Fortsätt till huvudinnehåll

Värnplikten till sist avskaffad


Värnplikten ter sig för många redan som en relikt från en förgången tid, även om majoriteten fortfarande vill ha den kvar. Det var länge sen militära registreringsskyltar var en vanlig syn på svenska bilar och länge sen män ur alla samhällsklasser kunde samlas kring lumparminnen (och därmed också utestänga sådana som jag, som aldrig har gjort lumpen). Och nu ska den alltså till sist avskaffas.

Värnplikten är av de institutioner som präglade 1900-talets Sverige. Redan från början var frågan om den allmänna värnplikten (för män) förbunden med frågan om allmän rösträtt (till en början också enbart för män). Män(niskor) med olika bakgrund och från olika samhällsklasser har levt om varandra i kaserner i månader i streck under en formbar period i livet. Jag har flera gånger hört invandrare tala om hur det faktum att invandrarungdomar gör värnplikten är ett bevis på deras tillhörighet till Sverige. De är beredda att stå upp och försvara det här landet. Nu lägger vi ned den möjligheten. Liksom så många andra möjligheter att markera tillhörighet sopas den undan. Den svenskhet som är suddig kan emellertid också bli otillgänglig.

För en tid sen skrev jag om Theda Skocpols iakttagelser om att det civila samhället i USA stärks av framgångsrika krig. I Sverige har vi inte haft några krig på mycket länge. Däremot har vi liksom USA haft en mycket hög anslutning till ideella organisationer. Vi har också haft någonting som närmast påminner om ett slags allmän mobilisering, om än under mycket fredliga och lagoma former i form av värnplikten. Mig veterligen har detta samband aldrig undersökts. Statistiken över organisationsanslutning för också med sig vissa svårigheter när det gäller att göra jämförelser över tid för längre perioder. Samtidigt är det svårt att undgå att notera att folkrörelserna upplevde en omfattande uppgång efter kriget och nådde sin höjdpunkt under de närmast följande decenierna. Under kriget hade Sverige en allmän mobilisering som omfattade stora delar av den manliga befolkningen och värnpliktsarmén har aldrig varit så omfattande som under efterkrigstiden. Få länder har också haft så högt förtroende för staten.

Värnpliktens roll i svenskt samhälle och för svensk identitet finns det fortfarande mycket att säga om. Idag är försvarsmakten en ganska avlägsen företeelse för de flesta och trots att värnplikten de senaste åren i teorin har varit mera jämställd har den i realiteten varit avskaffad ganska länge. Försvaret är helt enkelt för litet för att kunna organisera någon större del av befolkningen. Vissa har talat om någon form av civilplikt, men någon sådan har aldrig skapats. Kring de här besluten har det rått bred politisk enhet, trots att majoriteten av befolkningen alltså har varit för värnplikt.

Den myndighet under försvarsdepartementet som har fått störst medial uppmärksamhet på senare år är i själva verket (den förvisso civila) Försvarets Radioanstalt (FRA) som utan stöd av folkets majoritet har fått i uppdrag att ägna sig åt vad många uppfattar som en omfattande övervakning av den egna befolkningen. Oavsett om detta är sant eller inte så tycks det alltså som att den allmänna uppfattningen om försvaret har gått från en personlig erfarenhet av delaktighet i rikets försvar och en gemensam (i och för sig inte alltid uppskattad) erfarenhet för människor med i övrigt helt olika bakgrund till en känsla av att vara övervakad av en oklar civil myndighet. Att det här är en omfattande förändring av samhällsklimatet och relationen mellan stat och medborgare tror jag inte att vi behöver tvivla på.

Hur man ska lösa problemet är givetvis en helt annan fråga. Här krävs nya lösningar, men ingenting tyder på att vi har funnit dem, eller ens på att detta är en problematik som över huvud taget går att lösa.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Invånare och medborgare

Ofta sätter man likhetstecken mellan invånare och medborgare. Detta sker inte bara i dagligt tal utan också i stats- och samhällsvetenskaplig litteratur. I teorin brukar man anta att en demokrati är en stat där i stort sett alla vuxna invånare är medborgare och deltar i styret. "No taxation without representation" är ett klassiskt argument för representativ demokrati: att invånarna i ett land har rätt till politiskt inflytande eftersom de bor där och betalar skatt. Nationen upplevs ofta som en politisk (och kulturell) gemenskap som består av medborgarna, invånarna, dvs. de (vuxna) som bor i landet.

Medborgare och invånare är emellertid inte samma sak. Ett stort - och växande - antal människor lever i andra länder än de där de själva är medborgare. Jag har själv bott utomlands i nära fyra år nu, om än inte särskilt långt bort. Upplevelsen, både den egna och den av att ingå i ett sammanhang präglat av europeisk arbetskraftsmigration, får en att reflektera kring medborgarskape…

Sverigedemokrater, populism och konservatism i ett förändrat politiskt landskap

2018 tycks bli ett val då den etablerade höger-vänsterskalan inte bara inte räcker till för att beskriva det politiska landskapet i Sverige, utan också blir direkt missvisande. Under 1900-talet byggdes ett partisystem upp som formerade sig utifrån motsättningar om fördelningspolitik och välfärdsstatens storlek. I ena ytterkanten stod kommunisterna. Under stora delar av seklet dominerades politiken av Socialdemokraterna, medan oppositionen ugjordes av dem som i varierande utsträckning förespråkade mer begränsade reformer. Det är ingen slump att det stora center-högerpartiet i Sverige heter Moderaterna. Dess inverkan på politiken handlade under lång tid främst om att vara en modererande motvikt till Socialdemokraterna. De senaste årtiondena har de flesta etablerade partier successivt tappat stöd bland väljarna, och än mer bland sina medlemmar. Under 1980-talet var en stor del av väljarna också medlemmar i partierna och deras sidoorganisationer. Inte minst betraktades LO och SAP som gre…

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor.

En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållnin…