Professor Lars Trägårdh levererar i Expressen en av de intressantare kommentarerna till valet hittills genom att sätta in det i ett längre historiskt perspektiv. Handlar det egentligen om vem om ska äga folkhemsidealet?
Konkurrensen om vem som är mest folkhemsk har i det närmaste varit bedövande: man har kunnat välja mellan dagens bidragsvänliga socialdemokrater (S), den strängare och mer arbetsorienterade femtiotalsvarianten (M) eller till och med ett slags 30-talsvariant som ligger besvärande nära ett helt annat ideal vad det gäller folkgemenskap (SD).
För någonting har ändrats och detta kommer till uttryck inte bara i vänsterns motgång utan också i Sverigedemokraternas framgång. [...] I dag lever vi med en vänster som ofta är programmatisk postnationell och en borgerlighet som är stolt över sin kosmopolitiska framsynthet. Samtidigt som båda undrar varför SD:s retorik röner framgång. Det är svårt att inta en mer offensiv hållning kring frågan om nationen – ingen vill i dag bli anklagad för att vara nationalist. Problemet är bara att nationen inte visar tecken på att försvinna.
För Per Albin Hansson var det en självklarhet att hylla arvet från Engelbrekt och de fria svenska bönderna; deras kamp för nationens oberoende och småfolkets frihet. Att den tidens socialdemokrater så tydligt såg kopplingen mellan nationell identitet, individuell frihet, rättsstat och demokrati var nyckeln till att de kunna föra en retorik med ”folket” i centrum. Utan att hemfalla år en snävt etnisk tanke om svensk identitet kunde man samtidigt känna och öppet uttrycka en genuin stolthet för berättelsen om Sverige som de under sin skoltid hade insupit från Geijer, Starbäck och Odhner. De kämpande arbetarna stod på de fria böndernas skuldror.
Vissa tafatta försök görs även i dag att vrida flaggan ur händerna på högernationalisterna. Man enas om behovet av en nationaldag, men i stället för att som Per Albin välja att fira den svenska riksdagen födelse med dess alla associationer med demokrati och folkfrihet, så fastnade man för en dag – den 6 juni – vars symbolik är grumlig och tvetydig.
Denna vilsenhet lämnar fältet öppet för andra att skapa berättelsen om Sverige. Vem knyter i dag an till Engelbrekt och Geijer, eller pekar på parallellen mellan dagens muslimer och 1800-talets frikyrkorörelse i kampen om inkludering i ett folkhem där demokrati, inte etnisk gemenskap eller religiös homogenitet, står i förgrunden?
Kommentarer
Nåjo, jag gjorde i alla fall häromdan ett litet försök att knyta an till J.L. Runeberg. Mitt inlägg, som kunde läsas i Hufvudstadsbladet (Helsingfors) den 7 oktober, finns också här. Det handlar om de norska soldaterna i Afghanistan, som bekände, att deras motivation helt enkelt består i att få skjuta fiender ("talibaner") till döds i ett riktigt krig.
Detta kontrasteras mot Runebergs "Ädlaste mål/Oss lyser på vår bana".
Med vänlig hälsning från Östra Nyland.
- Mikael Böök