsstiftelser med inriktning antingen mot disciplingrupper (som Riksbankens Jubileumsfonds stöd till humanistisk och samhällsvetenskaplig grundforskning) eller samhälleliga och vetenskapliga problemkomplex (till exempel MISTRA, Stiftelsen för miljöstrategisk forskning). Dessa är fortfarande de främsta finansiärerna av större forskningsprojekt i Sverige. I viss mån är det alltså regeringen Bildts forskningspolitik som finansierat de stora satsningarna i svensk forskning även de senaste tolv åren. Denna verksamhet och dess resultat har beskrivits i ett större projekt (Sörlin: "I den absoluta frontlinjen") hos min tidigare arbetsgivare Svenska institutet för studier av utbildning och forskning (SISTER).
Andra löntagarfondsmedel gick till ombildandet av två högskolor (Chalmers och Jönköping) till stiftelsehögskolor. En av motiveringarna till detta var att man skulle kunna utvärdera hur mer fristående organisationsformer skulle kunna fungera i Sverige. Bland annat tänkte man sig att en jämförelse av den Chalmers och den liknande statliga institutionen KTH skulle kunna utgöra ett slags fullskaleförsök. Säga vad man vill om denna tanke. Min egen magisteruppsats (i statsvetenskap vid Stockholms universitet 2001) av KTH:s, Chalmers och statens bild av respektive högskolas ställning tycks vara det närmaste någon hittills har kommit en utvärdering av detta experiment.
Samtidigt har karriärstrukturen vid universiteten börjat bli allt mer erkänt problematisk. Enorma mängder studenter utbildas på grundnivå utan synbar ideologi bakom prioriteringarna, doktorandutbildningen har ”effektiviserats” och standardiserats betydligt på senare år och mängden disputerade är med andra ord på uppåtgående. Samtidigt finns i praktiken inga anställningar att söka i Sverige för nydisputerade humanister och samhällsvetare, och allt för få för naturvetare. Inom några år kommer dock ett behov att uppstå på högre nivåer i universitetsvärlden eftersom stora nivåer av seniora forskare då kommer att gå i pension. Deras platser borde utan problem kunna fyllas av den yngre kullen, givet att det fanns en mellannivå där de kunde meritera sig, eller åtminstone undvika att komma efter i forskningsutvecklingen. Det gör det inte. Om detta sker utomlands kan man fråga sig vad som skall locka dem/oss tillbaka till Sverige. De flesta kommer nog gärna tillbaka till hemlandet, men det förutsätter nästan att man inte behöver prioritera mellan detta och möjligheten att utveckla sin egen forskning.
Den avgående regeringen har som sagt inte tagit tag i dessa frågor på något tillfredsställande sätt. I ärlighetens namn kan man heller inte säga att universiteten gjort det. Opositionen har å andra sidan inte heller redovisat program för universitetspolitiken. Man kan dock fortfarande hoppas att det nya regeringen skall göra ett jobb än den föregående.
Bland annat citerade jag den engelske tänkaren John Newmans vision som ett sätt att se på saken:
It is the education that gives a man a clear conscious view of his own opinions and judgement, a truth developing from them, an eloquence in expressing them, and a force in urging them. It teaches him to [...] detect what is sophistical and to disregard what is irrelevant. It prepares him to fill any post with credit, and do master any subject with fascility.
Om det är kontroversiellt att kommentera tillståndet hundra år tillbaka i tiden står det verkligen inte väl till med debatten. I ett bättre samhällsklimat hade det här kunnat funka som en förhoppningsvis bra bakgrund till debatten. Problemet är att det knappt finns någon diskussion om universitetens syfte.
