onsdag, oktober 13, 2010

Henrik Berggren och Olof Palme

Har nu läst de första 250 sidorna i Henrik Berggrens lätt monumentala biografi över Olof Palme. Till en början förundrades jag över att han börjar minst 100 år före Palmes födelse med att beskriva dennes familjebakgrund. Det är en början som på många sätt är överraskande klassisk för en biografi. Berggrens beskrivning över den uppåtstigande ätten Palmes liv i industrialismens svenska borgerlighet verkade dock inte självklart relevant. Tesen är dock att Palmes framtidstro tydligt präglades av en familjebakgrund som inte bara var högborgerlig - i viss utsträckning direkt aristokratisk - utan också präglad av internationalism, liberalism och framtidstro.

Själv fastnar jag mera för beskrivningen av det politiska landskapet i femtiotalets Sverige och av Palmes egen väg genom det. Folkhemmet, eller snarare den socialdemokratiska välfärdsstaten håller på att växa fram när Palme återkommer ifrån studenttiden i USA. Berggren har antagligen rätt i att den relevanta politiska skiljelinjen för honom inte stod mellan höger och vänster utan mellan framtidstro och skepsis. Palme själv var antagligen mer New Deal-liberal än svensk socialdemokrat vid sin återkomst till Sverige. Personligheter som Tingsten, Lindbom och Moberg ingår å andra sidan i Berggrens beskrivning av den framväxande välfärdsstatens kritiker, antingen skälen till detta var Tingstens liberala kulturradikalism, Lindboms bildningshumanism grundad i folkrörelserna (som med tiden skulle utvecklas i allt mer konservativ riktning), eller Mobergs bondeindividualism. Ingen av dessa linjer hade emellertid en framtidsvision. I Berggrens berättelse framstår de som reaktiva.

För Palme var politik emellertid att vilja, en fras som i Bergrens tolkning ter sig Nietzscheanskt präglad, som ett slags korsning mellan existentialism och vetenskapstro. Palme blir därmed ett närmast idealiskt studieobjekt i Bergrens egen bild av Sverige och svenskarna, en fortsättning på hans egen och Lars Trägårdhs Är svensken människa? där svensk politisk kultur beskrivs som "statsindividualistisk", dvs. baserad på föreställningen om välfärdsstaten som den individuella frihetens garrant. Palme är statsidividualismen personifierad. Femtiotalet blir också ett brott där mellankrigstidens folkhem övergår i efterkrigstidens välfärdsstag. Folkhemmet hade varit en i egentlig mening korporativ stat där klasserna och deras företrädare tänktes samexistera i konsensus (Arbetarepartiet, Bondeförbundet och Högern var i stort sett rena klasspartier och konkurerade därmed inte ens med varandra). Det tycktes t.o.m. rimligt att tala om att arbetarklassen borde behålla sina begåvningar i en intern karriär- och utbildningsväg med studiecirklar, folkhögskolor och förtroendeposter istället för högre studier och klassresa. I efterkrigstidens välfärdsstat var detta redan orimligt. Nu handlade det om att bygga ett statsindividualistiskt samhälle, ett samhälle där staten skulle ge alla svenskar frihet och lika möjligheter. Det var denna politik som Palme med tiden skulle driva som ecklesiastikminister, statsminister och partiledare.

Också Palmes egen karriärväg är slående i det att han inte alls var någon produkt av folkrörelsernas interna bildningsarbete. Palme hade gått i de bästa skolorna och visserligen formades han i Sveriges Förenade Studentkårer (SFS), men dit hade han från början rekryterats som tjänsteman för att sedan bli förtroendevald. På samma sätt skulle han rekryteras av Erlander för att bli dennes assistent och sedermera betrodde rådgivare, och först sedan förtroendevald. Faktum är att han blev riksdagsman genom att Erlander såg till att få honom utnämnd till en plats i Första Kammaren (för Jönköpings län, där han aldrig bott), en karriärväg som han senare själv skulle stänga genom Första Kammarens avskaffande. Ändå tycks det som om han lärde sig mer via organisationsaktiviteten än via skolgången, eller kanske snarare andra saker. Palme tycks ha fortsatt från internatskolebakgrund, reservofficersutbildning och en bildningsresa som utbytesstudent i det sena fyrtiotalets Amerika till amatörpolitisk erfarenhet som internationell representant för SFS och sedan vidare in i politiken som Erlanders följeslagare (inte så stor skillnad: såväl den internationella studentrörelsen som den nationella och internationella politiken tycks i grunden ha präglats dels av tillväxten och dels av relationen till kommunismen). På vissa sätt ter sig denna resa lätt anakronistiskt aristokratisk. På andra sätt säger den kanske mer om folkrörelsernas och studentpolitikens funktion som "politikerskola" än vad mer romantiserade berättelser om folkrörelsernas roll tenderar att göra.

Inga kommentarer: