Fortsätt till huvudinnehåll

Etnos och relegio

Nyligen blev jag ombedd att hålla en föreläsning om intersektionen mellan de två kategorierna etnicitet och religion. I dagens offentliga debatt behandlas de ofta som om de vore om inte synonyma så åtminstone näraliggande. Muslimer betraktas till exempel ofta som om de närmast vore något slags etnisk kategori. I Bosnien-Hercegovina var de till och med det under en period relativt nyligen (dock inte längre eftersom bosniaker numera är en etno-lingvisitsikt definierad grupp). Själv har jag å andra sidan ofta agerat som om de båda kategorierna var helt orelaterade. Även det är å andra sidan rätt vanligt idag, något man till exempel märker av när vita européer ägnar sig åt New Age och inbillar sig att de utövar indianreligion eller buddhism (gärna samtidigt). Ändå händer det att folk talar om etnisk religion ungefär som de talar om etnisk mat eller etnomusik. Religion å andra sidan kommer av latinets religio som betyder bindning. Religion är med andra ord rent språkligt sätt närmast en synonym till arabiskans islam, underkastelse. I grunden handlar det om människans relation till det översinnliga.

Tesen att andra folkgrupper är etniska men inte den egna är i själva verket mycket gammal och inte helt främmande för ordets ursprung. Termen ethnos är grekisk och tillämpades i första hand på barbariska folkslag. I statsvetenskapen använder man fortfarande de grekiska termerna ethnos och demos som ett motsatspar. Båda betyder folk. På latin brukar ethnos översättas med gens, ett ord som lämpligen översätts med stam eller släkt. De juliska, claudiska och corneliska ätterna var alla exempel på gens. Det var å andra sidan också de omgivande italiska folkslagen och de senare invandrade germanerna. Det romerska folket var emellertid inte någon gens utan populus romanum, i första hand en politisk samanslutning. Det här synsättet har tydliga paralleller i amerikansk självbild. Sammansättningar som Italian American och African American antyder att det första ledet handlar om ursprung och härstamning. Det andra ledet däremot handlar om politisk lojalitet. Det är betecknande att man kan bli amerikan på två sätt: dels genom att födas där och dels genom att svära Oath of Allegiance och därmed avsvärja sig inte sitt kulturella och geografiska ursprung utan sin politiska lojalitet mot ”utländska potentater”.

I verkligheten är etnicitet naturligtvis ofta politiskt. Vi lever själva i ett etniskt samhälle. Det kan inte råda någon tvekan om att svenskhet i allmänhet definieras utifrån härstamning från Sverige. Det finns emellertid även andra markörer och egentligen ingenting som tyder på att den etniska gruppens faktiska samhörighet skulle vara av någon större betydelse. Etniska grupper är således föreställda gemenskaper. I min avhandling definierar jag etnicitet som följer:

An imagined commun­ity sharing a collective proper name, a myth of common ancestry, shared historical memories, one or more differencing elem­ents of common culture, an association with a specific ‘homeland’ and a sense of solidarity for significant sectors of the population. (vilket i sin tur är en vidareutveckling av Smiths definition).

Religion har således med etnicitet att göra. Åtminstone ibland. Kategorier som religion, nationalitet och etnisk tillhörighet glider samman. När muslimska kvinnor bär slöja i västerländska samhällen kan den betraktas som en utmaning mot detta samhälles självuppfattning om sitt förhållande till religionen. Det kan också uppfattas som något främmande i etnisk mening. Dessa uppfattningar är inte helt åtskilda. Det torde ha framgått att jag uppfattar att svenskhet och religion tycks nära kopplade i det allmänna medvetandet. En gång var det självklart omöjligt att vara svensk utan att samtidigt vara lutheran. Idag förefaller det snarare som att en del människor uppfattar allvarligt menad religiös tro som någonting som per definition är osvenskt.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"? Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblo

Ernest Thiel och kulturpolitiken

Ett bra exempel på en person som verkade i gränslandet mellan konstens fält och den ekonomiska maktens var finansmannen och konstnären Ernest Thiel (1859–1947) som genom investeringar i Sveriges industrialisering och malmproduktion i slutet av 1800-talet blev en av Sveriges mest förmögna män. Till en början tedde sig Thiels liv som en rätt typisk, om en mycket framgångsrik, borgerlig karriär. Han föddes i industristaden Norrköping dit föräldrarna invandrat från Belgien, bland annat eftersom hans mor var judinna och Norrköping fortfarande var en av de få svenska städer där judar fick bosatta sig utan att först konvertera. Med tiden gifte han också in sig i Sveriges prominenta judiska släkter. Genom äktenskapet med grosshandlardottern Anna Josephson blev han svåger till bokförläggaren Karl Otto Bonnier, själv en central person i litteraturfältet och förläggare åt bland andra August Strindberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg. Den stora förändringen i Thiels li