Fortsätt till huvudinnehåll

Rome

En av årets julklappar var TV-serien Rome på DVD. Det är i och för sig över ett år sedan jag såg den första gången och jag minns att jag och de vänner jag då såg den med var överförtjusta. Jag är nu nästan lika förtjust när jag ser om den. Ryktet säger att nästa säsong kommer 2007. Ser mycket fram emot den.

Ett av skälen till att jag är så förtjust är seriens historiska korrekthet. Som religionshistoriker är man rätt trött på alla dess ogenomtänkta teatrala filmversioner av antik religion. Jag skrev min b-uppsats om den romerska statsreligionens förändring i samband med övergången från republik till imperium. Även om fokus inte ligger på den aspekten (även om Caesars hybris är centralt även i serien) är skildringarna av den folkliga religionen lysande. Ofta är de baserade på historiska och arkeologiska återgivningar. Metoden att kasta förbannelser över sina fiender genom att rista in avbilder i plåt är till exempel autentisk. I andra fall är de improviserade men – som till exempel vaxhuvudena som officianterna i en ritual bär på sina egna huvuden – inspirerade av folkligt katolska seder som kan förmodas ha ett bortglömt hedniskt ursprung. Det är också märkbart hur religionen genomsyrar det dagliga livet. Statens instruktioner är heliga: utnämningar återföljs av initiationsritualer och senatens ålderman kan hävda att händelser som sker som ett resultat av mötestekniska teknikaliteter är gudarnas vilja.

Seriens Rom är också avlägset från det vi vanligen ser på film genom att vara så mycket mustigare, grymmare och ibland äckligare. Man hade kanske kunnat inkludera mer våld men lyckats mycket väl med att visa våldets integration i vardagslivet. Det har tydligen också varit en uttalad intention att visa upp en sexualitet orörd av ”judisk-kristen moral”. Jag skulle säga att det görs tämligen framgångsrikt och rätt lyckat.

I viss mening har varje tid i Västvärlden sitt Rom. Rom ligger vid roten av europeisk kultur. Dess historia har därför en särskild mening. I Rome har man tryckt kombinationen av det främmande i Rom (våldet och moralen) och det vi har gemensamt med dem (det allmänmänskliga). För Shakespeare och franska revolutionens kämpar var Brutus berättelsens hjälte. För klassiska akademiker har det alltid varit Cicero. För aristokraterna antingen Caesar eller Cato. I Rome är det oklart vem som är hjälten. Moralen är relativ. Manusförfattaren verkar relatera till de aristokratiska kvinnliga karaktärerna, eller kanske till den genombrutale legionären Titus Pullo, alla karaktärer utan moral. Brutus framställs som en obotlig snobb som motvilligt dras in i intrigen av sin mor. Cato är en gnällig gubbe och Cicero en velig (möjligen intellektuell) vekling.

Den historiska korrektheten är förtjänstfullt långt driven. Samtidigt är det en smula anmärkningsvärt att man när man framställer romersk moral som främmande uppenbarligen uppskattar den sexuella friheten och kanske till och med friheten till våldsutövning, men samtidigt uppenbarligen inte alls kan relatera till de romerska republikanernas sista försök att bevara sin medborgerliga frihet, som inte bara framställs som illusorisk, utan som i själva verket knappt framställs alls.

För den som är intresserad går Rome i repris på TV5.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…