Vad Sverigedemokraterna kommer att göra i riksdagen vet vi inte (även om vi kan gissa). Däremot vet vi att Sverige har förändrats genom valet 2010, och att flera av de förändringar som kommer nu har varit på väg sedan länge. Folkhemmets statsbärande socialdemokratiska parti som en gång var närmast sammanvuxet med så väl staten som folkrörelserna fortsätter sin politiska nedgång. Det handlar inte om Mona Sahlin som person. Socialdemokraternas valresultat har med några få undantag blivit allt sämre val för val de senaste 40 åren. I årets val gjorde de inte ens anspråk på att kunna bilda regerings själva. Samtidigt har Moderaterna etablerat sig som alternativ regeringsledare. Regeringen Reinfeldt är redan den borgerliga regering som har suttit längst sedan mellankrigstiden och framstod i valet som mer regeringsduglig än det s-ledda alternativet. Samtidigt kan det nog vara symptomatiskt för den tid vi går in i att vi några dagar efter valet fortfarande inte vet hur regeringen kommer att se ut. Svensk politik är helt enkelt inte lika stabil som den en gång var.
Det Sverige där Socialdemokraterna en gång var statsbärande var uppbyggt av folkrörelser och organisationer tätt sammanvävda med stat och parti. Samhället präglades av ett konsensustänkande där alla antogs vara något så när eniga om samhällets grundvärden. Alla riksdagspartier var representerade i statliga utredningar och verksstyrelser, för att inte tala om i domstolarna och i valproceduren. Nu har vi ett riksdagsparti som allmänt uppfattas som fientligt till samhällets grundvärden,och som själva tar avstånd ifrån den politiska eliten. Avtåndstagandet från dem kommer redan nu. Först som enskilda protester. Idrottsrörelsen är tidigt ute bland de klassiska folkrörelserna med att inte betrakta SD som en del av det demokratiska Sverige även om de sitter i riksdagen. I riksdagen funderar man på att utesluta dem ur utskott. Jurister tar tillfället i akt att ifrågasätta SD:s lämplighet att sitta med i domstolar. Inför nästa val kommer kanske också ett ifrågasättande av deras närvaro vid t.ex. rösträkning.
Kanske kommer detta att leda till ett bredare ifrågasättande av partistaten, dvs. av det system där riksdagspartierna inte bara har den parlamentariska makten utan också tillsammans utser representanter t.ex. till domstolar och statliga utredningar. Kanske kommer vi att få en diskussion om vad som egentligen ingår i samhällets grundvärden istället för att bara anta att alla (som spelar roll) redan är eniga. Å andra sidan ska vi inte glömma att folkhemmet också under sin storhetstid hade ett riksdagsparti som inte riktigt erkändes. Vänsterpartiets väg in i finrummens konsensus har varit lång. Den stora konflikten om nationell självbild tycks just nu inte handla om i vilken utsträckning som invandrare är välkomna i Sverige utan om ifall SD är det.
Kommentarer