Sverige har världens äldsta studenter. Ändå känns det när jag undervisar som att de är mycket yngre än någon undervisningsgrupp jag själv deltagit i som student. Det uppenbara skälet är naturligtvis att det är jag som har blivit äldre. Så är det naturligtvis. När jag tänker närmare på saken finns det emellertid fler orsaker.
Sveriges regering ägnar sig samtidigt åt att försöka föryngra studentpopulationen och åt att möjliggöra någonting man kallar livslångt lärande. Båda syftena är behjärtansvärda. Det finns helt klart ett ekonomiskt problem i att svenska ungdomar väntar längre än andra med att realisera sig själva som produktiva medlemmar av samhället (givet att en universitetsutbildning faktiskt bidrar till det). Livslångt lärande är å andra sidan något som på en gång ligger i linje med bildningstanken och är mer angeläget än någonsin i ett föränderligt samhälle som vårt.
Det måste helt enkelt vara möjligt att komma tillbaka till universitetsvärden och fördjupa sina kunskaper inom olika områden, antingen därför att man befinner sig i yrkesmässigt behov av det, eller därför att man rent mognadsmässigt har blivit redo för det. Livslångt lärande kan inte gärna betyda att alla skall tillbringa hela livet på ett universitet. En stigande bildningsnivå i samhället är ett eftersträvansvärt mål. Men detta är knappast lösningen.
Ett skäl till att jag upplever mina nuvarande studenter som yngre än vad mina egna studiekamrater kan vara att jag bytt universitet. De ämnen jag läste på Stockholms universitet var upplagda som fristående terminslånga kurser. De studenter jag undervisar på Linköpings universitet läser vid fleråriga program. Det säger sig självt att människor som redan har ett liv hellre väljer att läsa enstaka kurser på ett universitet i en stad där de redan bor än mångåriga utbildningar i städer de måste flytta till. Det bor som bekant fler människor i Stockholm.
Själv började jag universitetet direkt efter gymnasiet. Plötsligt befann jag mig i en utbildningsmiljö som byggde på att man tog eget ansvar och som blandade människor av skiftande ålder och med olika livserfarenheter. Medelåldern var givetvis rätt låg även där. Skillnaden var snarare att jag plötsligt befann mig i en miljö dominerad av något så när vuxna människor.
Den nuvarande trenden går bort ifrån sådana miljöer. Undervisningen blir allt mer styrd. Studentorganisationerna kräver ständigt mer undervisningstid och de studenter man undervisar vill ha mer och mer ordnat för sig i förväg. Nya pedagogiska metoder (inte alla men de flesta av de som propageras för av de universitetspedagogiska enheterna) gör anspråk på att möjliggöra ökad studentaktivitet (eller ”elevaktivitet” som det ofta heter numera) men kräver också att studenterna i högre grad studerar med samma metoder. Idealet tycks vara en gymnasial miljö där stora delar av arbetet utförs av studenter i grupp, där lärarstödet är omfattande och där undervisningen hela tiden anpassas efter de typiska studenternas (dvs. majoritetens) förutsättningar. Det enda som gör att denna vision inte redan nu är fullt genomförd tycks vara bristen på ekonomiska resurser.
Det är inte svårt att se hur en sådan miljö skulle kunna effektivisera examinationsfrekvenserna. Det är heller inte svårt att se hur studenter som kommer direkt från gymnasiet skulle kunna känna sig mera hemma i den. Däremot är det svårt att se hur någon annan skulle kunna göra det. Om jag själv skulle vilja komplettera mina kunskaper inom något område hade det kunnat tyckas naturligt att ta en universitetskurs i det. Mina förutsättningar inom de flesta områden jag är intresserad av är emellertid rätt annorlunda från genomsnittsstudentens och jag har rätt svårt att se mig själv sitta och göra grupparbeten tillsammans med tjugoåringar som inte vill använda annan litteratur än den som står på listan. Jag är inte emot grupparbeten, men jag vill inte blunda för att det är en metod, som liksom alla andra, är behäftad med vissa problem som måste hanteras. Mina förutsättningar må vara speciella, men i grunden tror jag faktiskt att samma sak gäller för de flesta människor som redan haft något så när kvalificerade uppgifter i samhället.
Om målet är att skapa ett universitet som möjliggör lärande för människor med olika bakgrund kan man inte vänta sig att det skall gå att stöpa alla i en och samma form eller att alla skall göra allt på samma sätt. Om målet är att fostra ansvarsfulla mogna medborgare är det en ren fördel om de under utbildningen får ta eget ansvar och blandas med människor som inte anpassar sig efter deras behov. Om utbildningen går ut på att med minsta möjliga besvär driva så många människor som möjligt genom den samtidigt som alla problem skylls på för små ekonomiska resurser – då har vi en motsättning.
