För att återgå till det som politiken borde handla om: dagens och framtidens samhälle.
För den som inte redan lagt märke till förändringen illustrerar den senaste tidens politiska härvor, men också vissa sakfrågor, en intressant förändring. Det vi nu ser tona fram – om än på ett synnerligen amatörmässigt sätt – är informationssamhällets politiska system.
Kontroll över information kommer att vara central för makten. Det har den alltid varit men nu kommer det hela i ett nytt läge. Hela diskussionen om Bodströmssamhället handlar om den centrala statsförvaltningens försök att samtidigt samla in information om medborgarna (vanliga medborgare som fastnar på övervakningskamerors bilder och liknande uppmanas att inte vara oroliga – det är inte dem man är ute efter) och begränsa spridningen av misshaglig information (vare sig den sprids av Sverigedemokrater, Skolverket eller någon annan). I vissa fall har detta kritiserats av oppositionen i andra fall har de krävt hårdare tag. Nu föreställer sig Thomas Bodström att den bristfälligt skyddade informationen på SAPnet är så viktig att en eventuell borgerlig seger skulle kunna skyllas på somliga folkpartisters olaga intrång. I själva verket verkar det handla om att SSU:are har ägnat sig åt att skvallra för gamla bekanta om SAPnets klantigt utformade säkerhetssystem och att denna information sedan utnyttjats för att smyga in och prångla ut några, möjligen valtaktiskt viktiga rapporter. Tidigare i åt har regeringskansliet slagit ner på Sverigedemokraternas hemsida men också dragit in en misshaglig rapport från skolverket. I båda fallen misslyckades man, helt enkelt eftersom informationen redan spridits på Internet.
Internet är förvisso svårkontrollerat. En intensiv global kamp pågår just nu om kontrollen över nätet. Thomas Bodström – eller snarare svenska justitiedepartementet – är i detta sammanhang en perifer men pådrivande aktör (de senare kan mycket väl fortsätta att vara det efter valet även i händelse av ett regeringsskifte). Ponera att kontrollförsöken faktiskt skulle lyckas. Enorma resurser står trots allt till buds för dem som försöker. Det handlar inte bara om mängden information som flyter omkring. Inte minst får man komma ihåg att även spridandet av otillåten information (från kopierade poplåtar till svenska partikanslisters elaka mejl om statsministerkandidater) i allmänhet finns sparad och tillgänglig för den som når fram till den. Det handlar också om att möjligheten att söka i stora informationsmängder verkligen har förbättrats signifikant på senare år, både av Google och av mindre kommersiella aktörer. De tekniska möjligheterna kommer antagligen att förbättras ytterligare över tid. Sammantaget tvingas man konstatera att George Orwells 1984-samhälle, där alla är övervakade ständigt, inom en snar framtid för första gången kommer att vara tekniskt möjligt i stor skala.
Det handlar inte om att alla faktiskt behöver stå under lupp. Istället handlar det om det potentiella hotet. En väsentlig del av svenska folket är idag skyldig till fildelningsbrottslighet. Man kan naturligtvis inte åtala alla dessa människor. Däremot kan man lagra informationen. Det potentiella hot som detta utgör kan i sig bli ett verktyg för att hålla medborgarna på mattan.
Man behöver inte ens tänka sig en kontrollstat av Matrix-mått för att oroa sig för framtiden. Istället kan man se till alla de andra som kan få tillgång till denna makt. Journalister till exempel. Jag föreställer mig att en helt ny typ av journalister kommer att växa fram. Om socialdemokraterna verkligen dräller med hemligheter på det sätt de antyder måste det finnas en enorm outtömd källa till framtida scoop. Lagringen av information om allt och alla kombinerad med möjligheten att samla in den i efterhand kommer också att påverka människors vilja att välja offentliga karriärer. Hittills har de flestas förflutna innan de blev allmänt kända i allmänhet varit rätt oproblematiskt, helt enkelt därför att människan är felbar. Vi mins helt enkelt inte alla vi ser på stan. Vad folk gjort innan de flesta som mötte dem kände igen dem är därför i allmänhet lyckligen glömt. Frågan är vilken sorts politiker vi kommer att få med denna när privatlivets helgd kan upplösas retroaktivt.
