Värnplikten ter sig för många redan som en relikt från en förgången tid, även om majoriteten fortfarande vill ha den kvar. Det var länge sen militära registreringsskyltar var en vanlig syn på svenska bilar och länge sen män ur alla samhällsklasser kunde samlas kring lumparminnen (och därmed också utestänga sådana som jag, som aldrig har gjort lumpen). Och nu ska den alltså till sist avskaffas.
Värnplikten är av de institutioner som präglade 1900-talets Sverige. Redan från början var frågan om den allmänna värnplikten (för män) förbunden med frågan om allmän rösträtt (till en början också enbart för män). Män(niskor) med olika bakgrund och från olika samhällsklasser har levt om varandra i kaserner i månader i streck under en formbar period i livet. Jag har flera gånger hört invandrare tala om hur det faktum att invandrarungdomar gör värnplikten är ett bevis på deras tillhörighet till Sverige. De är beredda att stå upp och försvara det här landet. Nu lägger vi ned den möjligheten. Liksom så många andra möjligheter att markera tillhörighet sopas den undan. Den svenskhet som är suddig kan emellertid också bli otillgänglig.
För en tid sen skrev jag om Theda Skocpols iakttagelser om att det civila samhället i USA stärks av framgångsrika krig. I Sverige har vi inte haft några krig på mycket länge. Däremot har vi liksom USA haft en mycket hög anslutning till ideella organisationer. Vi har också haft någonting som närmast påminner om ett slags allmän mobilisering, om än under mycket fredliga och lagoma former i form av värnplikten. Mig veterligen har detta samband aldrig undersökts. Statistiken över organisationsanslutning för också med sig vissa svårigheter när det gäller att göra jämförelser över tid för längre perioder. Samtidigt är det svårt att undgå att notera att folkrörelserna upplevde en omfattande uppgång efter kriget och nådde sin höjdpunkt under de närmast följande decenierna. Under kriget hade Sverige en allmän mobilisering som omfattade stora delar av den manliga befolkningen och värnpliktsarmén har aldrig varit så omfattande som under efterkrigstiden. Få länder har också haft så högt förtroende för staten.
Värnpliktens roll i svenskt samhälle och för svensk identitet finns det fortfarande mycket att säga om. Idag är försvarsmakten en ganska avlägsen företeelse för de flesta och trots att värnplikten de senaste åren i teorin har varit mera jämställd har den i realiteten varit avskaffad ganska länge. Försvaret är helt enkelt för litet för att kunna organisera någon större del av befolkningen. Vissa har talat om någon form av civilplikt, men någon sådan har aldrig skapats. Kring de här besluten har det rått bred politisk enhet, trots att majoriteten av befolkningen alltså har varit för värnplikt.
Den myndighet under försvarsdepartementet som har fått störst medial uppmärksamhet på senare år är i själva verket (den förvisso civila) Försvarets Radioanstalt (FRA) som utan stöd av folkets majoritet har fått i uppdrag att ägna sig åt vad många uppfattar som en omfattande övervakning av den egna befolkningen. Oavsett om detta är sant eller inte så tycks det alltså som att den allmänna uppfattningen om försvaret har gått från en personlig erfarenhet av delaktighet i rikets försvar och en gemensam (i och för sig inte alltid uppskattad) erfarenhet för människor med i övrigt helt olika bakgrund till en känsla av att vara övervakad av en oklar civil myndighet. Att det här är en omfattande förändring av samhällsklimatet och relationen mellan stat och medborgare tror jag inte att vi behöver tvivla på.
Hur man ska lösa problemet är givetvis en helt annan fråga. Här krävs nya lösningar, men ingenting tyder på att vi har funnit dem, eller ens på att detta är en problematik som över huvud taget går att lösa.
Kommentarer