Fortsätt till huvudinnehåll

00-talet lider mot sitt slut

00-talet lider mot sitt slut. Jag funderar på tidsandan. Att döma av DN:s söndagskollunmer så är jag inte helt ensam om det. Ulrika Kärnborg drar tänkvärda paralleller till 1700-talet:

I sin nyutkomna bok, ”Melankoliska rum”, skriver Karin Johannisson om 1700-talets version av våra realitysåpor: den sentimentala romanen. I den drogs reglerna upp för den offentliga känslosamheten. Jagform, subjektivt berättande och fingerad brev- eller dagboksform skapade autenticitet samtidigt som känslokonventionerna slogs fast. Tårar, skälvningar och nervösa sammanbrott var modet för dagen.

Fiktionen producerade alltså känslomallar som amatörskribenterna sedan kunde ta över. Och i 1700-talets salonger skrevs det lika mycket som det skickas sms i dag. Brev och dagböcker betraktades inte heller som privata, utan lästes högt och kunde cirkuleras i vänkretsar. [...]

Ett svar är, enligt Karin Johannisson, att den nya sociala rörligheten krävde det. Den framväxande borgarklassen sökte sätt att definiera status på – och sensibiliteten, intill förväxling lik det som vi numera kallar social kompetens, blev ett av dem. Men fokus på känslospråk kunde under 1700-talet liksom i vår egen tid leda till fixering vid yta, menar Johannisson. Individen värderades efter sin förmåga att framställa sig – kanske rentav förställa sig – i emotionellt avseende. Under 1800-talet skulle den oklara gränsen mellan ”äkta” och ”falska” känslor leda till skapandet av ett nytt ideal: borgerlig behärskning och diskretion.


Sekelskiftsmentaliteten tycks inte respektera den formella tideräkningen. Höjdpunkten låter kanske ännu vänta sig. 1700-talsparallellen antyder emellertid också någonting annat. Den sociala ytlighetens 1700-tal förmådde aldrig hantera sina grundläggande sociala spänningar. Perioden avslutades i en blodig urartning under franska revolutionen.

I en annan söndagskolumn i samma tidning tar sig min gamla bekanting Johanna Koljonen an den sociala ytligheten med en annan, möjligen ännu elakare, metafor hämtad från Shakespear, men också från Wiliam Gibson:

... Om världen vid millennieskiftet var lite tossig lever vi i rena rama Rosenkrants och Gyllen­stjerna-samhället i dag. Ni minns dem kanske – bifigurerna från Hamlet som stod i centrum i Tom Stoppards pjäs ”Rosenkrants och Gyllenstjerna är döda”? Prinsens studiekompisar som aldrig riktigt hittar hem i sina vuxen­roller, vars uppmärksamhet alltid är någon annanstans när det händer något viktigt. Hos Shake­speare förruttnar Danmark inifrån, hos Stoppard saknar Rosenkrants och Gyllenstjerna information och distraheras av trivialiteter tills det är för sent för dem att rädda sig.

Mest aktuellt för mig känns Stoppards grepp att vända ut och in på historien, berätta om vad hans figurer gör och funderar över när de inte står i rampljuset. Förr fanns ju en scen, en offentlighet, med en dominant berättelse som få hade makt över. Utanför den låg det privata, hemligheterna, det osagda och ”oviktiga”. Men nu har vi ett internet där grannars småprat sker i skrift inför oändlig publik. Sociala medier, där det förr outtalade livet utanför offentlighetens stora scen rapporteras, diskuteras och rangordnas. Vi har givit myndigheterna rätten att avlyssna hela våra liv för att skydda oss mot marginaliserade aktörer som med fruktansvärda följder tagit makten över sina egna berättelser. [...]

Den nya världen ser ganska mycket ut som den gamla. Det är som det var, fast med sömmarna på utsidan och tråckeltrådarna kvar. Det personliga är det mest politiska (hej klimat­smarthet, mommy wars, homoäktenskap). Partierna sviktar, gräsrots­rörelserna frodas. Ändå ersätts verklig handling ofta med pseudoreaktioner, som att klicka på en Facebookknapp när man blir upprörd. Det absurda och vackra och tragiska är att vi har fått all den här makten över verkligheten, men inte vet vad vi vill göra av den. Vi riskerar att hamna i Gibson, eftersom vi redan är hos Stoppard. I Danmark tvekar ledarna när de borde handla, och utanför scenen pratar sig birollerna till döds om sina penningbekymmer och, typ, LOL-cats.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni...

8 filosofiska texter

För ett par år sedan tillfrågades jag om jag ville vara med i en filosofisk antologi, eller snarare en antologi om filosofi. Förutsättningarna var sådana att jag inte gärna tackade nej: "De enda rekommendationer vi gav var: Skriv som om detta vore din sista text, skriv om något som känns angeläget, göm dig inte bakom teknisk apparatur eller någon annans penna utan gestalta din övertygelse med dina egna ord, gör en filosofisk undersökning snarare än en distanserad betraktelse, skriv innerligt snarare än akademiskt. Våga visa dig." Jag är inte säker på att jag lyckades på alla punkter. Nu ligger texten dock där den ligger och antologin pressenteras nu på onsdag av bokförlaget Anomali . Någonting som jag är säker på är att det är ett sant nöje att finnas med i detta sammanhang : "Dan Munter beskriver, genom brottsstycken av polemik och gestaltning, filosofins meningslöshet, arrogans och introverta karaktär. Han försöker visa hur en del av den filosofi som idag bedrivs inte...

Tragedins födelse

När jag var strax under trettio läste jag väldigt mycket Nietzsche. Jag samlade också på mig flera av banden i de samlade verk som gavs ut på svenska av Symposion i början av 2000-talet. Särskilt Bortom gott och ont  gjorde starkt intryck. Inte därför att jag skulle hålla med Nietzsche, utan därför att hans angrepp på etik och samhällelig harmoni är så pass starkt att det över hundra år senare fortfarande är omskakande, i alla fall om man tar det på allvar. På senare år har jag av akademiska skäl läst om Historiens nytta och skada , och nu senast Tregedins födelse . Den senare har stått i min bokhylla i snart 15 år (om än i ett magasin i Stockholm under min tid i Finland). Jag har för mig att jag börjat läsa den en eller ett par gånger. Det är dock först i år som jag faktiskt läst den. Nu slås jag av hur inflytelserik den faktiskt har varit i västerlandets idéhistoria. Rent generellt sett skulle jag säga att 1900-talets idéhistoria i stor utsträckning har präglats av Nietzsches...