Fortsätt till huvudinnehåll

Konsten, politiken och Anna Odell


Åtminstone om man ser till medial uppmärksamhet var det kanske decenniets konsthändelse i Sverige när Konstfackeleven Anna Odell för något år sedan iscensatte ett självmordsförsök och en intagning på psykakuten. Så vitt jag vet har det inte varit samma stora händelse i fråga om debatten kring psykvården. Däremot kan det mycket väl bli något av en milstolpe i debatten om konstens roll i samhället.

För några veckor sedan var det dags för utställning och debatt på en liten lokal vid Hornstull i Stockholm. Det var en av de där första riktigt vackra vårdagarna, och före den ekonomiska krisens återkomst dessutom. Västra Södermalm är ett fantastiskt trevligt område med en lätt bohemisk prägel och mängder av trevliga kaféer och små kulturlokaler. Det påstås också vara det journalisttätaste området i Sverige. Jag var där med en god vän, kanske mest för debatten. Vi tittar naturligtvis på utställningen också, men den hamnar något i skymundan. Men kanske är konstverket i själva verket större än så.

Debatten är mycket välregisserad. Johan Lundberg och Hanne Kjöller som är inbjudna som kritiker är två av fem personer på scenen och är uppenbarligen inte i sitt rätta element. Anna Odell framstår som överlagd och ballanserad. Publiken är helt på hennes sida. Jag blir allt mer övertygad om att vi också har blivit en del iscensättningen, av ett konstverk där dokumentationen i utställningslokalen bara är en liten del och som sträcker sig från själva iscensättningen, över mediauppståndelse och rättegång och vidare mot en ännu oavslutad utveckling.

För Anna Odell verkar det handla om att konstnärligt gestalta en upplevelse som hon tidigare har haft av psykvården, alltså inte i första hand om att provosera (som flera av hennes kritiker tycks anta). Den insikten gjorde att verket för mig framstod som betydligt mer intressant. Däremot är jag inte övertygad i den moraliska frågan. Det var väldigt tydligt att hon argumenterade utifrån ståndpunkten att hennes handlande är moraliskt rätt om de positiva effekterna av ökad uppmärksamhet på psykvården uppväger det lidande som hon åsamkar. Ett utilitaristiskt argument alltså. Jag är inte utilitarist, men den diskussionen får vänta till en annan gång. Däremot kan man fråga sig om konstens uppgift verkligen ska vara att dra medial uppmärksamhet till politiska frågor. Anna Odell tycker uppenbarligen det. Det förklarade hon mycket tydligt.

Här är det naturligtvis viktigt att det finns en distinktion mellan att propagera för en åsikt och att föra uppmärksamheten till en åsikt. Distinktionen är hårfin. Men den finns där. En aspekt av att verket faktiskt är intressant är också att tolkningen är relativt öppen. Mitt intryck är att den viktigaste konsekvensen faktiskt har blivit en helt annan än Odell hade väntat sig, nämligen inte alls en fördjupad diskussion kring psykvården, utan snarare en hätskare diskussion kring konsten och dess roll i samhället.

Det är på gott och ont. Den viktigaste lärdomen av det här handlar kanske snarast om hur svårt det är att styra reaktionerna på ett agerande, i synnerhet ett som väcker starka känslomässiga reaktioner. Det tycker jag heller inte att konsten ska försöka göra. Det är ett av flera sätt på vilka konst bör skilja sig från politisk propaganda: tolkningen bör vara öppen och tala till den individuella människan, inte planeras för att uppnå specifika syften.

Nu tycks debatten ha lagt sig, eller åtminstone ha överskylts i det allmänna debattrummet av valkamp och ekonomisk kris. 2010 tycks inte alls vara de kulturpolitiska debatternas år på det sätt som 2009 var det. En av de stora nyheterna var att man började diskutera konstens roll i samhället på ledarsidor och i politiska kretsar. Inte minst ifrågasättandet dök upp där. Vi får se om frågorna kommer tillbaka, och om det i så fall blir som en diskussion kring konstens roll eller helt enkelt som ett ifrågasättande av anslagen till vissa typer av konst.

För egen del så har jag på agendan bl.a. att skriva en översikgt över kulturpolitisk debatt 2009. Det är intressant.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…