Fortsätt till huvudinnehåll

Wijkström, Hells Angels och det civila samhället

Läser med stort intresse den numera ledande civilsamhällesforskaren och ekonomen Filip Wijkströms doktorsavhandling från slutet av nittiotalet. Jag blir särskilt förtjust i hans analys av hatgrupper – i synnerhet Ku Klux Klan – och motorcykelgäng som delar av det civila samhället. Enligt de flesta gängse definitioner är de naturligtvis det, men ändå diskuteras civilsamhället nästan alltid med mer positiva exempel som Röda Korset eller scouterna. Att t.ex. Ku Klux Klan och Hells Angels är att betrakta som civilsamhällesorganisationer framgår mycket riktigt av Wijkströms analys där han bl.a. pekar på de stora mängder ideellt arbete som läggs ned i dem och den gemenskap och identitetsstärkande verkan som många medlemmar säger sig uppleva. Ku Klux Klan lever dessutom upp till de gängse kriterierna för en politisk eller social rörelse. Hells Angels är lite mer tveksamma eftersom brottslig verksamhet av allt att döma är vinstdrivande. Det visade sig dock att organisationen själva tämligen minutiöst såg till att efterleva regeln att dessa aktiviteter inte bedrevs av organisationen själv utan var någonting som medlemmar ägnade sig åt privat. Wijkström jämför dem med Rotary, en ideell organisation där medlemmarna gör vinstdrivande affärer, ibland med varandra.

Det är först när han börjar diskutera den ofta använda metaforen med stammar och klaner som jag blir lite fundersam. Beskrivningen präglas av en ekonomisk syn på det civila samhället. Vad händer man fokuserar inte på att ideella organisationer inte är vinstdrivande, och därmed skiljer sig från marknaden, utan på vad som skiljer dem från staten. Civilsamhälleliga organisationer utmanar inte det statliga våldsmonopolet eftersom de inte brukar våld, istället samexisterar de med staten och marknaden som delar av ett större och mer komplext samhälle. Ku Klux Klan och Hells Angels utmanar våldsmonopolet. Lägger man tonvikten på detta är de inte civilsamhälleliga organisationer. Tvärtom är de utmanare till staten. Parallellen går i så fall till nationalstaten, inte till Röda Korset. Detta sätter också fingret på varför de inte hör hemma i ett civilt – i meningen fredligt – samhälle, men också på varför organisationer som Röda Korset gör det, vilket Wijkströms kategorisering inte gör. Det sätter också fingret på skillnaden mellan ett företagsekonomiskt och ett statsvetenskapligt perspektiv på det civila samhället.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…