Fortsätt till huvudinnehåll

Kronprinsessan och republikanerna


Jag var inte riktigt säker på att jag ville skriva någonting. Minst lika lockande är att åka in till stan och titta på folklivet kring bröllopet (ska sen fortsätta till en födelsedagsfest och hoppar således över det mesta av den publika biten).

Någonting som slagit mig på sista tiden är emellertid hur viktig monarkin är för människor och hur svårt många av oss, inklusive jag själv ibland har att förstå det. Jag är själv för monarkin som system, men jag har egentligen ingen personlig känsla för huset Bernadotte och den nuvarande kungafamiljen. Bevisligen är det dock många som har det.

Även monarkin drar dock fram känslor som sällan flammer upp i svenska grundlagsfrågor. Lustigt nog var det republikanska föreningen som fick mig att inse det. Jag har länge haft svårt att förstå denna uppenbara passion för monarkin som många republikaner uppenbarligen känner. Hade det handlat om de rationalistiska argument som de ofta anför så hade detta varit lätt absurt. Monarkin är helt enkelt inte någon särskilt viktig del av vårt konstitutionella system. Den fyller ingen viktig praktisk politisk funktion, i alla fall inte ytligt sett. Hela den energi som halva mediaetablisemanget av någon anledning lägger ned på att ifrågasätta monarkin (allt medan andra halvan gör mer eller mindre inställsamma kändisrepotage om dem, ibland utan att skillnaden är särskilt märkbar) kan bara förklaras om man ser till den symboliska betydelse som monarkin trots allt har.

Själv tenderar jag att se staten och grundlagen som ett slags anhopning av resultaten av en mängd olika slumphändelser och medvetna beslut som har tagits under de senaste århundradena; någonstans emellan soptunnemodellen och en organisk statssyn. Många andra intellektuella tycks närmast ha ett slags tro på staten som åtminstone potentiellt rationellt system, och det är först då som monarkin stör bilden av den perfekta moderna svenska staten, en nagel i ögat på ett sätt som mera mondana problem som bristande rättssäkerhet och omänskligt byråkratiska välfärdsinrättningar aldrig kan vara.

Trots allt vad konservativa gärna vill tro så misstänker jag emellertid att de rojalister som nu följer bröllopet ofta har en helt annan relation till det än tron på den organiska samhällssynen eller den historiska kontinuiteten (ganska många konservativa rojalister hade i själva verket rätt svårt att förlika sig med prinsen från Ockelbo).

Nej, det tycks handla om någonting annat, en mera personlig relation till kungafamiljen och dess medlemmar, kanske i synnerhet till Victoria. Maria Eriksson på SvD fångar det ganska väl i dagens ledare. Tidskriften Fokus misslyckas kapitalt med att greppa vad det handlar om och tycks tro/hoppas att det är ett hot mot monarkin. Såväl rojalister som republikaner har tänkt sig att kungahusets vanlighet är ett hot mot dess upphöjdhet. Fokus tycks dessutom tänka sig upphöjdhet i termer av Stureplansbeteende.

Jag har dock svårt att tro att Svensson i gemen gillar Stureplansbeteende eller Östermalm i någon form (inget ond om östermalmsbor, men det finns inte direkt någon brist på fördomar mot dem). Just nu representerar Victoria någonting annat än den dokusåpa som kungafamiljer ofta riskerar att reduceras till. Hon representerar också någonting annat än gamla tiders aristokrati, men kanske ändå inte så långt ifrån sagan. Inte därför att hennes liv är orealistiskt utan just på grund av att miljontals svenskar (och andra) faktiskt kan identifiera sig med hennes motgångar och glädjeämnen (i tidskriften Fokus blev jag för övrigt väldigt förtjust i denna kolumn av Johanna Koljonen som presenterar en variant av identifikation som är tydligt präglad av helt andra känslor än rojalism).

Ironiskt nog representerar kronprinsessan en form av vanlighet som vare sig Sahlin eller Reinfeldt eller stereotypa kändisar lyckas leverera. I den meningen representerar hon verkligen svenska folket, i den mån som någon kan göra det.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sverigedemokrater, populism och konservatism i ett förändrat politiskt landskap

2018 tycks bli ett val då den etablerade höger-vänsterskalan inte bara inte räcker till för att beskriva det politiska landskapet i Sverige, utan också blir direkt missvisande. Under 1900-talet byggdes ett partisystem upp som formerade sig utifrån motsättningar om fördelningspolitik och välfärdsstatens storlek. I ena ytterkanten stod kommunisterna. Under stora delar av seklet dominerades politiken av Socialdemokraterna, medan oppositionen ugjordes av dem som i varierande utsträckning förespråkade mer begränsade reformer. Det är ingen slump att det stora center-högerpartiet i Sverige heter Moderaterna. Dess inverkan på politiken handlade under lång tid främst om att vara en modererande motvikt till Socialdemokraterna. De senaste årtiondena har de flesta etablerade partier successivt tappat stöd bland väljarna, och än mer bland sina medlemmar. Under 1980-talet var en stor del av väljarna också medlemmar i partierna och deras sidoorganisationer. Inte minst betraktades LO och SAP som gre…

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"?

Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblogg…

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor.

En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållnin…