fredag, september 10, 2010

Statsvetare och partier

”Med andra ord: moderna demokratier är i allt väsentligt partidemokratier. Borde då inte detta tämligen okontroversiella faktum reflekteras i den samhällsvetenskapliga forskningen om politik och demokrati? Borde man inte förvänta sig att en stor del av forskningsproduktionen vid våra samhällsvetenskapliga forskningsmiljöer ägnade sig just åt partiorganisationerna? Spridda svenska studier finns givetvis, men det sammantagna intrycket kvarstår: Givet partiernas centrala roll i moderna politiska system, utgör de ett styvmoderligt behandlat område inom svensk samhällsvetenskap.”

Med den självkritiken inleder gästredaktörerna Douglas Brommesson och Gissur Ó Erlingsson Statsvetenskaplig tidskrifts temanummer om de svenska partierna. Henrik Oscarsson går så långt som att kalla detta ointresse för ”snudd på tjänstefel”. Problemet är som jag ser det att det finns en rimlig bild av utvecklingen men att forskningen i viss utsträckning har tagit den för given och att den därför inte alltid är underbyggd av empiriska undersökningar som visar i vilken utsträckning som den är tillämplig i Sverige. Redaktörerna sammanfattar bilden ungefär som följer:
”Frågan som många har ställt sig är nämligen om partierna har genomgått en sådan drastisk intern omvandling att de numera inte finns till för sina medlemmars skull, utan i första hand bara intresserar sig för att fånga väljarnas röster för att komma åt riksdags- och fullmäktigeplatser (och de resurser som finns knutna till dessa). Utgångspunkten för detta sätt att resonera är att de flesta västdemokratiska partier initialt, långsamt men obönhörligen, utvecklades mot en organisationsmodell som liknade det s.k. masspartiets (Duverger 1954; Neumann 1956).5 Sinnebilden för ett massparti är ett parti som företräder välavgränsade samhällsgrupper, har höga medlemstal, vitala lokala partiorganisationer med välbesökta medlemsmöten samt en välfungerande interndemokrati [---]Partierna tycks ha gått från att vara masspartier/folkrörelsepartier till att bli catch allpartier, som kommit att utvecklats till elektorala professionella partier (Panebianco 1988) alternativt väljarpartier (Gilljam & Möller 1996) och/eller mediapartier (Gidlund & Möller 1999: 17).”
Väljarnas svar är i någon mån tydligt. Benägenheten att rösta på utmanarpartier (partier som inte är etablerade i riksdagen) ökar helt tydligt.

De följande artiklarna – en per parti – ger en översikt inte bara över riksdagspartierna utan också, implicit, över olika sätt att analysera dem. Katarina Barrling Hermansson fortsätter i sin text om Folkpartiet i samma anda som i sin avhandling om partiernas interna organisationskultur. Anders Lindblom undersöker moderat politik utifrån partiets motioner och kommer fram till att partiets förhållande till välfärdsstaten har varit relativt oförändrad de senaste 30 åren. Det här är samma metod som jag själv använde i min avhandling för att undersöka partiernas kulturpolitik. Av allt att döma är ideologiska förändringar över lag mindre tydliga i motionernas faktiska förslag än i retorik och politiska program, i synnerhet om man räknar relativt. De förslag som las av moderater när de under åttiotalet, åtminstone av somliga, uppfattades som nyliberala radikaler var knappast radikalare än de som idag läggs av mer de mer mittenorienterade nymoderaterna. Detta har dels att göra med att enskilda motioner oftare förordar mindre reformer än omfattande samhällsförändringar, och dels med att samhällsklimatet förändrats.
Merparten av texterna följer dock partiernas idéutveckling och förhållande till andra partier: Moderaternas omvandling till Nya Moderaterna, Centerns till liberalt parti, socialdemokraternas till allt mindre statsbärande osv. Inte minst intressant är Douglas Brommessons analys av kristdemokraternas vandring från en ideologi baserad på kristen universalism till en där kristdomen snarare uppfattas som en egenskap hos vår egen partikulära kultur. Slutligen analyserar Gissur Ó Erlingsson och Mikael Persson de största utomparlamentariska partierna, inte minst med utgångspunkt i vilka som är benägna att rösta på dem. Det visar sig t.ex. att de som i förra valet röstade på Junilistan, F!, Piratparitet och SD främst placerade sig i den politiska mitten eller vänstern (Det är från denna artikel som detta inläggs illustrationer är hämtade).











Att metoder och perspektiv varierar gör att det blir svårt att jämföra partierna. Så mycket intressantare är det då att jämföra analysmetoderna. Inte mint tycker jag att det är tydligt att vi behöver en diskussion om själva partiformernas betydelse i svensk politik.

Inga kommentarer: