Voltaire häcklade en gång det Heliga Romerska Riket av den Tyska Nationen för att varken vara heligt, romerskt eller ens ett rike.
Peter Haldén disputerade nyligen på EUI med en statsvetenskaplig avhandling där han jämför Europeiska Unionen med det Heliga Romerska Riket sådant det såg ut mellan Westfaliska freden och dess upplösning. Han menar att båda kan karaktäriseras som Compound Republics – sammansatta republiker – entiteter som varken är enhetsstater, federationer eller sammanslutningar av fria enhetsstater. Tidigare har många bedömare velat kategorisera EU som någonting som är på väg att utvecklas från internationell sammanslutning till federation (vilket man kan vara för eller emot). Det Heliga Romerska Riket, vid den här tiden, brukar å andra sidan uppfattas som ruinerna av en sammanfallande stat eller som ett slags misslyckad nationalstat som med tiden skulle lämna plats för mer ”lyckade” tyska stater som andra kejsardömet, Tredje Riket och Förbundsrepubliken. Uppfattas EU istället som en sammansatt republik blir det lättare att se det nuvarande tillståndet som vare sig instabilt eller historiskt unikt. Parallellerna är betydligt fler än man anar vid första påseendet.
Sammansatta republiker utmärks av det slags maktbalans vi nu börjat bli vana vid från Europapolitiken. EU:s medlemmar är stater inte medborgare (även om även dessa har en roll i parlamentet). Ändå är staterna inte fullt suveräna: gemensam lagstiftning stiftad av medlemmarna i ministerrådet gäller som law of the land och enskilda medborgare kan få staternas beslut överklagade till högre nivå i EG-domstolen på ett sätt som kan jämföras med hur de tyska furstarnas undersåtar kunde vända sig till högre instanser på krets- och riksnivå för att få sin sak prövad i förhållande till Rikets lagar (till skillnad från furstestatens). Ändå hade sexton- och sjuttonhundratalets tyska furstar – precis som dagens EU-medlemmar – egen utrikespolitik och till och med förklara krig på eget bevåg. Det Heliga Romerska Riket hade emellertid också möjligheten att förklara krig som helhet, något EU inte har.
I förhållande till stater utanför systemet uppfattas EU-medlemmarna som jämlikar, vilket även gällde för somliga av de tyska furstestaterna, men inte för alla. Även vissa EU-stater har dock en särställning i förhållande till utomstående, som medlemmar i FN:s säkerhetsråd och G7. Många av de mindre medlemmarna använder den sammansatta republiken som ett medel för att bevara sin självständighet gentemot de större. Ur detta hänseende har EU en fördel eftersom ingen av dess stormakter lyckats dominera dess institutioner på ett sätt som kan jämföras med hur huset Habsburg av Österrike gjorde kejsarkronan ärftlig. EU är å andra sidan mera utelämnat åt en yttre makt – USA – i försvarshänseende, något som kan jämföras med den ställning som Frankrike och Sverige periodvis intog i förhållande till vissa tyska furstar, men aldrig till det Heliga Romerska Riket i dess helhet.
Den sammansatta republiken upprätthålls av en allmän vilja att samtidigt bevara medlemmarnas frihet, undvika återfall i krig mellan dem och bekämpa yttre hot. Den Heliga Romerska Riket misslyckades till sist med att enas mot Napoleon som invaderade och upplöste det. EU har hittills inte mött några yttre hot av den magnituden. Dess agerande under de senaste årens terrorismrelaterade kriser bådar inte gott för framtiden. Republiken som sådan visar en oförmåga att enas kring andra åtgärder än intern åsiktsrepression och yttrandefrihetsinskränkning. Peter diskuterar inte dessa frågor, men själv tycker jag mig ana att det bottnar i just en oförmåga till andra typer av handlande.
Peter Haldén disputerade nyligen på EUI med en statsvetenskaplig avhandling där han jämför Europeiska Unionen med det Heliga Romerska Riket sådant det såg ut mellan Westfaliska freden och dess upplösning. Han menar att båda kan karaktäriseras som Compound Republics – sammansatta republiker – entiteter som varken är enhetsstater, federationer eller sammanslutningar av fria enhetsstater. Tidigare har många bedömare velat kategorisera EU som någonting som är på väg att utvecklas från internationell sammanslutning till federation (vilket man kan vara för eller emot). Det Heliga Romerska Riket, vid den här tiden, brukar å andra sidan uppfattas som ruinerna av en sammanfallande stat eller som ett slags misslyckad nationalstat som med tiden skulle lämna plats för mer ”lyckade” tyska stater som andra kejsardömet, Tredje Riket och Förbundsrepubliken. Uppfattas EU istället som en sammansatt republik blir det lättare att se det nuvarande tillståndet som vare sig instabilt eller historiskt unikt. Parallellerna är betydligt fler än man anar vid första påseendet.
Sammansatta republiker utmärks av det slags maktbalans vi nu börjat bli vana vid från Europapolitiken. EU:s medlemmar är stater inte medborgare (även om även dessa har en roll i parlamentet). Ändå är staterna inte fullt suveräna: gemensam lagstiftning stiftad av medlemmarna i ministerrådet gäller som law of the land och enskilda medborgare kan få staternas beslut överklagade till högre nivå i EG-domstolen på ett sätt som kan jämföras med hur de tyska furstarnas undersåtar kunde vända sig till högre instanser på krets- och riksnivå för att få sin sak prövad i förhållande till Rikets lagar (till skillnad från furstestatens). Ändå hade sexton- och sjuttonhundratalets tyska furstar – precis som dagens EU-medlemmar – egen utrikespolitik och till och med förklara krig på eget bevåg. Det Heliga Romerska Riket hade emellertid också möjligheten att förklara krig som helhet, något EU inte har.
I förhållande till stater utanför systemet uppfattas EU-medlemmarna som jämlikar, vilket även gällde för somliga av de tyska furstestaterna, men inte för alla. Även vissa EU-stater har dock en särställning i förhållande till utomstående, som medlemmar i FN:s säkerhetsråd och G7. Många av de mindre medlemmarna använder den sammansatta republiken som ett medel för att bevara sin självständighet gentemot de större. Ur detta hänseende har EU en fördel eftersom ingen av dess stormakter lyckats dominera dess institutioner på ett sätt som kan jämföras med hur huset Habsburg av Österrike gjorde kejsarkronan ärftlig. EU är å andra sidan mera utelämnat åt en yttre makt – USA – i försvarshänseende, något som kan jämföras med den ställning som Frankrike och Sverige periodvis intog i förhållande till vissa tyska furstar, men aldrig till det Heliga Romerska Riket i dess helhet.
Den sammansatta republiken upprätthålls av en allmän vilja att samtidigt bevara medlemmarnas frihet, undvika återfall i krig mellan dem och bekämpa yttre hot. Den Heliga Romerska Riket misslyckades till sist med att enas mot Napoleon som invaderade och upplöste det. EU har hittills inte mött några yttre hot av den magnituden. Dess agerande under de senaste årens terrorismrelaterade kriser bådar inte gott för framtiden. Republiken som sådan visar en oförmåga att enas kring andra åtgärder än intern åsiktsrepression och yttrandefrihetsinskränkning. Peter diskuterar inte dessa frågor, men själv tycker jag mig ana att det bottnar i just en oförmåga till andra typer av handlande.
Kommentarer