För den som inte redan lagt märke till förändringen illustrerar den senaste tidens politiska härvor, men också vissa sakfrågor, en intressant förändring. Det vi nu ser tona fram – om än på ett synnerligen amatörmässigt sätt – är informationssamhällets politiska system.
Kontroll över information kommer att vara central för makten. Det har den alltid varit men nu kommer det hela i ett nytt läge. Hela diskussionen om Bodströmssamhället handlar om den centrala statsförvaltningens försök att samtidigt samla in information om medborgarna (vanliga medborgare som fastnar på övervakningskamerors bilder och liknande uppmanas att inte vara oroliga – det är inte dem man är ute efter) och begränsa spridningen av misshaglig information (vare sig den sprids av Sverigedemokrater, Skolverket eller någon annan). I vissa fall har detta kritiserats av oppositionen i andra fall har de krävt hårdare tag. Nu föreställer sig Thomas Bodström att den bristfälligt skyddade informationen på SAPnet är så viktig att en eventuell borgerlig seger skulle kunna skyllas på somliga folkpartisters olaga intrång. I själva verket verkar det handla om att SSU:are har ägnat sig åt att skvallra för gamla bekanta om SAPnets klantigt utformade säkerhetssystem och att denna information sedan utnyttjats för att smyga in och prångla ut några, möjligen valtaktiskt viktiga rapporter. Tidigare i åt har regeringskansliet slagit ner på Sverigedemokraternas hemsida men också dragit in en misshaglig rapport från skolverket. I båda fallen misslyckades man, helt enkelt eftersom informationen redan spridits på Internet.
Internet är förvisso svårkontrollerat. En intensiv global kamp pågår just nu om kontrollen över nätet. Thomas Bodström – eller snarare svenska justitiedepartementet – är i detta sammanhang en perifer men pådrivande aktör (de senare kan mycket väl fortsätta att vara det efter valet även i händelse av ett regeringsskifte). Ponera att kontrollförsöken faktiskt skulle lyckas. Enorma resurser står trots allt till buds för dem som försöker. Det handlar inte bara om mängden information som flyter omkring. Inte minst får man komma ihåg att även spridandet av otillåten information (från kopierade poplåtar till svenska partikanslisters elaka mejl om statsministerkandidater) i allmänhet finns sparad och tillgänglig för den som når fram till den. Det handlar också om att möjligheten att söka i stora informationsmängder verkligen har förbättrats signifikant på senare år, både av Google och av mindre kommersiella aktörer. De tekniska möjligheterna kommer antagligen att förbättras ytterligare över tid. Sammantaget tvingas man konstatera att George Orwells 1984-samhälle, där alla är övervakade ständigt, inom en snar framtid för första gången kommer att vara tekniskt möjligt i stor skala.
Det handlar inte om att alla faktiskt behöver stå under lupp. Istället handlar det om det potentiella hotet. En väsentlig del av svenska folket är idag skyldig till fildelningsbrottslighet. Man kan naturligtvis inte åtala alla dessa människor. Däremot kan man lagra informationen. Det potentiella hot som detta utgör kan i sig bli ett verktyg för att hålla medborgarna på mattan.
Man behöver inte ens tänka sig en kontrollstat av Matrix-mått för att oroa sig för framtiden. Istället kan man se till alla de andra som kan få tillgång till denna makt. Journalister till exempel. Jag föreställer mig att en helt ny typ av journalister kommer att växa fram. Om socialdemokraterna verkligen dräller med hemligheter på det sätt de antyder måste det finnas en enorm outtömd källa till framtida scoop. Lagringen av information om allt och alla kombinerad med möjligheten att samla in den i efterhand kommer också att påverka människors vilja att välja offentliga karriärer. Hittills har de flestas förflutna innan de blev allmänt kända i allmänhet varit rätt oproblematiskt, helt enkelt därför att människan är felbar. Vi mins helt enkelt inte alla vi ser på stan. Vad folk gjort innan de flesta som mötte dem kände igen dem är därför i allmänhet lyckligen glömt. Frågan är vilken sorts politiker vi kommer att få med denna när privatlivets helgd kan upplösas retroaktivt.
Kommentarer