Socialdemokraternas nedgång är inte Mona Sahlins fel. Att socialdemokraternas nedgång pågått i drygt fyrtio år är någonting som beskrivs i bl.a. SvD där man inte minst kan se ett diagram över partiets valresultat sedan 1914 . Nedgången handlar emellertid inte enbart om valresultat. Det vi ser är Folkrörelsesveriges omvandling. För trettio år sedan hade SAP över en miljon medlemmar. Idag rör de sig kring 100 000. Nedgången är emellertid inte heller bara SAP:s. Under de senaste 20 åren har det sammanlagda medlemsantalet i riksdagspartierna mer än halverats, trots tillkomsten av tre nya partier, och även om man då inte räknar med den tidigare kollektivanslutningen av LO-medlemmar till SAP. Ser man till utvecklingen i ungdomsförbunden har den varit ännu extremare. I slutet av sjuttiotalet hade både SSU och CUF över 60 000 ungdomsmedlemmar. Idag har de mindre än 6000. MUF är idag störst och rör sig runt 10 000.
Någonting har onekligen hänt. Samtidigt ska man komma ihåg att 90% av svenskarna fortfarande är medlemmar i ideella föreningar och att villigheten till ideellt arbete inte alls har gått ned. Vad vi ser är partiernas - och i synnerhet ungdomsförbundens - kris. Det svenska civila samhället lever vidare och många organisationer frodas. Däremot är partiernas kris allvarligare för SAP, av det enkla skälet att SAP är det parti som i störst grad har förkroppsligat det Sverige och de organisationsformer som nu håller på att överges. I ett samhälle där människorna i mindre utsträckning än tidigare är lojala mot samhällsklasser och hierarkiskt uppbyggda organisationer är SAP det etablerade parti som är sämst anpassat.
Därför blir det inte helt lätt att kopiera Moderaternas omvandling till Nya Moderaterna. Moderaterna har alltid varit ett parti med relativt vag förankring i korporatismens folkrörelseorganisationer. Ett enligt forskningen tämligen centralistiskt parti som dessutom har haft ett relativt högt antal väljare per partimedlem. Kort sagt ett parti där ledningen har haft relativt goda förutsättningar för att ratta en helomvänding. SAP är i detta sammanhang Moderaternas raka motsats.
Sedan har vi marginalväljarna. Jag skulle säga att de - främst socialdemokratiska - debattörer har rätt som frågar sig vilka dessa egentligen är och konstaterar att de vi talar om är medelklassen. Det är alltså inte överraskande om dessa föredrar en i grunden borgerlig politik. Det anmärkningsvärda är snarare SAP:s tidigare ställning i ett land som domineras av en stor arbetande medelklass. Vad Alliansen gör kan beskrivas som att anpassa välfärdsstaten efter vad denna arbetande medelklass uppfattar som sina vardagsvillkor, eller åtminstone övertyga den om att man gör det. Framförallt handlar det om att hålla ekonomin och statsfinanserna sunda. Detta är också i viss mån vad Göran Persson och SAP:s högerfalang gör eller vill göra. Det är också vad Mona Sahlin misslyckades med att övertyga om att hon kan. Vill man fortsätta med den här strategin måste lösningen rimligen bli att normalisera partiet och skaffa sig en ledning som kan utmana Reinfeldt, Borg och den övriga Alliansen i trovärdighet. Detta är i sig en svår uppgift och jag har svårt att se vem som skulle kunna genomföra den just nu.
Inte heller tror jag att den partiapparat som Göran Persson lämnade efter sig har varit ideal för att producera sådana ledare. Hittills har man förlitat sig på att partiorganisationen och ungdomsorganisationerna ska kunna producera framtidens politiker (andra partier har också gjort samma sak). En ny ledare kommer i betydligt högre grad att behöva ta upp Göran Perssons vana att rekrytera externt. Frågan är dock om en sådan politik är möjlig för en ledare i opposition. Alla socialdemokratiska ledare före Sahlin har tagit över ledarskapet som statsministrar. En partiledare kan inte självständigt utse sitt verkställande utskott. Däremot kan en statsminister utse sina ministrar, i synnerhet i en enpartiregering. Frågan är alltså om den etablerade socialdemokratiska ledarskapsmodellen över huvud taget fungerar i opposition.
