Fortsätt till huvudinnehåll

snille och smak

Ärans och hjältarnas språk! Hur ädelt och manligt du rör dig!
Ren är din klang, säker som solens din gång.
Vistas på höjderna du, där åskan och stormarna tala,
Dalarnas lägre behag äro ej gjorda för dig.
Spegla ditt anlet i sjön, och friskt från de manliga dragen
Tvätta det främmande smink, kanske det snart är för sent. (Esaias Tegnér 1817)

Nationalismens verkliga genombrott i Sverige kom genom tysk inspiration under arton­hundra­talet. Sökandet efter det förflutna blev ett sökande efter svenskhetens källa – inte bara efter dess historiska ursprung. Arton­hundra­talet innebar ett återuppväckande av stormaktstidens götiska vurm. I likhet med Buréus och Rud­beck ägnade sig Götiska förbundets medlemmar under början av artonhundratalet åt att insamla och bevara fornfynd som runstenar och gravhögar. Till skillnad från sina föregångare var dess med­lemmar diktare och litteratur­person­ligheter som Geijer och Tegnér.

Fäderneslandet var i stort behov av just patriotisk dikt vid denna tid. Förlusten av Finland 1809 kom på sikt att få en effekt på svensk nationalism som påminner om den som revolu­­tions­­krigens franska ockupation hade i Tyskland. Tegnér talade om att ”inom Sveriges gränser erövra Finland åter”, dvs. återvinna – i själva verket skapa – en nationell stolthet. Exakt vilken nation det handlade om var emellertid allt annat än självklart. Under artonhundratalet var det i själva verket vanligt att nationalism i Sverige efter att blivit besviken på krig och kungamakt istället fokuserade på den språkliga gemenskapen med övriga Skandinavien. Genom att fokusera sina nationalromantiska strävanden på den för Skandinavien gemensamma vikingatiden hade man också tagit ett steg närmare att skriva ut Finland ur den svenska historien genom att sätta parenteser kring dess tid som en del av riket och söka det autentiskt svenska före erövringen av större delen av Finland. Att inom Sveriges gränser vinna Finland åter innebar med andra ord ironiskt nog att försöka glömma Finland med äran i behåll för att på så vis kunna gå vidare.

I detta sammanhang blev stavnings­reformer och språkpolitik viktiga inslag i försöken att närma svenskan, norskan och danskan till varandra. Liksom den tyska enhetsrörelsen hade skandinav­ismen sina stark­aste fästen vid universiteten. Där den hade starkast stöd bland studenterna men där viktiga kultur­personer som Geijer också hade en viktig roll att spela både som professorer och som nation­ella intellektuella. Folkbildning, skandinavism och nationalism var länge tätt samman­länk­ade fenomen i den svenska borgerliga offentligheten.

Svenska akademien som vid denna tid främst bestod av högre ämbetsmän och i språkfrågor konservativa språkvetare och författare var emellertid aldrig någon vän av det skandinavistiska projektet. Rörelsen för en skandinavisk stavningsreform kulminerade i det skandinaviska språkvårdsmötet i Stockholm 1869. Där var de dominerande perspektiven dels skandinavismen och dels att stavningen skulle följa uttalet. Svenska akademien gick emellertid till motattack. Dess främsta medel utgjordes av första upplagan av Svenska akademiens ordlista 1874 där man utgick ifrån de grundprinciper som lagts fast redan i akademiens barndom i och med Karl Gustaf as Leopolds stavningslära från slutet av 1700-talet. Medan Leopolds huvudsakliga framgång hade varit försvenskningen av stavningen av lånord som ”akademi” (”academi”), ”familj” (”famille”) och ”batalj” (”bataille”) syftade akademien nu istället till att motverka lånord helt och hållet. Detta var också i detta syfte som man återupptog det sedan länge avdomnande arbetet med Svenska akademiens ordbok. Man hoppades nämligen att man genom detta arbete skulle kunna påminna folket om de många svenska ord som nu fallit ur bruk till förmån för utländska synonymer. Man sökte bevara språket som nationellt minne. Förbindelsen bakåt i tiden prioriterades framför förbindelsen i rummet. I detta sammanhang tänkte man sig att sökandet skulle kunna sträcka sig så långt tillbaka som till Gustav Vasas bibel, som därmed upphöjdes till ett slags officiell kronologisk gräns för den moderna svenskans utsträckning bakåt i tiden. Därmed hade man också knutit den svenska gemenskapens utsträckning i tiden till riks­grund­andet, till skillnad från göticisterna som sökte sig tillbaka till den för hela Skandinavien gemensamma vikingatid som i ett nationalromantiskt ljusdunkel lurade på andra sidan den av akademien fastställda kronologiska riksgränsen.

I förhållande till Danmark fallerade den svenska skandinavismen emellertid när den prövades och Sverige i samband med den tyska invasionen av Slesvig och Holsten (Schleswig-Holstein på tyska) inte sände någon som helst militär hjälp till de danska försvararna. Ändå kan man notera att svenska nationalmonument som Nordiska Museet och Skansen så sent som vid förra sekel­skiftet grundades med fokus på ett löst definierat Skandinavien eller Norden snarare än på Sverige. Sedd i det ljuset är det ingenting självklart i att museibyggnadens nationalromantiska nygotik skulle representera någon specifikt svensk nationalism. Snarare innebär betoningen av det forn­nordiska ett skandinaviskt eller nordiskt inslag. Det är betecknande att deras upphovsman Arthur Hazelius började sin offentlig bana som debattör i undervisningsfrågor med skandinav­ist­iska stav­nings­reformer som huvudpunkten på sitt program. Det är också betecknande att projekten huvud­sakligen finansierades av privata medel. Det först i och med att Nordiska Museets nuvarande byggnad öppnades – kort efter den norsk-svenska unions­upp­lös­ningen – som både den statliga och den svenska aspekten gjorde sig gällande. Det gjorde dem emellertid med besked: än idag möts besökaren av Carl Milles mastodontstaty av den åldrige Gustav Vasa med den närmast övertydliga sockelinskriptionen ”Warner Swenske”. På den tiden var bud­skapet ännu tydlig­are eftersom museets nationalromantiskt gotiska stora hall då fylldes av kungliga livrust­kammar­ens utställning, med erövrade standar och annat stormaktstida krigsbyte som huvud­attrak­tion.

Tillägg 2011-09-26: Det här inlägget uppstod under bearbetningen av en längre text om det politiska försvaret av svenska språket genom tiderna där det också ingår. Den fullständiga artikeln finns nu tillgänglig här.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…