Jag kan inte annat än fascineras av Mario Vargas Llosas Nobeltal, i synnerhet då han talar om skönlitteraturens betydelse i livet:
Givetvis blir man inte en bättre människa enbart av att läsa böcker. Det hindrar inte att skönlitterär läsning kan ge oss nya perspektiv och hjälpa oss att ifrågasätta, vidga och fördjupa våra egna perspektiv. Det kräver dock mer än att bara ögna igenom texter. Hur lär man sig läsa på ett sätt som öppnar oss inför texten? Jag kan inte påminna mig att någon har lärt mig det. Snarare handlar det, som Mario Vargas Llosa antyder, om en relation till texten, en törst efter innehåll och mening som i sig är en grundläggande del av det goda livet. Jag gillar hans uppfattning att det rör sig om ett konstruktivt missnöje med livet sådant det annars vore. Det är lätt att säga att det är bra om människor läser, men det är viktigt att inte stanna där, och då handlar det kanske mer om hur man läser än om vad man läser.
Talet finns publicerat i sin helhet på SvD.se.
Tillägg: En av mina kollegor närvarade tydligen och beskriver tillfället för föresläsningen på institutionens blogg.
jag har alltid fortsatt att skriva, också under de perioder då kampen för brödfödan upptog nästan hela min tid. Jag tror att jag gjorde rätt, för om litteraturens blomstring i ett samhälle skulle förutsätta att man först hade uppnått en högkultur med frihet, välstånd och rättvisa, då skulle den aldrig ha existerat. Tvärtom är det tack vare litteraturen, det medvetande som den har format, de önskningar och förhoppningar som den har inspirerat och det missnöje med verkligheten varmed vi återvänder från resan till någon vacker fantasi, som civilisationen nu är mindre grym än när historieberättarna började att förmänskliga livet med sina fabler. Utan de goda böcker som vi läser skulle vi vara sämre människor, mer konformistiska, mindre rastlösa och uppstudsiga, och den kritiska anda som är framstegets motor skulle inte ens existera. Precis som skrivandet är läsandet en protest mot livets otillräcklighet. Den människa som i dikten söker vad hon inte äger, hon säger utan att behöva säga eller ens veta det att livet, så som det är, inte är nog för att tillfredsställa den törst efter det absoluta som är grunden för människans villkor, och att det borde vara bättre. Vi behöver dikten för att på något sätt kunna leva de många liv som vi skulle vilja ha, fast vi nätt och jämnt har ett enda.
Givetvis blir man inte en bättre människa enbart av att läsa böcker. Det hindrar inte att skönlitterär läsning kan ge oss nya perspektiv och hjälpa oss att ifrågasätta, vidga och fördjupa våra egna perspektiv. Det kräver dock mer än att bara ögna igenom texter. Hur lär man sig läsa på ett sätt som öppnar oss inför texten? Jag kan inte påminna mig att någon har lärt mig det. Snarare handlar det, som Mario Vargas Llosa antyder, om en relation till texten, en törst efter innehåll och mening som i sig är en grundläggande del av det goda livet. Jag gillar hans uppfattning att det rör sig om ett konstruktivt missnöje med livet sådant det annars vore. Det är lätt att säga att det är bra om människor läser, men det är viktigt att inte stanna där, och då handlar det kanske mer om hur man läser än om vad man läser.
Talet finns publicerat i sin helhet på SvD.se.
Tillägg: En av mina kollegor närvarade tydligen och beskriver tillfället för föresläsningen på institutionens blogg.
Kommentarer