Vill man vara någonting annat än ett mittenparti bland andra, en mer radikal kraft i samhället, blir det emellertid ännu svårare. Framförallt måste man i så fall hitta en ny vision av samhället som kan samla de egna leden. Man måste också hitta en organisationsform där man kan kanalisera bred förankring på ett sätt som kan ersätta de tidigare folkrörelseorganisationerna. Ingetdera kan jag dock se att man har. Politik är dock ett område där man ibland blir överraskad så vi får se vad som händer. Att återigen bli ett radikalt parti skulle dock innebära att man för överskådlig framtid försatte sig i opposition, något som jag har svårt att tänka mig att en SAP ledning skulle kunna få mandat för idag.
Mest sannolikt är kanske att man inte lyckas genomdriva någon mer omfattande förändring, och att nedgången helt enkelt fortsätter.
Någonting har onekligen hänt. Samtidigt ska man komma ihåg att 90% av svenskarna fortfarande är medlemmar i ideella föreningar och att villigheten till ideellt arbete inte alls har gått ned. Vad vi ser är partiernas - och i synnerhet ungdomsförbundens - kris. Det svenska civila samhället lever vidare och många organisationer frodas. Däremot är partiernas kris allvarligare för SAP, av det enkla skälet att SAP är det parti som i störst grad har förkroppsligat det Sverige och de organisationsformer som nu håller på att överges. I ett samhälle där människorna i mindre utsträckning än tidigare är lojala mot samhällsklasser och hierarkiskt uppbyggda organisationer är SAP det etablerade parti som är sämst anpassat.
Därför blir det inte helt lätt att kopiera Moderaternas omvandling till Nya Moderaterna. Moderaterna har alltid varit ett parti med relativt vag förankring i korporatismens folkrörelseorganisationer. Ett enligt forskningen tämligen centralistiskt parti som dessutom har haft ett relativt högt antal väljare per partimedlem. Kort sagt ett parti där ledningen har haft relativt goda förutsättningar för att ratta en helomvänding. SAP är i detta sammanhang Moderaternas raka motsats.
Sedan har vi marginalväljarna. Jag skulle säga att de - främst socialdemokratiska - debattörer har rätt som frågar sig vilka dessa egentligen är och konstaterar att de vi talar om är medelklassen. Det är alltså inte överraskande om dessa föredrar en i grunden borgerlig politik. Det anmärkningsvärda är snarare SAP:s tidigare ställning i ett land som domineras av en stor arbetande medelklass. Vad Alliansen gör kan beskrivas som att anpassa välfärdsstaten efter vad denna arbetande medelklass uppfattar som sina vardagsvillkor, eller åtminstone övertyga den om att man gör det. Framförallt handlar det om att hålla ekonomin och statsfinanserna sunda. Detta är också i viss mån vad Göran Persson och SAP:s högerfalang gör eller vill göra. Det är också vad Mona Sahlin misslyckades med att övertyga om att hon kan. Vill man fortsätta med den här strategin måste lösningen rimligen bli att normalisera partiet och skaffa sig en ledning som kan utmana Reinfeldt, Borg och den övriga Alliansen i trovärdighet. Detta är i sig en svår uppgift och jag har svårt att se vem som skulle kunna genomföra den just nu.
Inte heller tror jag att den partiapparat som Göran Persson lämnade efter sig har varit ideal för att producera sådana ledare. Hittills har man förlitat sig på att partiorganisationen och ungdomsorganisationerna ska kunna producera framtidens politiker (andra partier har också gjort samma sak). En ny ledare kommer i betydligt högre grad att behöva ta upp Göran Perssons vana att rekrytera externt. Frågan är dock om en sådan politik är möjlig för en ledare i opposition. Alla socialdemokratiska ledare före Sahlin har tagit över ledarskapet som statsministrar. En partiledare kan inte självständigt utse sitt verkställande utskott. Däremot kan en statsminister utse sina ministrar, i synnerhet i en enpartiregering. Frågan är alltså om den etablerade socialdemokratiska ledarskapsmodellen över huvud taget fungerar i opposition.
Vill man vara någonting annat än ett mittenparti bland andra, en mer radikal kraft i samhället, blir det emellertid ännu svårare. Framförallt måste man i så fall hitta en ny vision av samhället som kan samla de egna leden. Man måste också hitta en organisationsform där man kan kanalisera bred förankring på ett sätt som kan ersätta de tidigare folkrörelseorganisationerna. Ingetdera kan jag dock se att man har. Politik är dock ett område där man ibland blir överraskad så vi får se vad som händer. Att återigen bli ett radikalt parti skulle dock innebära att man för överskådlig framtid försatte sig i opposition, något som jag har svårt att tänka mig att en SAP ledning skulle kunna få mandat för idag.
Mest sannolikt är kanske att man inte lyckas genomdriva någon mer omfattande förändring, och att nedgången helt enkelt fortsätter.
Kommentarer