Sveriges regering ägnar sig samtidigt åt att försöka föryngra studentpopulationen och åt att möjliggöra någonting man kallar livslångt lärande. Båda syftena är behjärtansvärda. Det finns helt klart ett ekonomiskt problem i att svenska ungdomar väntar längre än andra med att realisera sig själva som produktiva medlemmar av samhället (givet att en universitetsutbildning faktiskt bidrar till det). Livslångt lärande är å andra sidan något som på en gång ligger i linje med bildningstanken och är mer angeläget än någonsin i ett föränderligt samhälle som vårt.
Det måste helt enkelt vara möjligt att komma tillbaka till universitetsvärden och fördjupa sina kunskaper inom olika områden, antingen därför att man befinner sig i yrkesmässigt behov av det, eller därför att man rent mognadsmässigt har blivit redo för det. Livslångt lärande kan inte gärna betyda att alla skall tillbringa hela livet på ett universitet. En stigande bildningsnivå i samhället är ett eftersträvansvärt mål. Men detta är knappast lösningen.
Ett skäl till att jag upplever mina nuvarande studenter som yngre än vad mina egna studiekamrater kan vara att jag bytt universitet. De ämnen jag läste på Stockholms universitet var upplagda som fristående terminslånga kurser. De studenter jag undervisar på Linköpings universitet läser vid fleråriga program. Det säger sig självt att människor som redan har ett liv hellre väljer att läsa enstaka kurser på ett universitet i en stad där de redan bor än mångåriga utbildningar i städer de måste flytta till. Det bor som bekant fler människor i Stockholm.
Själv började jag universitetet direkt efter gymnasiet. Plötsligt befann jag mig i en utbildningsmiljö som byggde på att man tog eget ansvar och som blandade människor av skiftande ålder och med olika livserfarenheter. Medelåldern var givetvis rätt låg även där. Skillnaden var snarare att jag plötsligt befann mig i en miljö dominerad av något så när vuxna människor.
Den nuvarande trenden går bort ifrån sådana miljöer. Undervisningen blir allt mer styrd. Studentorganisationerna kräver ständigt mer undervisningstid och de studenter man undervisar vill ha mer och mer ordnat för sig i förväg. Nya pedagogiska metoder (inte alla men de flesta av de som propageras för av de universitetspedagogiska enheterna) gör anspråk på att möjliggöra ökad studentaktivitet (eller ”elevaktivitet” som det ofta heter numera) men kräver också att studenterna i högre grad studerar med samma metoder. Idealet tycks vara en gymnasial miljö där stora delar av arbetet utförs av studenter i grupp, där lärarstödet är omfattande och där undervisningen hela tiden anpassas efter de typiska studenternas (dvs. majoritetens) förutsättningar. Det enda som gör att denna vision inte redan nu är fullt genomförd tycks vara bristen på ekonomiska resurser.
Det är inte svårt att se hur en sådan miljö skulle kunna effektivisera examinationsfrekvenserna. Det är heller inte svårt att se hur studenter som kommer direkt från gymnasiet skulle kunna känna sig mera hemma i den. Däremot är det svårt att se hur någon annan skulle kunna göra det. Om jag själv skulle vilja komplettera mina kunskaper inom något område hade det kunnat tyckas naturligt att ta en universitetskurs i det. Mina förutsättningar inom de flesta områden jag är intresserad av är emellertid rätt annorlunda från genomsnittsstudentens och jag har rätt svårt att se mig själv sitta och göra grupparbeten tillsammans med tjugoåringar som inte vill använda annan litteratur än den som står på listan. Jag är inte emot grupparbeten, men jag vill inte blunda för att det är en metod, som liksom alla andra, är behäftad med vissa problem som måste hanteras. Mina förutsättningar må vara speciella, men i grunden tror jag faktiskt att samma sak gäller för de flesta människor som redan haft något så när kvalificerade uppgifter i samhället.
Om målet är att skapa ett universitet som möjliggör lärande för människor med olika bakgrund kan man inte vänta sig att det skall gå att stöpa alla i en och samma form eller att alla skall göra allt på samma sätt. Om målet är att fostra ansvarsfulla mogna medborgare är det en ren fördel om de under utbildningen får ta eget ansvar och blandas med människor som inte anpassar sig efter deras behov. Om utbildningen går ut på att med minsta möjliga besvär driva så många människor som möjligt genom den samtidigt som alla problem skylls på för små ekonomiska resurser – då har vi en motsättning.
Kommentarer