Fortsätt till huvudinnehåll

Avförtrollning och förborgade tecken

Ett sammanhang där jag är väldigt glad att vara med är antologin Förborgade tecken där religionshistoriker, litteraturvetare och andra skriver om hur ockulta och esoteriska tankar har inspirerat skönlitterära författare; alltifrån Strindberg (ett kapitel av Henrik Johnsson) till Clive Barker (av Anna Arnman). Hittills har jag hunnit med att läsa Mattias Fyhrs analys om spiritistiska influenser hos Selma Lagerlöf och Eva Kingsepps av ett par av den populärkulturella naziockultismens klassiker. En klart rekommenderad bok för den som intresserar sig för sådant.

Själv skriver jag under rubriken "Avförtrollningen av Midgård" om Tolkiens ambivalenta förhållande till esoterism. Just den här texten skrev jag för flera år sedan men Max Webers take om avförtrollningen är någonting som jag tämligen ofta återkommer till. Jag tänker mig att vår tids fascination vid fantasy som Tolkiens i hög grad handlar om sökandet efter någonting som vår egen världsbild gör att vi inte ser i vår egen värld; någonting fantastiskt, magiskt eller - med Webers ord - förtrollat. Faktum är att jag gjorde en liknande reflektion när jag tidigare i år skrev om levande rollspel i antologin Playing Reality: Articles About Live Action Role-Playing (pdf).

När det gäller Tolkien finns det också en antimodernism i hans förkastande av vetenskapen men också en etisk parallell till detta i förkastande av magi använd för att vinna makt och över ting och människor, något som naturligtvis kan läsas som en metafor för vår tids dominerande tänkesätt. Samtidigt märks också en tydlig fascination för det förtrollade i den mytiska verkligheten:
Det handlar [...] inte bara om verklighetsflykt utan också om ett avståndstagande från specifika inslag i den moderna avförtrollade världen. Trots sin längtan efter det förtrollade framstår den troende katoliken Tolkiens inställning till esoteriska motiv emellertid ofta som negativ. På många sätt kretsar hela eposet Härskarringen kring denna ambivalens, minst lika mycket som kring ett avvisande av industrialism eller modernitet. Dessa inslag tycks dessutom hänga samman. Som en konsekvens av att eposets fokus är etiskt och dualistiskt moraliskt – snarare än politiskt eller ontologiskt – sammanfaller kritiken av moderniteten nämligen med kritiken av det magiska: de förenas i en kristen kritik av strävan efter makt.

Den väg han pekar ut för dagens människor är snarast religionens, eller mer specifikt kristendomens, men det är knappast så som hans läsare tolkar honom. Fantasyns lockelse är nog snarare att den är skild från vardagens avförtrollade verklighet än att den har implikationer för hur vi bör leva i den. Det hindrar dock inte att sådana implikationer kan finnas där - som skilda implikationer för olika författare och läsare - eller att literaturen kan resa frågor även när vi inte väntar oss det.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…