Fortsätt till huvudinnehåll

Idomenodebatt

[Mozarts opera Idomeneo] är ett av de få Mozartverk som inte uppförs så ofta; librettot anses svagt. Det är väl därför som regissören Hans Neuenfels på Deutsche Oper i Berlin försökt pigga upp den genom att på scenen presentera de stora religiösa profeternas avhuggna huvuden: Jesus, Buddhas, Poseidons (vad nu denne havsgud gör i det gänget) och Muhammeds.På grund av den scenen har nu ledningen för operan beslutat att lägga ner föreställningen. Det motiveras av säkerhetsskäl och rädsla för islamistiska terrorhot.Är det ett bra beslut? Nej, verkligen inte. I motsats till Jyllandspostens publicering av Muhammedkarikatyrerna, som från denna högertidnings sida så uppenbart var tänkt som en ren provokation, rör det sig i fallet Mozart om ett konstnärligt sammanhang. Och alla religioners huvuden tycks rulla i operan. (Dock ingick den scenen inte i den ursprungliga operan.)
(Göran Greider i Dalademokraten)


Den här artikeln har kommenterats på flera håll nu så jag passar på att sälla mig till drevet. Göran Greider förstår uppenbarligen inte vad konst handlar om. Problemet är emellertid inte bara att han tycker att provokationer på något magiskt sätt blir okay därför att de stoppas i 1700-talsoperor, men inte om de publiceras i Jyllandsposten. Att smyga in kontroversiella ställningstaganden i etablerad konst är förvisso en gammal metod att undvika censur. Jag tror dock inte att det är det som det handlar om i det här fallet.

Problemet är istället att begreppet konst håller på att bli helt urholkat: ingen verkar egentligen veta vad det betyder. Samtidigt är det emellertid starkt nog för att legitimera en massa märkligheter. Konst kan gärna vara provokativ men allt som är provokativt är inte konst. Mozartoperor blir heller inte självklart bättre därför att man stoppar in profeters avhuggna huvuden i dem. Måste man göra det för att få uppmärksamhet tyder det snarare på att uppsättningen inte är särskilt sevärd från början.

Yttrandefrihet handlar inte om att säga allt man får säja. Tvärtom handlar det även om att acceptera andra människors rätt att säga även sådant som man själv finner plumpt och frånstötande. När det gäller Mohamedkarikatyrerna utvecklade jag det här.

Givetvis tycker jag inte att vi skall börja censurera Bibeln eller något dylikt, men jag tycker heller inte om tanken på att hålla sig med helt olika ribbor för yttrandefrihet när det rör sig om konst och när det rör sig om åsikter i allmänhet. Det skulle innebära en tämligen obehaglig återgång till att skilja mellan vad eliten och folket får säga. Då vore det betydligt bättre att slå vakt om yttrandefriheten för allas räkning och i alla sammanhang.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…