Fortsätt till huvudinnehåll

Idomenodebatt

[Mozarts opera Idomeneo] är ett av de få Mozartverk som inte uppförs så ofta; librettot anses svagt. Det är väl därför som regissören Hans Neuenfels på Deutsche Oper i Berlin försökt pigga upp den genom att på scenen presentera de stora religiösa profeternas avhuggna huvuden: Jesus, Buddhas, Poseidons (vad nu denne havsgud gör i det gänget) och Muhammeds.På grund av den scenen har nu ledningen för operan beslutat att lägga ner föreställningen. Det motiveras av säkerhetsskäl och rädsla för islamistiska terrorhot.Är det ett bra beslut? Nej, verkligen inte. I motsats till Jyllandspostens publicering av Muhammedkarikatyrerna, som från denna högertidnings sida så uppenbart var tänkt som en ren provokation, rör det sig i fallet Mozart om ett konstnärligt sammanhang. Och alla religioners huvuden tycks rulla i operan. (Dock ingick den scenen inte i den ursprungliga operan.)
(Göran Greider i Dalademokraten)


Den här artikeln har kommenterats på flera håll nu så jag passar på att sälla mig till drevet. Göran Greider förstår uppenbarligen inte vad konst handlar om. Problemet är emellertid inte bara att han tycker att provokationer på något magiskt sätt blir okay därför att de stoppas i 1700-talsoperor, men inte om de publiceras i Jyllandsposten. Att smyga in kontroversiella ställningstaganden i etablerad konst är förvisso en gammal metod att undvika censur. Jag tror dock inte att det är det som det handlar om i det här fallet.

Problemet är istället att begreppet konst håller på att bli helt urholkat: ingen verkar egentligen veta vad det betyder. Samtidigt är det emellertid starkt nog för att legitimera en massa märkligheter. Konst kan gärna vara provokativ men allt som är provokativt är inte konst. Mozartoperor blir heller inte självklart bättre därför att man stoppar in profeters avhuggna huvuden i dem. Måste man göra det för att få uppmärksamhet tyder det snarare på att uppsättningen inte är särskilt sevärd från början.

Yttrandefrihet handlar inte om att säga allt man får säja. Tvärtom handlar det även om att acceptera andra människors rätt att säga även sådant som man själv finner plumpt och frånstötande. När det gäller Mohamedkarikatyrerna utvecklade jag det här.

Givetvis tycker jag inte att vi skall börja censurera Bibeln eller något dylikt, men jag tycker heller inte om tanken på att hålla sig med helt olika ribbor för yttrandefrihet när det rör sig om konst och när det rör sig om åsikter i allmänhet. Det skulle innebära en tämligen obehaglig återgång till att skilja mellan vad eliten och folket får säga. Då vore det betydligt bättre att slå vakt om yttrandefriheten för allas räkning och i alla sammanhang.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"? Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblo

Ernest Thiel och kulturpolitiken

Ett bra exempel på en person som verkade i gränslandet mellan konstens fält och den ekonomiska maktens var finansmannen och konstnären Ernest Thiel (1859–1947) som genom investeringar i Sveriges industrialisering och malmproduktion i slutet av 1800-talet blev en av Sveriges mest förmögna män. Till en början tedde sig Thiels liv som en rätt typisk, om en mycket framgångsrik, borgerlig karriär. Han föddes i industristaden Norrköping dit föräldrarna invandrat från Belgien, bland annat eftersom hans mor var judinna och Norrköping fortfarande var en av de få svenska städer där judar fick bosatta sig utan att först konvertera. Med tiden gifte han också in sig i Sveriges prominenta judiska släkter. Genom äktenskapet med grosshandlardottern Anna Josephson blev han svåger till bokförläggaren Karl Otto Bonnier, själv en central person i litteraturfältet och förläggare åt bland andra August Strindberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg. Den stora förändringen i Thiels li