Historikern Kim Salomon diskuterar europeisk minneskultur i gårdagens understreckare. För en gångs skull är det författarens egen avslutande reflektion som är det intressantaste i texten:
Behovet av identitetsbärande berättelser sätter således djupa avtryck i dagens minneskultur. Inte minst har offerrollen blivit central. Till och med andra världskrigets tyskar förvandlas i aktuella studier från förövare till offer för flygbombningar och folkomflyttningar. Men det nya millenniets olika och ibland konkurrerande identiteter leder också till politisk och ideologisk vilsenhet som i sin tur utgör en källa till brytningar i nationella och kulturella livsstilar. Konflikter inom EU liksom främlingsfientlighet är tydliga vittnesbörd. Det europeiska gemenskapsprojektet, som tog form för att förhindra ett nytt världskrig, möter motstånd. Minnen relaterar till erfarenheter men kan förstås inte frikopplas från historien. De kräver referenser till det förflutna och därmed uppstår problem. Vems historia och skriven för vem? Det pågår ständiga förhandlingar om tolkningsföreträde. I virrvarret av olika identitetsbärande berättelser florerar förstås myter. Berättelserna anknyter till historia, men enligt Winter marginaliseras historikerna eller rättare sagt den professionella sakkunskapen. Intresset för historia har ökat kraftigt under de senaste decennierna. Historieforskarna rider förvisso på popularitetsvågen, men de är ofta åskådare och sällan trendsättare. Marknadsledande är i stället populärkulturens aktörer, filmregissörer, tv-producenter, journalister och författare. Branschen är lukrativ och många är där för pengarna.
Enligt Winter tar historieforskarna inte utmaningen från populärkulturen på allvar. De går sällan i dialog med den breda publiken utan hänvänder sig i stället till studenter och kollegor. Han anser att historikernas defensiva hållningar öppnar fältet för klåpare som är ointresserade av aktuell forskning och nya perspektiv. Forskarvärldens bortstötning av populärhistorien leder till att historia som en akademisk disciplin isoleras från minneskulturen som i sin tur tenderar att bli en sysselsättning för lekmän. Enligt Winter ser historikerna den populärhistoriska genren som ett riskprojekt eftersom denna genre äventyrar deras vetenskapliga status. Men han betonar utifrån sitt amerikanska perspektiv att expansionsmöjligheterna finns inom populärkulturen och inte inom akademin. Frågan är emellertid om genren behöver historiker. Det finns förstås åtskilliga förträffliga tv-program och böcker i den populärhistoriska genren, men de är för ofta oreflekterande och okritiska, ibland också likgiltiga och betydelselösa. Underhållning har hög prioritet och publiken betraktas som naiva turister i det förflutna. Populärhistorien ger därmed spelrum för medveten eller omedveten manipulering av fakta och perspektiv, vilket i sin tur underlättar politisk och ideologisk manövrering i minneskulturen. Det vore förmätet att tro att historiker kan rätta till missförhållandena, men kanske borde de oftare liksom rörmokare rycka ut akut, när det håller på att svämma över.
Behovet av identitetsbärande berättelser sätter således djupa avtryck i dagens minneskultur. Inte minst har offerrollen blivit central. Till och med andra världskrigets tyskar förvandlas i aktuella studier från förövare till offer för flygbombningar och folkomflyttningar. Men det nya millenniets olika och ibland konkurrerande identiteter leder också till politisk och ideologisk vilsenhet som i sin tur utgör en källa till brytningar i nationella och kulturella livsstilar. Konflikter inom EU liksom främlingsfientlighet är tydliga vittnesbörd. Det europeiska gemenskapsprojektet, som tog form för att förhindra ett nytt världskrig, möter motstånd. Minnen relaterar till erfarenheter men kan förstås inte frikopplas från historien. De kräver referenser till det förflutna och därmed uppstår problem. Vems historia och skriven för vem? Det pågår ständiga förhandlingar om tolkningsföreträde. I virrvarret av olika identitetsbärande berättelser florerar förstås myter. Berättelserna anknyter till historia, men enligt Winter marginaliseras historikerna eller rättare sagt den professionella sakkunskapen. Intresset för historia har ökat kraftigt under de senaste decennierna. Historieforskarna rider förvisso på popularitetsvågen, men de är ofta åskådare och sällan trendsättare. Marknadsledande är i stället populärkulturens aktörer, filmregissörer, tv-producenter, journalister och författare. Branschen är lukrativ och många är där för pengarna.
Enligt Winter tar historieforskarna inte utmaningen från populärkulturen på allvar. De går sällan i dialog med den breda publiken utan hänvänder sig i stället till studenter och kollegor. Han anser att historikernas defensiva hållningar öppnar fältet för klåpare som är ointresserade av aktuell forskning och nya perspektiv. Forskarvärldens bortstötning av populärhistorien leder till att historia som en akademisk disciplin isoleras från minneskulturen som i sin tur tenderar att bli en sysselsättning för lekmän. Enligt Winter ser historikerna den populärhistoriska genren som ett riskprojekt eftersom denna genre äventyrar deras vetenskapliga status. Men han betonar utifrån sitt amerikanska perspektiv att expansionsmöjligheterna finns inom populärkulturen och inte inom akademin. Frågan är emellertid om genren behöver historiker. Det finns förstås åtskilliga förträffliga tv-program och böcker i den populärhistoriska genren, men de är för ofta oreflekterande och okritiska, ibland också likgiltiga och betydelselösa. Underhållning har hög prioritet och publiken betraktas som naiva turister i det förflutna. Populärhistorien ger därmed spelrum för medveten eller omedveten manipulering av fakta och perspektiv, vilket i sin tur underlättar politisk och ideologisk manövrering i minneskulturen. Det vore förmätet att tro att historiker kan rätta till missförhållandena, men kanske borde de oftare liksom rörmokare rycka ut akut, när det håller på att svämma över.
Kommentarer