00-talet lider mot sitt slut. Jag funderar på tidsandan. Att döma av DN:s söndagskollunmer så är jag inte helt ensam om det. Ulrika Kärnborg drar tänkvärda paralleller till 1700-talet:
I sin nyutkomna bok, ”Melankoliska rum”, skriver Karin Johannisson om 1700-talets version av våra realitysåpor: den sentimentala romanen. I den drogs reglerna upp för den offentliga känslosamheten. Jagform, subjektivt berättande och fingerad brev- eller dagboksform skapade autenticitet samtidigt som känslokonventionerna slogs fast. Tårar, skälvningar och nervösa sammanbrott var modet för dagen.
Fiktionen producerade alltså känslomallar som amatörskribenterna sedan kunde ta över. Och i 1700-talets salonger skrevs det lika mycket som det skickas sms i dag. Brev och dagböcker betraktades inte heller som privata, utan lästes högt och kunde cirkuleras i vänkretsar. [...]
Ett svar är, enligt Karin Johannisson, att den nya sociala rörligheten krävde det. Den framväxande borgarklassen sökte sätt att definiera status på – och sensibiliteten, intill förväxling lik det som vi numera kallar social kompetens, blev ett av dem. Men fokus på känslospråk kunde under 1700-talet liksom i vår egen tid leda till fixering vid yta, menar Johannisson. Individen värderades efter sin förmåga att framställa sig – kanske rentav förställa sig – i emotionellt avseende. Under 1800-talet skulle den oklara gränsen mellan ”äkta” och ”falska” känslor leda till skapandet av ett nytt ideal: borgerlig behärskning och diskretion.
Sekelskiftsmentaliteten tycks inte respektera den formella tideräkningen. Höjdpunkten låter kanske ännu vänta sig. 1700-talsparallellen antyder emellertid också någonting annat. Den sociala ytlighetens 1700-tal förmådde aldrig hantera sina grundläggande sociala spänningar. Perioden avslutades i en blodig urartning under franska revolutionen.
I en annan söndagskolumn i samma tidning tar sig min gamla bekanting Johanna Koljonen an den sociala ytligheten med en annan, möjligen ännu elakare, metafor hämtad från Shakespear, men också från Wiliam Gibson:
... Om världen vid millennieskiftet var lite tossig lever vi i rena rama Rosenkrants och Gyllenstjerna-samhället i dag. Ni minns dem kanske – bifigurerna från Hamlet som stod i centrum i Tom Stoppards pjäs ”Rosenkrants och Gyllenstjerna är döda”? Prinsens studiekompisar som aldrig riktigt hittar hem i sina vuxenroller, vars uppmärksamhet alltid är någon annanstans när det händer något viktigt. Hos Shakespeare förruttnar Danmark inifrån, hos Stoppard saknar Rosenkrants och Gyllenstjerna information och distraheras av trivialiteter tills det är för sent för dem att rädda sig.
Mest aktuellt för mig känns Stoppards grepp att vända ut och in på historien, berätta om vad hans figurer gör och funderar över när de inte står i rampljuset. Förr fanns ju en scen, en offentlighet, med en dominant berättelse som få hade makt över. Utanför den låg det privata, hemligheterna, det osagda och ”oviktiga”. Men nu har vi ett internet där grannars småprat sker i skrift inför oändlig publik. Sociala medier, där det förr outtalade livet utanför offentlighetens stora scen rapporteras, diskuteras och rangordnas. Vi har givit myndigheterna rätten att avlyssna hela våra liv för att skydda oss mot marginaliserade aktörer som med fruktansvärda följder tagit makten över sina egna berättelser. [...]
Den nya världen ser ganska mycket ut som den gamla. Det är som det var, fast med sömmarna på utsidan och tråckeltrådarna kvar. Det personliga är det mest politiska (hej klimatsmarthet, mommy wars, homoäktenskap). Partierna sviktar, gräsrotsrörelserna frodas. Ändå ersätts verklig handling ofta med pseudoreaktioner, som att klicka på en Facebookknapp när man blir upprörd. Det absurda och vackra och tragiska är att vi har fått all den här makten över verkligheten, men inte vet vad vi vill göra av den. Vi riskerar att hamna i Gibson, eftersom vi redan är hos Stoppard. I Danmark tvekar ledarna när de borde handla, och utanför scenen pratar sig birollerna till döds om sina penningbekymmer och, typ, LOL-cats.
