Fortsätt till huvudinnehåll

Framtiden är nu! Kultursverige 2040

Igår var det release för antologin Framtiden är nu! Kultursverige 2040 där ett trettiotal intellektuella och kulturpersonligheter hade fått några sidor på sig att dra ut linjerna och diskutera Kultursveriges utveckling på trettio års sikt. Sven Nilsson - den av redaktörerna som medverkade i liknande sammanhang för runt fyrtio år sedan - har anmärkt att visionerna denna gång kändes mer tama, helt enkelt mindre visionära. Under kvällens paneldiskussion menade Vanja Hermele, som skriver om jämstäldhetsmyter, att hennes uppgift snarare var att varna för passiviserande framstegsmyter än att tala om hur bra allting är eller kommer att bli. Johanna Koljonenen, som modererade panelen, menade efter det publika samtalets slut att det kanske var väl lite science fiction. Är 2040 kanske trots allt för nära som datum för en framtidsvision?

Faktum är att vi satte datumet för att kunna lyfta blicken från de dagspolitiska frågorna utan att hamna i ren spekulation. Istället ville vi diskutera vart vi är på väg. Det tycker jag att vi har lyckats bra med. För den som vill läsa korta framåtblickande reflektioner kring den samtida utvecklingen i kulturlivet är detta rätt bok. En mängd områden täcks in, från bibliotek till teater till stadsbyggnad till Internet. Rösterna är också tämligen många; från Bo Rothstein till Rasmus Fleischer eller Emma Stenström, eller för den delen undertecknad. Här finns både framstegsoptimism kring det kreativa samhället och kritik av kulturens ekonomisering. Själv skriver jag om statens kulturpolitik, och tror nog att omvärlden kommer att förändra sig mer än denna.

Kanske är återhållsamheten dock inte ett tecken på att ingenting händer utan på att så mycket har hänt de senaste trettio åren. Förutsägelsehorisonten har kanske kortats av och vår förmåga att visionera blivit mindre än på det radikala sjuttiotalet. Om något borde ju de senaste decenniernas tekniska, ekonomiska och politiska utveckling (jag tänker Murens fall, Internet och globalisering) ha lärt oss hur mycket som kan förändras och hur fort det kan gå. Samtidigt lär oss t.ex. studiet av svensk kulturpolitik hur mycket som ändå kan förbli oförändrat (samma museer och teatrar, men ofta omgivna av en helt ny diskurs).

Visioner om alternativa världar är kanske någonting som gör sig bättre i litteratur och andra konstformer än i debatten kring dem. Men i så fall måste kulturdebatten också ha förmågan att koppla dem till hela samhällets utveckling. Ur det perspektivet är den här kvällens diskussion en tämligen blygsam övning, men absolut inte en misslyckad sådan. Tvärtom hoppas jag att boken kan bidra till en konstruktiv kulturpolitisk debatt redan nu.

Den finns i alla händelser att köpa på bokförlaget Volante och där finns också webbteveintervjuer från evenemanget.

Den 31 januari håller SweCult en konferens kring ämnet (anmäla sig dit kan man göra här).

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…