Trots detta är undervisningsdelen av universitetens verksamhet just nu stadd i omfattande förändring. Denna förändring drivs emellertid på av en Europaanpassning som i många länder varit föremål för omfattande diskussioner. Vid svenska universitet verkar det mest handla om att försöka anpassa sig till en ny examensmodell och mindre om vad som egentligen är utbildningens funktion. Den avgåenderegeringen kan visserligen sägas ha lämnat frågan till universitetet – vilket naturligtvis kan uppfattas som något positivt – men vilket förändringsmandatet egentligen var blev aldrig särskilt klart. Vare sig politikerna eller universiteten kan egentligen sägas ha tagit tag i frågan, än mindre försökt sätta den i ett större frågor.
Ser man på hur tidigare regeringar behandlat sektorn framstår särskilt Olof Palme och Per Unckel som de mest inflytelserika politikerna. Olof Palme verkade både som statsminister och som utbildningsminister (kring 1968) som företrädare för vad som på många sätt är motsatsen till Newmans ideal: ett universitetssystem byggt på specialistutbildningar med inriktning mot specifika yrken och samhällssektorer. Denna riktning har även haft motsvarigheter på forskningssidan.
Per Unckels tid som utbildningsminister innebar å andra sidan att löntagarfondspengarna placerades i ett antal stora forskningsstiftelser med inriktning antingen mot disciplingrupper (som Riksbankens Jubileumsfonds stöd till humanistisk och samhällsvetenskaplig grundforskning) eller samhälleliga och vetenskapliga problemkomplex (till exempel MISTRA, Stiftelsen för miljöstrategisk forskning). Dessa är fortfarande de främsta finansiärerna av större forskningsprojekt i Sverige. I viss mån är det alltså regeringen Bildts forskningspolitik som finansierat de stora satsningarna i svensk forskning även de senaste tolv åren. Denna verksamhet och dess resultat har beskrivits i ett större projekt (Sörlin: "I den absoluta frontlinjen") hos min tidigare arbetsgivare Svenska institutet för studier av utbildning och forskning (SISTER).
Andra löntagarfondsmedel gick till ombildandet av två högskolor (Chalmers och Jönköping) till stiftelsehögskolor. En av motiveringarna till detta var att man skulle kunna utvärdera hur mer fristående organisationsformer skulle kunna fungera i Sverige. Bland annat tänkte man sig att en jämförelse av den Chalmers och den liknande statliga institutionen KTH skulle kunna utgöra ett slags fullskaleförsök. Säga vad man vill om denna tanke. Min egen magisteruppsats (i statsvetenskap vid Stockholms universitet 2001) av KTH:s, Chalmers och statens bild av respektive högskolas ställning tycks vara det närmaste någon hittills har kommit en utvärdering av detta experiment.
Samtidigt har karriärstrukturen vid universiteten börjat bli allt mer erkänt problematisk. Enorma mängder studenter utbildas på grundnivå utan synbar ideologi bakom prioriteringarna, doktorandutbildningen har ”effektiviserats” och standardiserats betydligt på senare år och mängden disputerade är med andra ord på uppåtgående. Samtidigt finns i praktiken inga anställningar att söka i Sverige för nydisputerade humanister och samhällsvetare, och allt för få för naturvetare. Inom några år kommer dock ett behov att uppstå på högre nivåer i universitetsvärlden eftersom stora nivåer av seniora forskare då kommer att gå i pension. Deras platser borde utan problem kunna fyllas av den yngre kullen, givet att det fanns en mellannivå där de kunde meritera sig, eller åtminstone undvika att komma efter i forskningsutvecklingen. Det gör det inte. Om detta sker utomlands kan man fråga sig vad som skall locka dem/oss tillbaka till Sverige. De flesta kommer nog gärna tillbaka till hemlandet, men det förutsätter nästan att man inte behöver prioritera mellan detta och möjligheten att utveckla sin egen forskning.
Den avgående regeringen har som sagt inte tagit tag i dessa frågor på något tillfredsställande sätt. I ärlighetens namn kan man heller inte säga att universiteten gjort det. Opositionen har å andra sidan inte heller redovisat program för universitetspolitiken. Man kan dock fortfarande hoppas att det nya regeringen skall göra ett jobb än den föregående.
Kommentarer