Jag var inte riktigt säker på att jag ville skriva någonting. Minst lika lockande är att åka in till stan och titta på folklivet kring bröllopet (ska sen fortsätta till en födelsedagsfest och hoppar således över det mesta av den publika biten).
Någonting som slagit mig på sista tiden är emellertid hur viktig monarkin är för människor och hur svårt många av oss, inklusive jag själv ibland har att förstå det. Jag är själv för monarkin som system, men jag har egentligen ingen personlig känsla för huset Bernadotte och den nuvarande kungafamiljen. Bevisligen är det dock många som har det.
Även monarkin drar dock fram känslor som sällan flammer upp i svenska grundlagsfrågor. Lustigt nog var det republikanska föreningen som fick mig att inse det. Jag har länge haft svårt att förstå denna uppenbara passion för monarkin som många republikaner uppenbarligen känner. Hade det handlat om de rationalistiska argument som de ofta anför så hade detta varit lätt absurt. Monarkin är helt enkelt inte någon särskilt viktig del av vårt konstitutionella system. Den fyller ingen viktig praktisk politisk funktion, i alla fall inte ytligt sett. Hela den energi som halva mediaetablisemanget av någon anledning lägger ned på att ifrågasätta monarkin (allt medan andra halvan gör mer eller mindre inställsamma kändisrepotage om dem, ibland utan att skillnaden är särskilt märkbar) kan bara förklaras om man ser till den symboliska betydelse som monarkin trots allt har.
Själv tenderar jag att se staten och grundlagen som ett slags anhopning av resultaten av en mängd olika slumphändelser och medvetna beslut som har tagits under de senaste århundradena; någonstans emellan soptunnemodellen och en organisk statssyn. Många andra intellektuella tycks närmast ha ett slags tro på staten som åtminstone potentiellt rationellt system, och det är först då som monarkin stör bilden av den perfekta moderna svenska staten, en nagel i ögat på ett sätt som mera mondana problem som bristande rättssäkerhet och omänskligt byråkratiska välfärdsinrättningar aldrig kan vara.
Trots allt vad konservativa gärna vill tro så misstänker jag emellertid att de rojalister som nu följer bröllopet ofta har en helt annan relation till det än tron på den organiska samhällssynen eller den historiska kontinuiteten (ganska många konservativa rojalister hade i själva verket rätt svårt att förlika sig med prinsen från Ockelbo).
Nej, det tycks handla om någonting annat, en mera personlig relation till kungafamiljen och dess medlemmar, kanske i synnerhet till Victoria. Maria Eriksson på SvD fångar det ganska väl i dagens ledare. Tidskriften Fokus misslyckas kapitalt med att greppa vad det handlar om och tycks tro/hoppas att det är ett hot mot monarkin. Såväl rojalister som republikaner har tänkt sig att kungahusets vanlighet är ett hot mot dess upphöjdhet. Fokus tycks dessutom tänka sig upphöjdhet i termer av Stureplansbeteende.
Jag har dock svårt att tro att Svensson i gemen gillar Stureplansbeteende eller Östermalm i någon form (inget ond om östermalmsbor, men det finns inte direkt någon brist på fördomar mot dem). Just nu representerar Victoria någonting annat än den dokusåpa som kungafamiljer ofta riskerar att reduceras till. Hon representerar också någonting annat än gamla tiders aristokrati, men kanske ändå inte så långt ifrån sagan. Inte därför att hennes liv är orealistiskt utan just på grund av att miljontals svenskar (och andra) faktiskt kan identifiera sig med hennes motgångar och glädjeämnen (i tidskriften Fokus blev jag för övrigt väldigt förtjust i denna kolumn av Johanna Koljonen som presenterar en variant av identifikation som är tydligt präglad av helt andra känslor än rojalism).
Ironiskt nog representerar kronprinsessan en form av vanlighet som vare sig Sahlin eller Reinfeldt eller stereotypa kändisar lyckas leverera. I den meningen representerar hon verkligen svenska folket, i den mån som någon kan göra det.
Kommentarer