Fortsätt till huvudinnehåll

Trägårdh om valrörelsen och om svensk självbild

Professor Lars Trägårdh levererar i Expressen en av de intressantare kommentarerna till valet hittills genom att sätta in det i ett längre historiskt perspektiv. Handlar det egentligen om vem om ska äga folkhemsidealet?
Konkurrensen om vem som är mest folkhemsk har i det närmaste varit bedövande: man har kunnat välja mellan dagens bidragsvänliga socialdemokrater (S), den strängare och mer arbetsorienterade femtiotalsvarianten (M) eller till och med ett slags 30-talsvariant som ligger besvärande nära ett helt annat ideal vad det gäller folkgemenskap (SD).

För någonting har ändrats och detta kommer till uttryck inte bara i vänsterns motgång utan också i Sverigedemokraternas framgång. [...] I dag lever vi med en vänster som ofta är programmatisk postnationell och en borgerlighet som är stolt över sin kosmopolitiska framsynthet. Samtidigt som båda undrar varför SD:s retorik röner framgång. Det är svårt att inta en mer offensiv hållning kring frågan om nationen – ingen vill i dag bli anklagad för att vara nationalist. Problemet är bara att nationen inte visar tecken på att försvinna.

För Per Albin Hansson var det en självklarhet att hylla arvet från Engelbrekt och de fria svenska bönderna; deras kamp för nationens oberoende och småfolkets frihet. Att den tidens socialdemokrater så tydligt såg kopplingen mellan nationell identitet, individuell frihet, rättsstat och demokrati var nyckeln till att de kunna föra en retorik med ”folket” i centrum. Utan att hemfalla år en snävt etnisk tanke om svensk identitet kunde man samtidigt känna och öppet uttrycka en genuin stolthet för berättelsen om Sverige som de under sin skoltid hade insupit från Geijer, Starbäck och Odhner. De kämpande arbetarna stod på de fria böndernas skuldror.

Vissa tafatta försök görs även i dag att vrida flaggan ur händerna på högernationalisterna. Man enas om behovet av en nationaldag, men i stället för att som Per Albin välja att fira den svenska riksdagen födelse med dess alla associationer med demokrati och folkfrihet, så fastnade man för en dag – den 6 juni – vars symbolik är grumlig och tvetydig.

Denna vilsenhet lämnar fältet öppet för andra att skapa berättelsen om Sverige. Vem knyter i dag an till Engelbrekt och Geijer, eller pekar på parallellen mellan dagens muslimer och 1800-talets frikyrkorörelse i kampen om inkludering i ett folkhem där demokrati, inte etnisk gemenskap eller religiös homogenitet, står i förgrunden?

Kommentarer

Vem knyter i dag an till Engelbrekt och Geijer, eller pekar på parallellen mellan dagens muslimer och 1800-talets frikyrkorörelse i kampen om inkludering i ett folkhem där demokrati, inte etnisk gemenskap eller religiös homogenitet, står i förgrunden?

Nåjo, jag gjorde i alla fall häromdan ett litet försök att knyta an till J.L. Runeberg. Mitt inlägg, som kunde läsas i Hufvudstadsbladet (Helsingfors) den 7 oktober, finns också här. Det handlar om de norska soldaterna i Afghanistan, som bekände, att deras motivation helt enkelt består i att få skjuta fiender ("talibaner") till döds i ett riktigt krig.

Detta kontrasteras mot Runebergs "Ädlaste mål/Oss lyser på vår bana".

Med vänlig hälsning från Östra Nyland.

- Mikael Böök

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…