Fortsätt till huvudinnehåll

Kronprinsessan och republikanerna


Jag var inte riktigt säker på att jag ville skriva någonting. Minst lika lockande är att åka in till stan och titta på folklivet kring bröllopet (ska sen fortsätta till en födelsedagsfest och hoppar således över det mesta av den publika biten).

Någonting som slagit mig på sista tiden är emellertid hur viktig monarkin är för människor och hur svårt många av oss, inklusive jag själv ibland har att förstå det. Jag är själv för monarkin som system, men jag har egentligen ingen personlig känsla för huset Bernadotte och den nuvarande kungafamiljen. Bevisligen är det dock många som har det.

Även monarkin drar dock fram känslor som sällan flammer upp i svenska grundlagsfrågor. Lustigt nog var det republikanska föreningen som fick mig att inse det. Jag har länge haft svårt att förstå denna uppenbara passion för monarkin som många republikaner uppenbarligen känner. Hade det handlat om de rationalistiska argument som de ofta anför så hade detta varit lätt absurt. Monarkin är helt enkelt inte någon särskilt viktig del av vårt konstitutionella system. Den fyller ingen viktig praktisk politisk funktion, i alla fall inte ytligt sett. Hela den energi som halva mediaetablisemanget av någon anledning lägger ned på att ifrågasätta monarkin (allt medan andra halvan gör mer eller mindre inställsamma kändisrepotage om dem, ibland utan att skillnaden är särskilt märkbar) kan bara förklaras om man ser till den symboliska betydelse som monarkin trots allt har.

Själv tenderar jag att se staten och grundlagen som ett slags anhopning av resultaten av en mängd olika slumphändelser och medvetna beslut som har tagits under de senaste århundradena; någonstans emellan soptunnemodellen och en organisk statssyn. Många andra intellektuella tycks närmast ha ett slags tro på staten som åtminstone potentiellt rationellt system, och det är först då som monarkin stör bilden av den perfekta moderna svenska staten, en nagel i ögat på ett sätt som mera mondana problem som bristande rättssäkerhet och omänskligt byråkratiska välfärdsinrättningar aldrig kan vara.

Trots allt vad konservativa gärna vill tro så misstänker jag emellertid att de rojalister som nu följer bröllopet ofta har en helt annan relation till det än tron på den organiska samhällssynen eller den historiska kontinuiteten (ganska många konservativa rojalister hade i själva verket rätt svårt att förlika sig med prinsen från Ockelbo).

Nej, det tycks handla om någonting annat, en mera personlig relation till kungafamiljen och dess medlemmar, kanske i synnerhet till Victoria. Maria Eriksson på SvD fångar det ganska väl i dagens ledare. Tidskriften Fokus misslyckas kapitalt med att greppa vad det handlar om och tycks tro/hoppas att det är ett hot mot monarkin. Såväl rojalister som republikaner har tänkt sig att kungahusets vanlighet är ett hot mot dess upphöjdhet. Fokus tycks dessutom tänka sig upphöjdhet i termer av Stureplansbeteende.

Jag har dock svårt att tro att Svensson i gemen gillar Stureplansbeteende eller Östermalm i någon form (inget ond om östermalmsbor, men det finns inte direkt någon brist på fördomar mot dem). Just nu representerar Victoria någonting annat än den dokusåpa som kungafamiljer ofta riskerar att reduceras till. Hon representerar också någonting annat än gamla tiders aristokrati, men kanske ändå inte så långt ifrån sagan. Inte därför att hennes liv är orealistiskt utan just på grund av att miljontals svenskar (och andra) faktiskt kan identifiera sig med hennes motgångar och glädjeämnen (i tidskriften Fokus blev jag för övrigt väldigt förtjust i denna kolumn av Johanna Koljonen som presenterar en variant av identifikation som är tydligt präglad av helt andra känslor än rojalism).

Ironiskt nog representerar kronprinsessan en form av vanlighet som vare sig Sahlin eller Reinfeldt eller stereotypa kändisar lyckas leverera. I den meningen representerar hon verkligen svenska folket, i den mån som någon kan göra det.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Från Homo Sapiens till Homo Deus?

Artificiell intelligens blir allt mer en fråga som diskuteras i den allmänna debatten och inte bara av specialintresserade. Det är hög tid. En av de författare som har bidragit till att sprida diskussionen kring mänsklighetens framtid, transhumanism och vår historia som art är den israeliske historikern och författaren Yuval Noah Harari som under de senaste åren har gått från att vara en mindre välbekant professor i medeltida krigshistoria till att bli en internationellt känd röst som ständigt frågas om vad han tror om mänsklighetens framtid.

Under hösten hann jag vid sidan av arbetet bland annat med att läsa hans båda senaste böcker: Sapiens: En kort historik över mänsklighetenoch uppföljaren Homo Deus; En kort historik över morgondagen.Hararis ambition är att diskutera hela mänsklighetens historia, och sedan säga någonting om hur den kan komma att utvecklas i framtiden. Naturligtvis kan ingen vara expert på allt detta. Resultatet är dock en tankeväckande och relativt lättläst redog…

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"?

Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblogg…

Spengler

I första världskrigets efterdyningar publicerades en bok som snabbt skulle få spridning över hela Europa, en analys av den västerländska civilisationens historiska läge och framtidsutsikter. Författaren hette Oswald Spengler och boken Västerlandet undergång. Författaren som dittills varit verksam som gymnasielärare, uppvisade en omfattande bildning och en tendens till ofta halsbrytande jämförelser mellan de mest skiftande länder och tidsåldrar. Hans tes var att världshistorien som sådan saknar riktning och att alla försök att betrakta den som en utveckling från längre kulturformer till högre var dömda att misslyckas. Istället var all mänsklig framgång resultatet av ett fåtal historiska högkulturer som till exempel den grekisk-romerska, den indiska, den kinesiska, den egyptiska och den västerländska. Dessa var inte bara åtskilda i tiden och rummet utan även av att skillnaderna i mentalitet mellan dem gjorde det i det närmaste omöjligt att kommunicera över kulturgränserna. Även till syn…