Fortsätt till huvudinnehåll

Statsvetare och partier

”Med andra ord: moderna demokratier är i allt väsentligt partidemokratier. Borde då inte detta tämligen okontroversiella faktum reflekteras i den samhällsvetenskapliga forskningen om politik och demokrati? Borde man inte förvänta sig att en stor del av forskningsproduktionen vid våra samhällsvetenskapliga forskningsmiljöer ägnade sig just åt partiorganisationerna? Spridda svenska studier finns givetvis, men det sammantagna intrycket kvarstår: Givet partiernas centrala roll i moderna politiska system, utgör de ett styvmoderligt behandlat område inom svensk samhällsvetenskap.”

Med den självkritiken inleder gästredaktörerna Douglas Brommesson och Gissur Ó Erlingsson Statsvetenskaplig tidskrifts temanummer om de svenska partierna. Henrik Oscarsson går så långt som att kalla detta ointresse för ”snudd på tjänstefel”. Problemet är som jag ser det att det finns en rimlig bild av utvecklingen men att forskningen i viss utsträckning har tagit den för given och att den därför inte alltid är underbyggd av empiriska undersökningar som visar i vilken utsträckning som den är tillämplig i Sverige. Redaktörerna sammanfattar bilden ungefär som följer:
”Frågan som många har ställt sig är nämligen om partierna har genomgått en sådan drastisk intern omvandling att de numera inte finns till för sina medlemmars skull, utan i första hand bara intresserar sig för att fånga väljarnas röster för att komma åt riksdags- och fullmäktigeplatser (och de resurser som finns knutna till dessa). Utgångspunkten för detta sätt att resonera är att de flesta västdemokratiska partier initialt, långsamt men obönhörligen, utvecklades mot en organisationsmodell som liknade det s.k. masspartiets (Duverger 1954; Neumann 1956).5 Sinnebilden för ett massparti är ett parti som företräder välavgränsade samhällsgrupper, har höga medlemstal, vitala lokala partiorganisationer med välbesökta medlemsmöten samt en välfungerande interndemokrati [---]Partierna tycks ha gått från att vara masspartier/folkrörelsepartier till att bli catch allpartier, som kommit att utvecklats till elektorala professionella partier (Panebianco 1988) alternativt väljarpartier (Gilljam & Möller 1996) och/eller mediapartier (Gidlund & Möller 1999: 17).”
Väljarnas svar är i någon mån tydligt. Benägenheten att rösta på utmanarpartier (partier som inte är etablerade i riksdagen) ökar helt tydligt.

De följande artiklarna – en per parti – ger en översikt inte bara över riksdagspartierna utan också, implicit, över olika sätt att analysera dem. Katarina Barrling Hermansson fortsätter i sin text om Folkpartiet i samma anda som i sin avhandling om partiernas interna organisationskultur. Anders Lindblom undersöker moderat politik utifrån partiets motioner och kommer fram till att partiets förhållande till välfärdsstaten har varit relativt oförändrad de senaste 30 åren. Det här är samma metod som jag själv använde i min avhandling för att undersöka partiernas kulturpolitik. Av allt att döma är ideologiska förändringar över lag mindre tydliga i motionernas faktiska förslag än i retorik och politiska program, i synnerhet om man räknar relativt. De förslag som las av moderater när de under åttiotalet, åtminstone av somliga, uppfattades som nyliberala radikaler var knappast radikalare än de som idag läggs av mer de mer mittenorienterade nymoderaterna. Detta har dels att göra med att enskilda motioner oftare förordar mindre reformer än omfattande samhällsförändringar, och dels med att samhällsklimatet förändrats.
Merparten av texterna följer dock partiernas idéutveckling och förhållande till andra partier: Moderaternas omvandling till Nya Moderaterna, Centerns till liberalt parti, socialdemokraternas till allt mindre statsbärande osv. Inte minst intressant är Douglas Brommessons analys av kristdemokraternas vandring från en ideologi baserad på kristen universalism till en där kristdomen snarare uppfattas som en egenskap hos vår egen partikulära kultur. Slutligen analyserar Gissur Ó Erlingsson och Mikael Persson de största utomparlamentariska partierna, inte minst med utgångspunkt i vilka som är benägna att rösta på dem. Det visar sig t.ex. att de som i förra valet röstade på Junilistan, F!, Piratparitet och SD främst placerade sig i den politiska mitten eller vänstern (Det är från denna artikel som detta inläggs illustrationer är hämtade).











Att metoder och perspektiv varierar gör att det blir svårt att jämföra partierna. Så mycket intressantare är det då att jämföra analysmetoderna. Inte mint tycker jag att det är tydligt att vi behöver en diskussion om själva partiformernas betydelse i svensk politik.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"? Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblo

Ernest Thiel och kulturpolitiken

Ett bra exempel på en person som verkade i gränslandet mellan konstens fält och den ekonomiska maktens var finansmannen och konstnären Ernest Thiel (1859–1947) som genom investeringar i Sveriges industrialisering och malmproduktion i slutet av 1800-talet blev en av Sveriges mest förmögna män. Till en början tedde sig Thiels liv som en rätt typisk, om en mycket framgångsrik, borgerlig karriär. Han föddes i industristaden Norrköping dit föräldrarna invandrat från Belgien, bland annat eftersom hans mor var judinna och Norrköping fortfarande var en av de få svenska städer där judar fick bosatta sig utan att först konvertera. Med tiden gifte han också in sig i Sveriges prominenta judiska släkter. Genom äktenskapet med grosshandlardottern Anna Josephson blev han svåger till bokförläggaren Karl Otto Bonnier, själv en central person i litteraturfältet och förläggare åt bland andra August Strindberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg. Den stora förändringen i Thiels li