Fortsätt till huvudinnehåll

Etnos och relegio

Nyligen blev jag ombedd att hålla en föreläsning om intersektionen mellan de två kategorierna etnicitet och religion. I dagens offentliga debatt behandlas de ofta som om de vore om inte synonyma så åtminstone näraliggande. Muslimer betraktas till exempel ofta som om de närmast vore något slags etnisk kategori. I Bosnien-Hercegovina var de till och med det under en period relativt nyligen (dock inte längre eftersom bosniaker numera är en etno-lingvisitsikt definierad grupp). Själv har jag å andra sidan ofta agerat som om de båda kategorierna var helt orelaterade. Även det är å andra sidan rätt vanligt idag, något man till exempel märker av när vita européer ägnar sig åt New Age och inbillar sig att de utövar indianreligion eller buddhism (gärna samtidigt). Ändå händer det att folk talar om etnisk religion ungefär som de talar om etnisk mat eller etnomusik. Religion å andra sidan kommer av latinets religio som betyder bindning. Religion är med andra ord rent språkligt sätt närmast en synonym till arabiskans islam, underkastelse. I grunden handlar det om människans relation till det översinnliga.

Tesen att andra folkgrupper är etniska men inte den egna är i själva verket mycket gammal och inte helt främmande för ordets ursprung. Termen ethnos är grekisk och tillämpades i första hand på barbariska folkslag. I statsvetenskapen använder man fortfarande de grekiska termerna ethnos och demos som ett motsatspar. Båda betyder folk. På latin brukar ethnos översättas med gens, ett ord som lämpligen översätts med stam eller släkt. De juliska, claudiska och corneliska ätterna var alla exempel på gens. Det var å andra sidan också de omgivande italiska folkslagen och de senare invandrade germanerna. Det romerska folket var emellertid inte någon gens utan populus romanum, i första hand en politisk samanslutning. Det här synsättet har tydliga paralleller i amerikansk självbild. Sammansättningar som Italian American och African American antyder att det första ledet handlar om ursprung och härstamning. Det andra ledet däremot handlar om politisk lojalitet. Det är betecknande att man kan bli amerikan på två sätt: dels genom att födas där och dels genom att svära Oath of Allegiance och därmed avsvärja sig inte sitt kulturella och geografiska ursprung utan sin politiska lojalitet mot ”utländska potentater”.

I verkligheten är etnicitet naturligtvis ofta politiskt. Vi lever själva i ett etniskt samhälle. Det kan inte råda någon tvekan om att svenskhet i allmänhet definieras utifrån härstamning från Sverige. Det finns emellertid även andra markörer och egentligen ingenting som tyder på att den etniska gruppens faktiska samhörighet skulle vara av någon större betydelse. Etniska grupper är således föreställda gemenskaper. I min avhandling definierar jag etnicitet som följer:

An imagined commun­ity sharing a collective proper name, a myth of common ancestry, shared historical memories, one or more differencing elem­ents of common culture, an association with a specific ‘homeland’ and a sense of solidarity for significant sectors of the population. (vilket i sin tur är en vidareutveckling av Smiths definition).

Religion har således med etnicitet att göra. Åtminstone ibland. Kategorier som religion, nationalitet och etnisk tillhörighet glider samman. När muslimska kvinnor bär slöja i västerländska samhällen kan den betraktas som en utmaning mot detta samhälles självuppfattning om sitt förhållande till religionen. Det kan också uppfattas som något främmande i etnisk mening. Dessa uppfattningar är inte helt åtskilda. Det torde ha framgått att jag uppfattar att svenskhet och religion tycks nära kopplade i det allmänna medvetandet. En gång var det självklart omöjligt att vara svensk utan att samtidigt vara lutheran. Idag förefaller det snarare som att en del människor uppfattar allvarligt menad religiös tro som någonting som per definition är osvenskt.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…