Fortsätt till huvudinnehåll

Föryngring på universiteten

Sverige har världens äldsta studenter. Ändå känns det när jag undervisar som att de är mycket yngre än någon undervisningsgrupp jag själv deltagit i som student. Det uppenbara skälet är naturligtvis att det är jag som har blivit äldre. Så är det naturligtvis. När jag tänker närmare på saken finns det emellertid fler orsaker.

Sveriges regering ägnar sig samtidigt åt att försöka föryngra studentpopulationen och åt att möjliggöra någonting man kallar livslångt lärande. Båda syftena är behjärtansvärda. Det finns helt klart ett ekonomiskt problem i att svenska ungdomar väntar längre än andra med att realisera sig själva som produktiva medlemmar av samhället (givet att en universitetsutbildning faktiskt bidrar till det). Livslångt lärande är å andra sidan något som på en gång ligger i linje med bildningstanken och är mer angeläget än någonsin i ett föränderligt samhälle som vårt.

Det måste helt enkelt vara möjligt att komma tillbaka till universitetsvärden och fördjupa sina kunskaper inom olika områden, antingen därför att man befinner sig i yrkesmässigt behov av det, eller därför att man rent mognadsmässigt har blivit redo för det. Livslångt lärande kan inte gärna betyda att alla skall tillbringa hela livet på ett universitet. En stigande bildningsnivå i samhället är ett eftersträvansvärt mål. Men detta är knappast lösningen.

Ett skäl till att jag upplever mina nuvarande studenter som yngre än vad mina egna studiekamrater kan vara att jag bytt universitet. De ämnen jag läste på Stockholms universitet var upplagda som fristående terminslånga kurser. De studenter jag undervisar på Linköpings universitet läser vid fleråriga program. Det säger sig självt att människor som redan har ett liv hellre väljer att läsa enstaka kurser på ett universitet i en stad där de redan bor än mångåriga utbildningar i städer de måste flytta till. Det bor som bekant fler människor i Stockholm.

Själv började jag universitetet direkt efter gymnasiet. Plötsligt befann jag mig i en utbildningsmiljö som byggde på att man tog eget ansvar och som blandade människor av skiftande ålder och med olika livserfarenheter. Medelåldern var givetvis rätt låg även där. Skillnaden var snarare att jag plötsligt befann mig i en miljö dominerad av något så när vuxna människor.

Den nuvarande trenden går bort ifrån sådana miljöer. Undervisningen blir allt mer styrd. Studentorganisationerna kräver ständigt mer undervisningstid och de studenter man undervisar vill ha mer och mer ordnat för sig i förväg. Nya pedagogiska metoder (inte alla men de flesta av de som propageras för av de universitetspedagogiska enheterna) gör anspråk på att möjliggöra ökad studentaktivitet (eller ”elevaktivitet” som det ofta heter numera) men kräver också att studenterna i högre grad studerar med samma metoder. Idealet tycks vara en gymnasial miljö där stora delar av arbetet utförs av studenter i grupp, där lärarstödet är omfattande och där undervisningen hela tiden anpassas efter de typiska studenternas (dvs. majoritetens) förutsättningar. Det enda som gör att denna vision inte redan nu är fullt genomförd tycks vara bristen på ekonomiska resurser.

Det är inte svårt att se hur en sådan miljö skulle kunna effektivisera examinationsfrekvenserna. Det är heller inte svårt att se hur studenter som kommer direkt från gymnasiet skulle kunna känna sig mera hemma i den. Däremot är det svårt att se hur någon annan skulle kunna göra det. Om jag själv skulle vilja komplettera mina kunskaper inom något område hade det kunnat tyckas naturligt att ta en universitetskurs i det. Mina förutsättningar inom de flesta områden jag är intresserad av är emellertid rätt annorlunda från genomsnittsstudentens och jag har rätt svårt att se mig själv sitta och göra grupparbeten tillsammans med tjugoåringar som inte vill använda annan litteratur än den som står på listan. Jag är inte emot grupparbeten, men jag vill inte blunda för att det är en metod, som liksom alla andra, är behäftad med vissa problem som måste hanteras. Mina förutsättningar må vara speciella, men i grunden tror jag faktiskt att samma sak gäller för de flesta människor som redan haft något så när kvalificerade uppgifter i samhället.

Om målet är att skapa ett universitet som möjliggör lärande för människor med olika bakgrund kan man inte vänta sig att det skall gå att stöpa alla i en och samma form eller att alla skall göra allt på samma sätt. Om målet är att fostra ansvarsfulla mogna medborgare är det en ren fördel om de under utbildningen får ta eget ansvar och blandas med människor som inte anpassar sig efter deras behov. Om utbildningen går ut på att med minsta möjliga besvär driva så många människor som möjligt genom den samtidigt som alla problem skylls på för små ekonomiska resurser – då har vi en motsättning.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…