måndag, december 06, 2010

Avförtrollning och förborgade tecken

Ett sammanhang där jag är väldigt glad att vara med är antologin Förborgade tecken där religionshistoriker, litteraturvetare och andra skriver om hur ockulta och esoteriska tankar har inspirerat skönlitterära författare; alltifrån Strindberg (ett kapitel av Henrik Johnsson) till Clive Barker (av Anna Arnman). Hittills har jag hunnit med att läsa Mattias Fyhrs analys om spiritistiska influenser hos Selma Lagerlöf och Eva Kingsepps av ett par av den populärkulturella naziockultismens klassiker. En klart rekommenderad bok för den som intresserar sig för sådant.

Själv skriver jag under rubriken "Avförtrollningen av Midgård" om Tolkiens ambivalenta förhållande till esoterism. Just den här texten skrev jag för flera år sedan men Max Webers take om avförtrollningen är någonting som jag tämligen ofta återkommer till. Jag tänker mig att vår tids fascination vid fantasy som Tolkiens i hög grad handlar om sökandet efter någonting som vår egen världsbild gör att vi inte ser i vår egen värld; någonting fantastiskt, magiskt eller - med Webers ord - förtrollat. Faktum är att jag gjorde en liknande reflektion när jag tidigare i år skrev om levande rollspel i antologin Playing Reality: Articles About Live Action Role-Playing (pdf).

När det gäller Tolkien finns det också en antimodernism i hans förkastande av vetenskapen men också en etisk parallell till detta i förkastande av magi använd för att vinna makt och över ting och människor, något som naturligtvis kan läsas som en metafor för vår tids dominerande tänkesätt. Samtidigt märks också en tydlig fascination för det förtrollade i den mytiska verkligheten:
Det handlar [...] inte bara om verklighetsflykt utan också om ett avståndstagande från specifika inslag i den moderna avförtrollade världen. Trots sin längtan efter det förtrollade framstår den troende katoliken Tolkiens inställning till esoteriska motiv emellertid ofta som negativ. På många sätt kretsar hela eposet Härskarringen kring denna ambivalens, minst lika mycket som kring ett avvisande av industrialism eller modernitet. Dessa inslag tycks dessutom hänga samman. Som en konsekvens av att eposets fokus är etiskt och dualistiskt moraliskt – snarare än politiskt eller ontologiskt – sammanfaller kritiken av moderniteten nämligen med kritiken av det magiska: de förenas i en kristen kritik av strävan efter makt.

Den väg han pekar ut för dagens människor är snarast religionens, eller mer specifikt kristendomens, men det är knappast så som hans läsare tolkar honom. Fantasyns lockelse är nog snarare att den är skild från vardagens avförtrollade verklighet än att den har implikationer för hur vi bör leva i den. Det hindrar dock inte att sådana implikationer kan finnas där - som skilda implikationer för olika författare och läsare - eller att literaturen kan resa frågor även när vi inte väntar oss det.

Inga kommentarer: