Fortsätt till huvudinnehåll

Rome

En av årets julklappar var TV-serien Rome på DVD. Det är i och för sig över ett år sedan jag såg den första gången och jag minns att jag och de vänner jag då såg den med var överförtjusta. Jag är nu nästan lika förtjust när jag ser om den. Ryktet säger att nästa säsong kommer 2007. Ser mycket fram emot den.

Ett av skälen till att jag är så förtjust är seriens historiska korrekthet. Som religionshistoriker är man rätt trött på alla dess ogenomtänkta teatrala filmversioner av antik religion. Jag skrev min b-uppsats om den romerska statsreligionens förändring i samband med övergången från republik till imperium. Även om fokus inte ligger på den aspekten (även om Caesars hybris är centralt även i serien) är skildringarna av den folkliga religionen lysande. Ofta är de baserade på historiska och arkeologiska återgivningar. Metoden att kasta förbannelser över sina fiender genom att rista in avbilder i plåt är till exempel autentisk. I andra fall är de improviserade men – som till exempel vaxhuvudena som officianterna i en ritual bär på sina egna huvuden – inspirerade av folkligt katolska seder som kan förmodas ha ett bortglömt hedniskt ursprung. Det är också märkbart hur religionen genomsyrar det dagliga livet. Statens instruktioner är heliga: utnämningar återföljs av initiationsritualer och senatens ålderman kan hävda att händelser som sker som ett resultat av mötestekniska teknikaliteter är gudarnas vilja.

Seriens Rom är också avlägset från det vi vanligen ser på film genom att vara så mycket mustigare, grymmare och ibland äckligare. Man hade kanske kunnat inkludera mer våld men lyckats mycket väl med att visa våldets integration i vardagslivet. Det har tydligen också varit en uttalad intention att visa upp en sexualitet orörd av ”judisk-kristen moral”. Jag skulle säga att det görs tämligen framgångsrikt och rätt lyckat.

I viss mening har varje tid i Västvärlden sitt Rom. Rom ligger vid roten av europeisk kultur. Dess historia har därför en särskild mening. I Rome har man tryckt kombinationen av det främmande i Rom (våldet och moralen) och det vi har gemensamt med dem (det allmänmänskliga). För Shakespeare och franska revolutionens kämpar var Brutus berättelsens hjälte. För klassiska akademiker har det alltid varit Cicero. För aristokraterna antingen Caesar eller Cato. I Rome är det oklart vem som är hjälten. Moralen är relativ. Manusförfattaren verkar relatera till de aristokratiska kvinnliga karaktärerna, eller kanske till den genombrutale legionären Titus Pullo, alla karaktärer utan moral. Brutus framställs som en obotlig snobb som motvilligt dras in i intrigen av sin mor. Cato är en gnällig gubbe och Cicero en velig (möjligen intellektuell) vekling.

Den historiska korrektheten är förtjänstfullt långt driven. Samtidigt är det en smula anmärkningsvärt att man när man framställer romersk moral som främmande uppenbarligen uppskattar den sexuella friheten och kanske till och med friheten till våldsutövning, men samtidigt uppenbarligen inte alls kan relatera till de romerska republikanernas sista försök att bevara sin medborgerliga frihet, som inte bara framställs som illusorisk, utan som i själva verket knappt framställs alls.

För den som är intresserad går Rome i repris på TV5.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"? Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblo

Ernest Thiel och kulturpolitiken

Ett bra exempel på en person som verkade i gränslandet mellan konstens fält och den ekonomiska maktens var finansmannen och konstnären Ernest Thiel (1859–1947) som genom investeringar i Sveriges industrialisering och malmproduktion i slutet av 1800-talet blev en av Sveriges mest förmögna män. Till en början tedde sig Thiels liv som en rätt typisk, om en mycket framgångsrik, borgerlig karriär. Han föddes i industristaden Norrköping dit föräldrarna invandrat från Belgien, bland annat eftersom hans mor var judinna och Norrköping fortfarande var en av de få svenska städer där judar fick bosatta sig utan att först konvertera. Med tiden gifte han också in sig i Sveriges prominenta judiska släkter. Genom äktenskapet med grosshandlardottern Anna Josephson blev han svåger till bokförläggaren Karl Otto Bonnier, själv en central person i litteraturfältet och förläggare åt bland andra August Strindberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg. Den stora förändringen i Thiels li