Fortsätt till huvudinnehåll

Brideshead Revisited

Min favoritteveserie på sistone har alldeles tveklöst varit den engelska åttiotalsserien Brideshead Revisited, efter Evelyn Waughs roman med samma namn. Jag noterar också att den på nätet beskrivits som allt från ”katolsk propagandafilm" till berättelse om "young men who discover themselves through the pleasures of high living, decadence, tragedy, wine and quails’ eggs."Det intressanta är naturligtvis att den är båda delarna, dvs katolsk och dekadent, inte propaganda.

Brideshead Revisited handlar om hur den unge engelske ateisten Charles Ryder i mellankrigstidens Oxford kommer i kontakt med den högadliga katolska familjen Flyte. Tiden i Oxford är lysande skildrad. Ryder förflyttas från sin tämligen gråa miljö till en värld av heldagsluncher, champagne och vaktelägg. Minnesvärda scener innefattar hur han förklarar för en småborgerlig släkting att han visserligen inte gjort slut på terminens underhåll ännu, men att han planerar att göra det åtminstone innan halva terminen passerat, samt att han verkligen uppskattar att börja sina dagar med några glas god champagne. En annan lysande scen innefattar hur den homosexuelle dandyn Anthony Blanche deklamerar klassisk poesi för förbipasserande studenter från collegets balkong genom en megafon.

Denna oskuldsfullt dekadenta ungdom bildar längre fram en nostalgisk fond som gör poänglösheten i personernas senare liv så mycket tydligare. Redan här märks emellertid skuggan av vad som skall komma. Ryder blir uppriktigt förvånad över att hans katolska vänners konversationer ständigt tycks komma in på religion, något som aldrig händer i andra sammanhang. Religion uppfattas som bekant - liksom politik - inte som ett väluppfostrat samtalsämne i engelska eller engelskinfluerade sammanhang.

Med tiden mörknar berättelsen alltmer. Lord Sebastian Flyte förfaller i allt djupare alkoholism. Charles Ryders konstnärsambitioner grusas visserligen inte. Vad som händer är egentligen värre. Han lyckas etablera sig som erkänd, om än ytterst medelmåttig, konstnär men inser själv att han helt saknar egentlig talang. Han söker desperat efter inspiration. Hans äktenskap är i stort sett helt känslolöst. Anthony sätter träffsäkert fingret på problemet och beskriver (med extremt släpigt brittiskt uttal) hans mest beundrade verk som "charm discuised as a tiger ... charm is the great English blight... it kills everything... it kills love... and I am afraid, my dear Charles, that it has killed you ."

Genom alltihop tränger ett djupt katolskt tema. Hela serien kan läsas som kretsande kring sakramentalläran. De flesta karaktärerna prövar på ett eller annat sätt ett liv utanför sakramenten. Lady Julia Flyte avfaller helt från katolicismen, och därmed från nattvardsgången, samtidigt som hennes äktenskap varken är erkänt eller lyckligt. Flera av dem lever ett liv i synd, i direkt överträdelse av katolicismens syn på äktenskapet obrytbarhet.

I sista avsnittet är de centrala temana äktenskapet och sista smörjelsen. Sebastians och Julias far, Lord Marchmain kommer tillbaka till Castle Brideshead för att dö men vägrar in i det sista att acceptera sakramentet och återfinna sin tro. Andra huvudpersoner slits mellan äktenskapsbrottet och viljan att återfinna Gud. Ryder har i slutet funnit tron men förefaller knappast uppfattas som särskilt lycklig. Sebastian beskrivs som helig i sin kamp med sin egen alkoholism där han ständigt kämpar för att ta sig fram till Gud men också ständigt återfaller. Ett dekadent helgon.

Bridesheads kanske mest grundläggande tema är att den katolska läran verkligen är sann. Skälet till att de konstant återkommer till ämnet är att det utgör en del av deras värld. Till och med de som avfaller bär med sig insikten om katolicismens sanning, även om de just då inte klarar av att ta konsekvenserna av den. Om detta är propaganda är den mycket dålig. Jag tvivlar starkt på att någon kan uppfatta detta som ett argument för att tro på katolicismen. Det är emellertid inte poängen. Det är litteratur inte propaganda. Syftet är snarast att reflektera över tillvaron och över vissa av dess förutsättningar. Oavsett om man tror på det är den mycket vackert.

-------------------------------

En annan gammal teveserie jag återupptäckt under hösten är Aeon Flux. Mycket bra.

Katolsk dekadens - men knappast dekadent katolicism - kan man till exempel även hitta i Joris-Karl Huysmans senare verk.

Kommentarer

K sa…
En fantastisk serie, indeed.

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…