lördag, maj 29, 2010

Islamofobi, antipapism och yttrandefrihet


Ingen lär ha missat vare sig Lars Vilks retoriska atacker mot islam eller de betydligt mer fysiska atackerna mot Lars Vilks. Ingen lär heller ha missat de verbala atacker som i debatten utslungats mot diverse offentliga företrädare (inte minst vid Uppsala Universitet) som inte tar strid för yttrandefriheten, eller mot yttrandefrihetsförsvarare som anklagas för att försvara islamhat.

Allting tyder på att detta är en typ av diskussion som vi kommer att få leva med. Den religionens återkomst i det offentliga samtalet som många iakttagit över det senaste decenniet tycks också innebära en återkomst för attackerna mot enskilda religioner eller mot religioner i allmhänhet. Debatten kring Vilks säger en hel del om hur handfallet det svenska samhället står inför utvecklingen.

Vilks karikatyrer får nu sällskap av SSU:s tidning Tvärdrag som nyligen publicerat en karikatyr av påven som pedofil. Denna har i sin tur JK-anmälts, möjligen som ett inlägg i Vilksdebatten. SSU försvarar sig med att katoliker inte är en utsatt folkgrupp i Sverige, en sanning med modifikation eftersom de flesta katoliker i Sverige är invandrare, ofta från Latinamerika och Balkan. Naturligtvis kan karikatyren uppfattas som en politisk kritik mot katolska kyrkan som institution, snarare än mot katoliker som grupp eller som enskilda personer. Å andra sidan anspelar bildspråket på en tradition av antipapistiska attacker mot liderliga präster och deckadenta påvar som har varit etablerad i det protestantiska Nordvästeuropa i snart 500 år.

Andra har framfört åsikten att de som upprör sig över karikatyrerna är lättkränkta och helt enkelt inte behöver se dem. Detta må vara sant när det gäller SSU:s tidskrift, som trots allt är en medlemstidning i en enskild sammanslutning, men blir mera tveksamt när det gäller ett statligt universitet. Är utövande muslimer inte välkomna vid konstnärliga institutioner? De är visserligen inte vanligen särskilt välrepresenterade där, men många skulle uppfatta det som ett problem snarare än som en lösning.

Att jag personligen blir illa berörd av de här bilderna framgår säkert. Jag tror inte heller att rena förolämpningar av det här slaget är bra för det offentliga samtalet. Samtidigt är det antagligen ännu mer destruktivt när människor argumenterar för att förbjuda åsiktsyttringar istället för att argumentera mot dem. Den demokratiskt avgörande frågan här är verkligen yttrandefriheten. Själva poängen med yttrandefrihet är att tillåta även impopulära åsikter och yttringar. En yttrandefrihet som enbart tillät okontroversiella uttalanden skulle det inte vara mycket bevänt med.

Nu torde dock de allra flesta vara överens om att yttrandefriheten ska försvaras och att brotten mot Vilks ska bestraffas. Det är helt tydligt att t.ex. Uppsala Universitet har behövt påminnas om hur viktigt detta är. Inskränkningar är helt enkelt inte acceptabla! Men den diskussionen bör heller inte skymma den andra diskussion som också måste föras om vilka tillåtna uttryck som är lämpliga.

Samhället - och då menar jag inte staten utan vi alla - måste lära sig hantera en situation där delar av befolkningen har andra värderingar än majoriteten. Då måste man acceptera att yttringar förekommer i debatten som verkar grovt förolämpande för en del. Men man måste också kunna föra ett politiskt och intellektuellt samtal där man utbyter argument och inte bara förolämpningar och polisanmälningar. Om inte den senare kategorin är den dominerande i samhället är det svårt att se hur detta över uvud taget skulle kunna fungera, oavsett hur homogent eller heterogent man upplever det vara. I verkligheten kommer det offentliga samtalet naturligtvis alltid att befinna sig någonstans emellan dessa punkter, så länge som det över huvud taget fungerar. Ska det fungera utan förbud - vilket det enligt min mening måste kunna göra i en demokrati - så ställer det större krav på de som deltar. Inte mindre.

Inga kommentarer: