Många som ägnar sig åt föreningslivet har de senaste 20 åren ofta oroat sig över folkrörelsernas död. De senaste tio åren har flera forskare gjort sitt bästa för att nyansera denna bild. En av dem som särskilt har ifrågasatt den är professor Lars Svedberg på Ersta Sköndals högskola (som är en av landets ledande forskare på området och som jag hade nöjet att samarbeta i det här tidigare nämnda bokprojektet). Tidigare i år presenterade han tillsammans med två av sina kollegor rapporten Svenskarnas engagemang är större än någonsin (pdf) . När jag nu läser om rapporten inser jag hur många vanligt förekommande vanföreställningar som de helt enkelt motbevisar. Framförallt hävdar de att svenskarnas ideella engagemang tvärtom inte bara (som väntat) hör till de högsta i världen, utan också är anmärkningsvärt stabilt:
Vilka är då de aktiva? Yrkesarbetande och föräldrar med hemmavarande barn är ideellt aktiva i större utsträckning än andra. Mest aktiva är människor mellan 30 och 45 år gamla. Kvinnor är dock mindre aktiva än män och det är också vanligare att de avslutar sitt engagemang. De som är under 30 år är en tämligen inaktiv grupp (men aktiviteten minskar inte som många befarat). Invandrare är mindre aktiva än genomsnittet och högutbildade mer aktiva. De som är engagerade är dessutom ofta aktiva i mer än en organisation (genomsnittet bland aktiva är aktivitet i 1,8 organisationer). De som ofta går i kyrkan är oftare mycket aktiva, liksom (i något mindre utsträckning) de som identifierar sig med den politiska vänstern, de som ofta "surfar på Internet", och de vars föräldrar också är, eller har varit, ideellt aktiva. Den grupp som är mest stabilt aktiv och som oftast har styrelseuppdrag i ideella organisationer är medelålders män, som dessutom ofta är högutbildade.
Tanken att de aktiva skulle vara människor som inte har annat för sig är alltså tydligt felaktig. Andelen som själva förklarar sin aktivitet med att de vill ha något att göra är också mycket låg (8%). Av dem som aldrig varit aktiva i ideella organisationer är det däremot många som förklarar detta med att de inte har tid, vilket är anmärkningsvärt eftersom de i högre grad än de aktiva är arbetslösa och ensamstående.
De som blivit aktiva eftersom de vill påverka samhället är tämligen få (18%). Runt en tredjedel har förblivit aktiva för att få lära sig något. De allra flesta har istället blivit aktiva eftersom de vill bidra och göra en insats. I synnerhet de som stabilt är mycket aktiva har vad författarna beskriver som en civilsamhällesidentitet och värderar - naturligt nog, det ideella arbetets betydelse högre än vad svenskar i allmänhet gör.
Hur går då det här ihop med bilden av folkrörelsernas död? Nyckeln tycks ligga i skillnaden mellan att se på ideellt engagemang och att utgå ifrån vad författarna beskriver som ett folkrörelseperspektiv.
Svedberg skiljer, sin vana trogen, insatser i det civila samhällets offentlighet från ideellt arbete som sker till förmån för familj och andra närstående (privatsvär) och menar att dessa till sin natur skiljer sig från varandra. Till skillnad från vad jag skulle ha gjort kallar han de senare för informella insatser. Det är de naturligtvis, men det är också allt arbete som sker utanför formella organisationer, oavsett vem motparten är. Samtidigt sker en hel del arbete i t.ex. hobby- och idrottsorganisationer till förmån för såväl vänner som familj, vilket blir särskilt tydligt t.ex. med föräldrar som hjälper till i sina barns idrottsföreningar. Även om rapporten gör en distinktion mellan dessa typer visar det sig dock att det finns ett tydligt samband mellan att göra organiserade ideella insatser och informella insatser. Också tendensen att göra informella insatser förblir dessutom både hög och stabil.
En något mer svårfångad aspekt som rapportförfattarna försöker fånga är de ideella organisationernas professionalisering. Svenska ideella organisationer har redan från början en internationellt sett stor mängd anställda Av rapporten framgår också att det ofta är anställda som leder de ideellt engagerades insatser (så är t.ex. normen i de folkbildande organisationer som jag själv studerar. Jag tror också att jag framöver kommer att kunna bidra till att fördjupa den här bilden med ytterligare kvalitativa studier). Författarna tolkar detta som ett försök från organisationernas sida att försöka motverka engagemangets flyktighet i en alltmer individualiserad tid. I den meningen arbetar organisationerna alltså mot tiden.
Ser man till engagemangets inriktning ser man att utbildningar tar upp en större del av de engagerades tid, något som rapportförfattarna beskriver i termer av en professionalisering av det ideella arbetet, i den meningen att kompetenskrav får större betydelse i organisationerna Det kan naturligvis också vara så att utbildningar spelar en större roll i deras belöningssystem (runt en tredjedel av de aktiva ser det som ett bidragande skäl till sin aktivitet att de lär sig saker). De flesta aktivitetstyper ökar dock. Enda undantaget är insamlingsaktiviteter. Kan det vara så att Internet har minskat behovet av människor som går omkring med insamlingsbössor på stan?
Engagemanget förblir också konstant i de flesta av organisationstyper. Värt att märka är dock att det (sett över en 20-årsperiod) sjunkit i bland annat fackföreningar och kulturföreningar. Min egen misstanke är att det senare har att göra med att nya kulturformer mer sällan organiseras i föreningsform och ofta inte ens upplevs som kulturutövande (ett begrepp som vad jag förstår inte definierades i enkäten). Också insatserna i frivilliga försvarsorganisationer minskar, men ser man till de minskade resurserna för dessa inom försvarsmakten drar man lätt slutsatsen att det inte är engagemanget som är förklaringen, utan snarare att utrymmet minskat. Jag noterar också att former som till viss del är äldre än folkrörelserna - religiösa sammanslutningar och ordenssällskap - förblir stabila.
Mer överraskande är att också det politiska engagemanget förblir stabilt. Här börjar vi dock närma oss skälen till att jag själv trots allt inte delar anser att hotet mot den traditionella relationen mellan folkrörelserna och staten skulle vara avvärjt (även om jag verkligen inte tvivlar på att svenskarnas ideella engagemang skulle vara fortsatt högt). Det som minskat är medlemsantalen i de politiska partierna - och i synnerhet i deras ungdomsförbund - inte i första hand antalet aktiva medlemmar (rapporten tittar heller inte särskilt på de politiska ungdomsorganisationerna). Faktiskt visar det sig att engagemanget i politiska organisationer aldrig har varit någon hög andel av de ideella aktiviteterna i Sverige. Vad det handlar om är i så fall det lojala stödet till enskilda partier.
Rapporten visar också att antalet aktiva i kvinnororganisationer, fredsorganisationer och miljöorganisationer visserligen är stabilt men också lågt, alla lägre än 1% av befolkningen. De organisationer som ibland pekas ut som bärare av en ny typ av politiskt engagemang fångar det alltså inte. De väsentligt större grupper människor som sympatiserar med dessa ståndpunkter väljer alltså att inte engagera sig som medlemmar. Intressant nog visar rapporten att andelen som engagerar sig ideellt utan att bli medlemmar i de organisationer de arbetar ideellt för ökar.
Tillsammans med ett minskande engagemang i facket innebär de minskande medlemstalen i de politiska partierna att de organisationer som den svenska modellens samarbete mellan stat och folkrörelser i första hand byggt på är de som försvagats mest. Det innebär däremot inte att en ny eller förändrad modell för samarbete mellan stat och ideella organisationer skulle vara omöjlig. Tvärtom.
En annan intressant fråga är om de som nu är unga och har vuxit upp med Internet i samma utsträckning som tidigare generationer kommer att engagera sig i ideella organisationer när de kommer upp i den exceptionellt organisationsengagerade åldern över 30 år. Det är faktiskt fullt möjligt, vi som mötte Internet i tonåren har tydligen gjort det. Å andra sidan är det Internetgenerationen som redan har brutit med de politiska ungdomsförbunden (Ung Pirat undantaget).
För egen del är jag mycket nöjd med att studera organisationer som är framgångsrika i att engagera ungdomar och invandrare. Det blir återigen tydligt hur ovanligt detta är.
En höggradig stabilitet i omfattningen av medborgarnas engagemang verkar också gälla för många andra europeiska länder under senare år. Att ungefär hälften av den vuxna befolkningen arbetar ideellt gör de svenska medborgarna exceptionellt aktiva i ett internationellt perspektiv. Bara i USA, Norge och Holland kan man finna liknande nivåer. Talet om ett minskat engagemang i ideellt arbete (och därmed en snabb erosion av det sociala kapitalet) har inte något generellt empiriskt stöd. Att andra studier av det ideella engagemanget (Vogel m fl, 2003) visar på ett lägre engagemang kan förklaras av att de tar sin utgångspunkt i ett folkrörelseperspektiv samtidigt som de i första hand intresserar sig för ett politiskt perspektiv, medan vi anlagt en bredare ansats. Med denna bredare ansats kan vi visa att det inte finns anledning att acceptera ensidigt negativa beskrivningar av utvecklingen. Våra data går inte att tolka på något annat sätt än att betingelserna är (fortsatt) goda för att medborgarna skall engagera sig och göra insatser inom det organiserade föreningsväsendet [...]
Vilka är då de aktiva? Yrkesarbetande och föräldrar med hemmavarande barn är ideellt aktiva i större utsträckning än andra. Mest aktiva är människor mellan 30 och 45 år gamla. Kvinnor är dock mindre aktiva än män och det är också vanligare att de avslutar sitt engagemang. De som är under 30 år är en tämligen inaktiv grupp (men aktiviteten minskar inte som många befarat). Invandrare är mindre aktiva än genomsnittet och högutbildade mer aktiva. De som är engagerade är dessutom ofta aktiva i mer än en organisation (genomsnittet bland aktiva är aktivitet i 1,8 organisationer). De som ofta går i kyrkan är oftare mycket aktiva, liksom (i något mindre utsträckning) de som identifierar sig med den politiska vänstern, de som ofta "surfar på Internet", och de vars föräldrar också är, eller har varit, ideellt aktiva. Den grupp som är mest stabilt aktiv och som oftast har styrelseuppdrag i ideella organisationer är medelålders män, som dessutom ofta är högutbildade.
Tanken att de aktiva skulle vara människor som inte har annat för sig är alltså tydligt felaktig. Andelen som själva förklarar sin aktivitet med att de vill ha något att göra är också mycket låg (8%). Av dem som aldrig varit aktiva i ideella organisationer är det däremot många som förklarar detta med att de inte har tid, vilket är anmärkningsvärt eftersom de i högre grad än de aktiva är arbetslösa och ensamstående.
De som blivit aktiva eftersom de vill påverka samhället är tämligen få (18%). Runt en tredjedel har förblivit aktiva för att få lära sig något. De allra flesta har istället blivit aktiva eftersom de vill bidra och göra en insats. I synnerhet de som stabilt är mycket aktiva har vad författarna beskriver som en civilsamhällesidentitet och värderar - naturligt nog, det ideella arbetets betydelse högre än vad svenskar i allmänhet gör.
Hur går då det här ihop med bilden av folkrörelsernas död? Nyckeln tycks ligga i skillnaden mellan att se på ideellt engagemang och att utgå ifrån vad författarna beskriver som ett folkrörelseperspektiv.
Svedberg skiljer, sin vana trogen, insatser i det civila samhällets offentlighet från ideellt arbete som sker till förmån för familj och andra närstående (privatsvär) och menar att dessa till sin natur skiljer sig från varandra. Till skillnad från vad jag skulle ha gjort kallar han de senare för informella insatser. Det är de naturligtvis, men det är också allt arbete som sker utanför formella organisationer, oavsett vem motparten är. Samtidigt sker en hel del arbete i t.ex. hobby- och idrottsorganisationer till förmån för såväl vänner som familj, vilket blir särskilt tydligt t.ex. med föräldrar som hjälper till i sina barns idrottsföreningar. Även om rapporten gör en distinktion mellan dessa typer visar det sig dock att det finns ett tydligt samband mellan att göra organiserade ideella insatser och informella insatser. Också tendensen att göra informella insatser förblir dessutom både hög och stabil.