I sin nyutkomna bok, ”Melankoliska rum”, skriver Karin Johannisson om 1700-talets version av våra realitysåpor: den sentimentala romanen. I den drogs reglerna upp för den offentliga känslosamheten. Jagform, subjektivt berättande och fingerad brev- eller dagboksform skapade autenticitet samtidigt som känslokonventionerna slogs fast. Tårar, skälvningar och nervösa sammanbrott var modet för dagen.
Fiktionen producerade alltså känslomallar som amatörskribenterna sedan kunde ta över. Och i 1700-talets salonger skrevs det lika mycket som det skickas sms i dag. Brev och dagböcker betraktades inte heller som privata, utan lästes högt och kunde cirkuleras i vänkretsar. [...]
Ett svar är, enligt Karin Johannisson, att den nya sociala rörligheten krävde det. Den framväxande borgarklassen sökte sätt att definiera status på – och sensibiliteten, intill förväxling lik det som vi numera kallar social kompetens, blev ett av dem. Men fokus på känslospråk kunde under 1700-talet liksom i vår egen tid leda till fixering vid yta, menar Johannisson. Individen värderades efter sin förmåga att framställa sig – kanske rentav förställa sig – i emotionellt avseende. Under 1800-talet skulle den oklara gränsen mellan ”äkta” och ”falska” känslor leda till skapandet av ett nytt ideal: borgerlig behärskning och diskretion.
Sekelskiftsmentaliteten tycks inte respektera den formella tideräkningen. Höjdpunkten låter kanske ännu vänta sig. 1700-talsparallellen antyder emellertid också någonting annat. Den sociala ytlighetens 1700-tal förmådde aldrig hantera sina grundläggande sociala spänningar. Perioden avslutades i en blodig urartning under franska revolutionen.
I en annan söndagskolumn i samma tidning tar sig min gamla bekanting Johanna Koljonen an den sociala ytligheten med en annan, möjligen ännu elakare, metafor hämtad från Shakespear, men också från Wiliam Gibson:
... Om världen vid millennieskiftet var lite tossig lever vi i rena rama Rosenkrants och Gyllenstjerna-samhället i dag. Ni minns dem kanske – bifigurerna från Hamlet som stod i centrum i Tom Stoppards pjäs ”Rosenkrants och Gyllenstjerna är döda”? Prinsens studiekompisar som aldrig riktigt hittar hem i sina vuxenroller, vars uppmärksamhet alltid är någon annanstans när det händer något viktigt. Hos Shakespeare förruttnar Danmark inifrån, hos Stoppard saknar Rosenkrants och Gyllenstjerna information och distraheras av trivialiteter tills det är för sent för dem att rädda sig.
Mest aktuellt för mig känns Stoppards grepp att vända ut och in på historien, berätta om vad hans figurer gör och funderar över när de inte står i rampljuset. Förr fanns ju en scen, en offentlighet, med en dominant berättelse som få hade makt över. Utanför den låg det privata, hemligheterna, det osagda och ”oviktiga”. Men nu har vi ett internet där grannars småprat sker i skrift inför oändlig publik. Sociala medier, där det förr outtalade livet utanför offentlighetens stora scen rapporteras, diskuteras och rangordnas. Vi har givit myndigheterna rätten att avlyssna hela våra liv för att skydda oss mot marginaliserade aktörer som med fruktansvärda följder tagit makten över sina egna berättelser. [...]
Den nya världen ser ganska mycket ut som den gamla. Det är som det var, fast med sömmarna på utsidan och tråckeltrådarna kvar. Det personliga är det mest politiska (hej klimatsmarthet, mommy wars, homoäktenskap). Partierna sviktar, gräsrotsrörelserna frodas. Ändå ersätts verklig handling ofta med pseudoreaktioner, som att klicka på en Facebookknapp när man blir upprörd. Det absurda och vackra och tragiska är att vi har fått all den här makten över verkligheten, men inte vet vad vi vill göra av den. Vi riskerar att hamna i Gibson, eftersom vi redan är hos Stoppard. I Danmark tvekar ledarna när de borde handla, och utanför scenen pratar sig birollerna till döds om sina penningbekymmer och, typ, LOL-cats.
Kommentarer