Fortsätt till huvudinnehåll

Framtiden är nu! Kultursverige 2040

Igår var det release för antologin Framtiden är nu! Kultursverige 2040 där ett trettiotal intellektuella och kulturpersonligheter hade fått några sidor på sig att dra ut linjerna och diskutera Kultursveriges utveckling på trettio års sikt. Sven Nilsson - den av redaktörerna som medverkade i liknande sammanhang för runt fyrtio år sedan - har anmärkt att visionerna denna gång kändes mer tama, helt enkelt mindre visionära. Under kvällens paneldiskussion menade Vanja Hermele, som skriver om jämstäldhetsmyter, att hennes uppgift snarare var att varna för passiviserande framstegsmyter än att tala om hur bra allting är eller kommer att bli. Johanna Koljonenen, som modererade panelen, menade efter det publika samtalets slut att det kanske var väl lite science fiction. Är 2040 kanske trots allt för nära som datum för en framtidsvision?

Faktum är att vi satte datumet för att kunna lyfta blicken från de dagspolitiska frågorna utan att hamna i ren spekulation. Istället ville vi diskutera vart vi är på väg. Det tycker jag att vi har lyckats bra med. För den som vill läsa korta framåtblickande reflektioner kring den samtida utvecklingen i kulturlivet är detta rätt bok. En mängd områden täcks in, från bibliotek till teater till stadsbyggnad till Internet. Rösterna är också tämligen många; från Bo Rothstein till Rasmus Fleischer eller Emma Stenström, eller för den delen undertecknad. Här finns både framstegsoptimism kring det kreativa samhället och kritik av kulturens ekonomisering. Själv skriver jag om statens kulturpolitik, och tror nog att omvärlden kommer att förändra sig mer än denna.

Kanske är återhållsamheten dock inte ett tecken på att ingenting händer utan på att så mycket har hänt de senaste trettio åren. Förutsägelsehorisonten har kanske kortats av och vår förmåga att visionera blivit mindre än på det radikala sjuttiotalet. Om något borde ju de senaste decenniernas tekniska, ekonomiska och politiska utveckling (jag tänker Murens fall, Internet och globalisering) ha lärt oss hur mycket som kan förändras och hur fort det kan gå. Samtidigt lär oss t.ex. studiet av svensk kulturpolitik hur mycket som ändå kan förbli oförändrat (samma museer och teatrar, men ofta omgivna av en helt ny diskurs).

Visioner om alternativa världar är kanske någonting som gör sig bättre i litteratur och andra konstformer än i debatten kring dem. Men i så fall måste kulturdebatten också ha förmågan att koppla dem till hela samhällets utveckling. Ur det perspektivet är den här kvällens diskussion en tämligen blygsam övning, men absolut inte en misslyckad sådan. Tvärtom hoppas jag att boken kan bidra till en konstruktiv kulturpolitisk debatt redan nu.

Den finns i alla händelser att köpa på bokförlaget Volante och där finns också webbteveintervjuer från evenemanget.

Den 31 januari håller SweCult en konferens kring ämnet (anmäla sig dit kan man göra här).

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"?

Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblogg…

Spengler

I första världskrigets efterdyningar publicerades en bok som snabbt skulle få spridning över hela Europa, en analys av den västerländska civilisationens historiska läge och framtidsutsikter. Författaren hette Oswald Spengler och boken Västerlandet undergång. Författaren som dittills varit verksam som gymnasielärare, uppvisade en omfattande bildning och en tendens till ofta halsbrytande jämförelser mellan de mest skiftande länder och tidsåldrar. Hans tes var att världshistorien som sådan saknar riktning och att alla försök att betrakta den som en utveckling från längre kulturformer till högre var dömda att misslyckas. Istället var all mänsklig framgång resultatet av ett fåtal historiska högkulturer som till exempel den grekisk-romerska, den indiska, den kinesiska, den egyptiska och den västerländska. Dessa var inte bara åtskilda i tiden och rummet utan även av att skillnaderna i mentalitet mellan dem gjorde det i det närmaste omöjligt att kommunicera över kulturgränserna. Även till syn…

Från Homo Sapiens till Homo Deus?

Artificiell intelligens blir allt mer en fråga som diskuteras i den allmänna debatten och inte bara av specialintresserade. Det är hög tid. En av de författare som har bidragit till att sprida diskussionen kring mänsklighetens framtid, transhumanism och vår historia som art är den israeliske historikern och författaren Yuval Noah Harari som under de senaste åren har gått från att vara en mindre välbekant professor i medeltida krigshistoria till att bli en internationellt känd röst som ständigt frågas om vad han tror om mänsklighetens framtid.

Under hösten hann jag vid sidan av arbetet bland annat med att läsa hans båda senaste böcker: Sapiens: En kort historik över mänsklighetenoch uppföljaren Homo Deus; En kort historik över morgondagen.Hararis ambition är att diskutera hela mänsklighetens historia, och sedan säga någonting om hur den kan komma att utvecklas i framtiden. Naturligtvis kan ingen vara expert på allt detta. Resultatet är dock en tankeväckande och relativt lättläst redog…