En något mer svårfångad aspekt som rapportförfattarna försöker fånga är de ideella organisationernas professionalisering. Svenska ideella organisationer har redan från början en internationellt sett stor mängd anställda Av rapporten framgår också att det ofta är anställda som leder de ideellt engagerades insatser (så är t.ex. normen i de folkbildande organisationer som jag själv studerar. Jag tror också att jag framöver kommer att kunna bidra till att fördjupa den här bilden med ytterligare kvalitativa studier). Författarna tolkar detta som ett försök från organisationernas sida att försöka motverka engagemangets flyktighet i en alltmer individualiserad tid. I den meningen arbetar organisationerna alltså mot tiden.
Ser man till engagemangets inriktning ser man att utbildningar tar upp en större del av de engagerades tid, något som rapportförfattarna beskriver i termer av en professionalisering av det ideella arbetet, i den meningen att kompetenskrav får större betydelse i organisationerna Det kan naturligvis också vara så att utbildningar spelar en större roll i deras belöningssystem (runt en tredjedel av de aktiva ser det som ett bidragande skäl till sin aktivitet att de lär sig saker). De flesta aktivitetstyper ökar dock. Enda undantaget är insamlingsaktiviteter. Kan det vara så att Internet har minskat behovet av människor som går omkring med insamlingsbössor på stan?
Engagemanget förblir också konstant i de flesta av organisationstyper. Värt att märka är dock att det (sett över en 20-årsperiod) sjunkit i bland annat fackföreningar och kulturföreningar. Min egen misstanke är att det senare har att göra med att nya kulturformer mer sällan organiseras i föreningsform och ofta inte ens upplevs som kulturutövande (ett begrepp som vad jag förstår inte definierades i enkäten). Också insatserna i frivilliga försvarsorganisationer minskar, men ser man till de minskade resurserna för dessa inom försvarsmakten drar man lätt slutsatsen att det inte är engagemanget som är förklaringen, utan snarare att utrymmet minskat. Jag noterar också att former som till viss del är äldre än folkrörelserna - religiösa sammanslutningar och ordenssällskap - förblir stabila.
Mer överraskande är att också det politiska engagemanget förblir stabilt. Här börjar vi dock närma oss skälen till att jag själv trots allt inte delar anser att hotet mot den traditionella relationen mellan folkrörelserna och staten skulle vara avvärjt (även om jag verkligen inte tvivlar på att svenskarnas ideella engagemang skulle vara fortsatt högt). Det som minskat är medlemsantalen i de politiska partierna - och i synnerhet i deras ungdomsförbund - inte i första hand antalet aktiva medlemmar (rapporten tittar heller inte särskilt på de politiska ungdomsorganisationerna). Faktiskt visar det sig att engagemanget i politiska organisationer aldrig har varit någon hög andel av de ideella aktiviteterna i Sverige. Vad det handlar om är i så fall det lojala stödet till enskilda partier.
Rapporten visar också att antalet aktiva i kvinnororganisationer, fredsorganisationer och miljöorganisationer visserligen är stabilt men också lågt, alla lägre än 1% av befolkningen. De organisationer som ibland pekas ut som bärare av en ny typ av politiskt engagemang fångar det alltså inte. De väsentligt större grupper människor som sympatiserar med dessa ståndpunkter väljer alltså att inte engagera sig som medlemmar. Intressant nog visar rapporten att andelen som engagerar sig ideellt utan att bli medlemmar i de organisationer de arbetar ideellt för ökar.
Tillsammans med ett minskande engagemang i facket innebär de minskande medlemstalen i de politiska partierna att de organisationer som den svenska modellens samarbete mellan stat och folkrörelser i första hand byggt på är de som försvagats mest. Det innebär däremot inte att en ny eller förändrad modell för samarbete mellan stat och ideella organisationer skulle vara omöjlig. Tvärtom.
En annan intressant fråga är om de som nu är unga och har vuxit upp med Internet i samma utsträckning som tidigare generationer kommer att engagera sig i ideella organisationer när de kommer upp i den exceptionellt organisationsengagerade åldern över 30 år. Det är faktiskt fullt möjligt, vi som mötte Internet i tonåren har tydligen gjort det. Å andra sidan är det Internetgenerationen som redan har brutit med de politiska ungdomsförbunden (Ung Pirat undantaget).
För egen del är jag mycket nöjd med att studera organisationer som är framgångsrika i att engagera ungdomar och invandrare. Det blir återigen tydligt hur ovanligt detta är.
Kommentarer