Fortsätt till huvudinnehåll

Islamofobi, antipapism och yttrandefrihet


Ingen lär ha missat vare sig Lars Vilks retoriska atacker mot islam eller de betydligt mer fysiska atackerna mot Lars Vilks. Ingen lär heller ha missat de verbala atacker som i debatten utslungats mot diverse offentliga företrädare (inte minst vid Uppsala Universitet) som inte tar strid för yttrandefriheten, eller mot yttrandefrihetsförsvarare som anklagas för att försvara islamhat.

Allting tyder på att detta är en typ av diskussion som vi kommer att få leva med. Den religionens återkomst i det offentliga samtalet som många iakttagit över det senaste decenniet tycks också innebära en återkomst för attackerna mot enskilda religioner eller mot religioner i allmhänhet. Debatten kring Vilks säger en hel del om hur handfallet det svenska samhället står inför utvecklingen.

Vilks karikatyrer får nu sällskap av SSU:s tidning Tvärdrag som nyligen publicerat en karikatyr av påven som pedofil. Denna har i sin tur JK-anmälts, möjligen som ett inlägg i Vilksdebatten. SSU försvarar sig med att katoliker inte är en utsatt folkgrupp i Sverige, en sanning med modifikation eftersom de flesta katoliker i Sverige är invandrare, ofta från Latinamerika och Balkan. Naturligtvis kan karikatyren uppfattas som en politisk kritik mot katolska kyrkan som institution, snarare än mot katoliker som grupp eller som enskilda personer. Å andra sidan anspelar bildspråket på en tradition av antipapistiska attacker mot liderliga präster och deckadenta påvar som har varit etablerad i det protestantiska Nordvästeuropa i snart 500 år.

Andra har framfört åsikten att de som upprör sig över karikatyrerna är lättkränkta och helt enkelt inte behöver se dem. Detta må vara sant när det gäller SSU:s tidskrift, som trots allt är en medlemstidning i en enskild sammanslutning, men blir mera tveksamt när det gäller ett statligt universitet. Är utövande muslimer inte välkomna vid konstnärliga institutioner? De är visserligen inte vanligen särskilt välrepresenterade där, men många skulle uppfatta det som ett problem snarare än som en lösning.

Att jag personligen blir illa berörd av de här bilderna framgår säkert. Jag tror inte heller att rena förolämpningar av det här slaget är bra för det offentliga samtalet. Samtidigt är det antagligen ännu mer destruktivt när människor argumenterar för att förbjuda åsiktsyttringar istället för att argumentera mot dem. Den demokratiskt avgörande frågan här är verkligen yttrandefriheten. Själva poängen med yttrandefrihet är att tillåta även impopulära åsikter och yttringar. En yttrandefrihet som enbart tillät okontroversiella uttalanden skulle det inte vara mycket bevänt med.

Nu torde dock de allra flesta vara överens om att yttrandefriheten ska försvaras och att brotten mot Vilks ska bestraffas. Det är helt tydligt att t.ex. Uppsala Universitet har behövt påminnas om hur viktigt detta är. Inskränkningar är helt enkelt inte acceptabla! Men den diskussionen bör heller inte skymma den andra diskussion som också måste föras om vilka tillåtna uttryck som är lämpliga.

Samhället - och då menar jag inte staten utan vi alla - måste lära sig hantera en situation där delar av befolkningen har andra värderingar än majoriteten. Då måste man acceptera att yttringar förekommer i debatten som verkar grovt förolämpande för en del. Men man måste också kunna föra ett politiskt och intellektuellt samtal där man utbyter argument och inte bara förolämpningar och polisanmälningar. Om inte den senare kategorin är den dominerande i samhället är det svårt att se hur detta över uvud taget skulle kunna fungera, oavsett hur homogent eller heterogent man upplever det vara. I verkligheten kommer det offentliga samtalet naturligtvis alltid att befinna sig någonstans emellan dessa punkter, så länge som det över huvud taget fungerar. Ska det fungera utan förbud - vilket det enligt min mening måste kunna göra i en demokrati - så ställer det större krav på de som deltar. Inte mindre.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…