Fortsätt till huvudinnehåll

Konsten, politiken och Anna Odell


Åtminstone om man ser till medial uppmärksamhet var det kanske decenniets konsthändelse i Sverige när Konstfackeleven Anna Odell för något år sedan iscensatte ett självmordsförsök och en intagning på psykakuten. Så vitt jag vet har det inte varit samma stora händelse i fråga om debatten kring psykvården. Däremot kan det mycket väl bli något av en milstolpe i debatten om konstens roll i samhället.

För några veckor sedan var det dags för utställning och debatt på en liten lokal vid Hornstull i Stockholm. Det var en av de där första riktigt vackra vårdagarna, och före den ekonomiska krisens återkomst dessutom. Västra Södermalm är ett fantastiskt trevligt område med en lätt bohemisk prägel och mängder av trevliga kaféer och små kulturlokaler. Det påstås också vara det journalisttätaste området i Sverige. Jag var där med en god vän, kanske mest för debatten. Vi tittar naturligtvis på utställningen också, men den hamnar något i skymundan. Men kanske är konstverket i själva verket större än så.

Debatten är mycket välregisserad. Johan Lundberg och Hanne Kjöller som är inbjudna som kritiker är två av fem personer på scenen och är uppenbarligen inte i sitt rätta element. Anna Odell framstår som överlagd och ballanserad. Publiken är helt på hennes sida. Jag blir allt mer övertygad om att vi också har blivit en del iscensättningen, av ett konstverk där dokumentationen i utställningslokalen bara är en liten del och som sträcker sig från själva iscensättningen, över mediauppståndelse och rättegång och vidare mot en ännu oavslutad utveckling.

För Anna Odell verkar det handla om att konstnärligt gestalta en upplevelse som hon tidigare har haft av psykvården, alltså inte i första hand om att provosera (som flera av hennes kritiker tycks anta). Den insikten gjorde att verket för mig framstod som betydligt mer intressant. Däremot är jag inte övertygad i den moraliska frågan. Det var väldigt tydligt att hon argumenterade utifrån ståndpunkten att hennes handlande är moraliskt rätt om de positiva effekterna av ökad uppmärksamhet på psykvården uppväger det lidande som hon åsamkar. Ett utilitaristiskt argument alltså. Jag är inte utilitarist, men den diskussionen får vänta till en annan gång. Däremot kan man fråga sig om konstens uppgift verkligen ska vara att dra medial uppmärksamhet till politiska frågor. Anna Odell tycker uppenbarligen det. Det förklarade hon mycket tydligt.

Här är det naturligtvis viktigt att det finns en distinktion mellan att propagera för en åsikt och att föra uppmärksamheten till en åsikt. Distinktionen är hårfin. Men den finns där. En aspekt av att verket faktiskt är intressant är också att tolkningen är relativt öppen. Mitt intryck är att den viktigaste konsekvensen faktiskt har blivit en helt annan än Odell hade väntat sig, nämligen inte alls en fördjupad diskussion kring psykvården, utan snarare en hätskare diskussion kring konsten och dess roll i samhället.

Det är på gott och ont. Den viktigaste lärdomen av det här handlar kanske snarast om hur svårt det är att styra reaktionerna på ett agerande, i synnerhet ett som väcker starka känslomässiga reaktioner. Det tycker jag heller inte att konsten ska försöka göra. Det är ett av flera sätt på vilka konst bör skilja sig från politisk propaganda: tolkningen bör vara öppen och tala till den individuella människan, inte planeras för att uppnå specifika syften.

Nu tycks debatten ha lagt sig, eller åtminstone ha överskylts i det allmänna debattrummet av valkamp och ekonomisk kris. 2010 tycks inte alls vara de kulturpolitiska debatternas år på det sätt som 2009 var det. En av de stora nyheterna var att man började diskutera konstens roll i samhället på ledarsidor och i politiska kretsar. Inte minst ifrågasättandet dök upp där. Vi får se om frågorna kommer tillbaka, och om det i så fall blir som en diskussion kring konstens roll eller helt enkelt som ett ifrågasättande av anslagen till vissa typer av konst.

För egen del så har jag på agendan bl.a. att skriva en översikgt över kulturpolitisk debatt 2009. Det är intressant.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"?

Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblogg…

Spengler

I första världskrigets efterdyningar publicerades en bok som snabbt skulle få spridning över hela Europa, en analys av den västerländska civilisationens historiska läge och framtidsutsikter. Författaren hette Oswald Spengler och boken Västerlandet undergång. Författaren som dittills varit verksam som gymnasielärare, uppvisade en omfattande bildning och en tendens till ofta halsbrytande jämförelser mellan de mest skiftande länder och tidsåldrar. Hans tes var att världshistorien som sådan saknar riktning och att alla försök att betrakta den som en utveckling från längre kulturformer till högre var dömda att misslyckas. Istället var all mänsklig framgång resultatet av ett fåtal historiska högkulturer som till exempel den grekisk-romerska, den indiska, den kinesiska, den egyptiska och den västerländska. Dessa var inte bara åtskilda i tiden och rummet utan även av att skillnaderna i mentalitet mellan dem gjorde det i det närmaste omöjligt att kommunicera över kulturgränserna. Även till syn…

Från Homo Sapiens till Homo Deus?

Artificiell intelligens blir allt mer en fråga som diskuteras i den allmänna debatten och inte bara av specialintresserade. Det är hög tid. En av de författare som har bidragit till att sprida diskussionen kring mänsklighetens framtid, transhumanism och vår historia som art är den israeliske historikern och författaren Yuval Noah Harari som under de senaste åren har gått från att vara en mindre välbekant professor i medeltida krigshistoria till att bli en internationellt känd röst som ständigt frågas om vad han tror om mänsklighetens framtid.

Under hösten hann jag vid sidan av arbetet bland annat med att läsa hans båda senaste böcker: Sapiens: En kort historik över mänsklighetenoch uppföljaren Homo Deus; En kort historik över morgondagen.Hararis ambition är att diskutera hela mänsklighetens historia, och sedan säga någonting om hur den kan komma att utvecklas i framtiden. Naturligtvis kan ingen vara expert på allt detta. Resultatet är dock en tankeväckande och relativt lättläst redog…