Fortsätt till huvudinnehåll

Ett trevligt förlag

En vän tipsade mig om H:ströms förlag. Jag tycker om små förlag. Inte heller denna gång blev jag besviken. En liten med välfylld katalog innehåller sådana saker som Udolphos mysterier av Ann Radcliff, för att inte tala om Lawrence av Arabiens rapporter från tiden närmast före första världskriget, eller Ernst Jüngers Psykonauterna, dvs hans berättelser om sina upplevelser då han under mellankrigstiden och senare prövade sådana saker som meskalin och LSD, en läsning som inte gärna kan vara annat än fascinerande när den nedtecknats av denne detaljrike skildrare av världskrigen. I samma katalog finner vi också en av min barndoms favoritböcker: Jules Vernes En världsomsegling under havet. Även denna vetenskapsoptimismens klassiker har alltså sjunkit så långt under de etablerade förlagens radar att den blir aktuell för den här typen av utgivning. Eller är det månne så att förlaget istället medvetet försöker lyfta fram kapten Nemos närmast solipcistiska individualism, ett intressant exempel som mycket väl kan ha gått under den politiska korrekthetens radar helt enkelt därför att dess förespråkare håller sig för fina för att faktiskt läsa ens klassisk ungdomslitteratur.

Bakom den här blandningen anar jag Bo Cavefors, som mycket riktigt också deltar, bland annat med ett drama med den intresseväckande titeln Uppror i Kasban, en anspelning på Jüngers skildring av den sena civilisationens skuggtid i Eumeswil får man förmoda. Jag kan emellertid inte vara annat än tvivlande inför en person som Cavefors. Å ena sidan har vi honom att tacka för att en mängd intressant litteratur finns att tillgå på svenska. Å andra sidan tycks han söka det politiskt inkorrekta för dess egen skull. Varför skulle man annars blanda S:t Ignatius av Loyola med Jünger och de Sade i en och samma katalog? Nu passar kanske även Verne och Lawrence i samma sammanhang. Detta har kanske i sig något att säga om de större förlagens utgivning. Vad mer finns det som de förnekar oss?

Andra förlagsfavoriter är Aleph och Ellerströms, som bland annat gett ut verk av Mishima och Mattias Fyhrs utmärkta biografi över H.P. Lovecraft. För övrigt påstås det att kultureliten som sedan Houellebecq avslöjat sin fascination för denne mer reaktionärt lagde misantrop och skräcknovelist gärna hänvisade till honom, numera har blivit knäpp tysta på området, sedan de insett att en bok getts ut på ämnet av litteraturvetare som verkligen läst honom.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…