Fortsätt till huvudinnehåll

Gärningsmänn blir offer i modern historia

Historikern Kim Salomon diskuterar europeisk minneskultur i gårdagens understreckare. För en gångs skull är det författarens egen avslutande reflektion som är det intressantaste i texten:

Behovet av identitetsbärande berättelser sätter således djupa avtryck i dagens minneskultur. Inte minst har offerrollen blivit central. Till och med andra världskrigets tyskar förvandlas i aktuella studier från förövare till offer för flygbombningar och folkomflyttningar. Men det nya millenniets olika och ibland konkurrerande identiteter leder också till politisk och ideologisk vilsenhet som i sin tur utgör en källa till brytningar i nationella och kulturella livsstilar. Konflikter inom EU liksom främlingsfientlighet är tydliga vittnesbörd. Det europeiska gemenskapsprojektet, som tog form för att förhindra ett nytt världskrig, möter motstånd. Minnen relaterar till erfarenheter men kan förstås inte frikopplas från historien. De kräver referenser till det förflutna och därmed uppstår problem. Vems historia och skriven för vem? Det pågår ständiga förhandlingar om tolkningsföreträde. I virrvarret av olika identitetsbärande berättelser florerar förstås myter. Berättelserna anknyter till historia, men enligt Winter marginaliseras historikerna eller rättare sagt den professionella sakkunskapen. Intresset för historia har ökat kraftigt under de senaste decennierna. Historieforskarna rider förvisso på popularitetsvågen, men de är ofta åskådare och sällan trendsättare. Marknadsledande är i stället populärkulturens aktörer, filmregissörer, tv-producenter, journalister och författare. Branschen är lukrativ och många är där för pengarna.
Enligt Winter tar historieforskarna inte utmaningen från populärkulturen på allvar. De går sällan i dialog med den breda publiken utan hänvänder sig i stället till studenter och kollegor. Han anser att historikernas defensiva hållningar öppnar fältet för klåpare som är ointresserade av aktuell forskning och nya perspektiv. Forskarvärldens bortstötning av populärhistorien leder till att historia som en akademisk disciplin isoleras från minneskulturen som i sin tur tenderar att bli en sysselsättning för lekmän. Enligt Winter ser historikerna den populärhistoriska genren som ett riskprojekt eftersom denna genre äventyrar deras vetenskapliga status. Men han betonar utifrån sitt amerikanska perspektiv att expansionsmöjligheterna finns inom populärkulturen och inte inom akademin. Frågan är emellertid om genren behöver historiker. Det finns förstås åtskilliga förträffliga tv-program och böcker i den populärhistoriska genren, men de är för ofta oreflekterande och okritiska, ibland också likgiltiga och betydelselösa. Underhållning har hög prioritet och publiken betraktas som naiva turister i det förflutna. Populärhistorien ger därmed spelrum för medveten eller omedveten manipulering av fakta och perspektiv, vilket i sin tur underlättar politisk och ideologisk manövrering i minneskulturen. Det vore förmätet att tro att historiker kan rätta till missförhållandena, men kanske borde de oftare liksom rörmokare rycka ut akut, när det håller på att svämma över.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"? Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblo

Ernest Thiel och kulturpolitiken

Ett bra exempel på en person som verkade i gränslandet mellan konstens fält och den ekonomiska maktens var finansmannen och konstnären Ernest Thiel (1859–1947) som genom investeringar i Sveriges industrialisering och malmproduktion i slutet av 1800-talet blev en av Sveriges mest förmögna män. Till en början tedde sig Thiels liv som en rätt typisk, om en mycket framgångsrik, borgerlig karriär. Han föddes i industristaden Norrköping dit föräldrarna invandrat från Belgien, bland annat eftersom hans mor var judinna och Norrköping fortfarande var en av de få svenska städer där judar fick bosatta sig utan att först konvertera. Med tiden gifte han också in sig i Sveriges prominenta judiska släkter. Genom äktenskapet med grosshandlardottern Anna Josephson blev han svåger till bokförläggaren Karl Otto Bonnier, själv en central person i litteraturfältet och förläggare åt bland andra August Strindberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg. Den stora förändringen i Thiels li