Fortsätt till huvudinnehåll

Kulturkampens geografi: Var bor egentligen verklighetens folk?

När författarna till The Right Nation jämför traditionell konservatism med den amerikanska nya högern menar de att Edmund Burkes traditionella konservatism vilade på sex huvudpunkter: misstro mot statsmakten, en preferens för frihet framför jämlikhet, patriotsim, stark tilltro till traditionella institutioner och hierarkier, skepsis mot tro på framsteg, samt elitism. Dagens amerikanska konservatism är extrem i sin tilltro till de förstnämnda tre och tar helt avstånd ifrån de sista tre. Den misstror alltså statsmakten, är patriotisk och frihetsivrande samtidigt som den tror på framsteg och tar avstånd ifrån hierarkier och eliter. Denna antielitistiska/populistiska hållning kan sägas utgöra ena sidan i en pågående kulturkamp. Som kartan antyder är USA delat. De blå staterna (här de som röstade på Obama) är framförallt de tätbefolkade staterna längs kusterna och de stora sjöarna. De röda är i första hand de i söder och i inlandet.

Den senaste tidens svenska debatt har till synes påmint allt mer om den amerikanska. Hägglund har anammat en tydlig antielitisk vinkel i sitt försvar av "verklighetens folk" mot kultureliten. Denna har svarat med sporadiska angrepp emot hans "högerpopulism". I kulturdebatten har vissa parter frekvent anklagat alla andra för "fascism". Debattklimatet hårdnar. Samtidigt kan Hägglunds strategi ses som en fortsättning mot Alliansens vinnande appeller till medelklassen och till dess vardagsdiskussioner kring det i valrörelsen så ofta omnämnda köksbordet. Det är denna nya borgerlighet som anklagas för smaklöshet när statsministern ger kronprinsessan en platt-TV i present, en present som man får förmoda skulle ha uppskattats av de flesta svenskar.

Ser man till kartorna här intill ser bilden också bedrägligt lika ut. Här ser vi rösterna i förra amerikanska presidentvalet uppdelade på delstater respektive från förra svenska riksdagsvalet uppdelade på län (från University of Michigan respektive valmyndigheten).

I båda fallen representerar den blå färgen valets vinnare. Trots att det handlar om helt olika situationer representerar det röda partiet också en åsiktskombination vars företrädare tydligt identifierar med nationen som sådan. I USA handlar det om personlig frihet och begränsad statsmakt. I Sverige handlar det om väldfärdsstaten, folkhemmet. Det tycks i alla fall så.

Å andra sidan haltar parallellen. Det kulturella etablisemanget är i båda länderna nästan helt koncentrerade till de blå regionerna. I Sverige röstar de emellertid rött. De tycker snarlika saker som sina amerikanska kollegor, här märks globaliseringen. Det är istället majoriteten av befolkningen som på höger-vänster-skalan vänder sig i motsatt riktning mot i USA. Den kulturella skillnaden är enorm.

Om Hägglund ska liknas vid den amerikanska kulturella elitens kritiker så är han en avvikare i borgerligheten. Alliansens välare fanns inte i inlandet utan i storstäderna. Det är Stockholm som idag tycks förlorat för socialdemokraterna. Man vann man heller inte valet på att gå åt höger utan på att närma sig mitten och de etablerade föreställningarna om ansvarstagande ledning i svensk politik. Rent praktiskt påminner politiken kanske också mer om New Labour eller Bill Clinton än om G.W. Bush eller Moral Majority.

En annan skillnad är förhållandet till religionen. I USA står det helt klart att kyrkobesöksfrekvens har ett större samband med politisk rillhörighet än t.ex. inkomst. Mycket tyder på att religionen ökar i betydelse som politisk faktor, och på att klyftan i dagens USA inte är mellan olika religioner utan mellan religiösa och icke- eller antireligiösa. I Sverige är kristdemokraterna, med sina kopplingar till frikyrkorörelsen, det enda partiet med en religiös anknytning. I synnerhet Vänstern och Folkpartiet ger dock då och då uttryck för antireligiösa ståndpunkter. Vill man göra en närmare studie av dessa frågor bör man nog studera svängningarna i frågan om religiösa friskolor. Merparten av borgerligheten tycks dock relativt neutral i religiösa frågor. Man identifierar Sverige som ett multireligiöst samhälle och förhåller sig neutral, i allmänhet positiv, till religionen som företeelse, men inte till uttalat religöst motiverade inslag i debatten, något som när det inträffar enbart ses som apart.

Rent demografiskt sett finns dock andra likheter mellan högern i USA och Sverige. USA:s röda stater må ligga i inlandet och ofta vara glest befolkade, men hindrar inte att det är befolkningstillväxten sker. Rent demografiskt har högern i båda länderna sina starkaste fästen i de regioner där väljarunderlaget växer, och i flera fall även ekonomin. Hägglunds appeller till "verklighetens folk" tycks inte ha lönat sig. Frågan är då på vilket sätt Alliansens relativa antielitism fungerar under svenska förhållanden. Handlar det om ett lycket övertagande av den politiska mitten eller om en vilja till förändring? Om det senare är fallet så kan vi vänta oss att förändringsviljan blir bestående, eftersom den utgår ifrån landets demografiska tillväxtregioner.

Däremot är det nog oklokt att analysera kulturkampen som om den skulle utvecklas som i USA. Kampen mellan borgerlig medelklass och så kallad kulturvänster (dvs. kulturell/akademisk medelklass) sker nämligen i Sverige nästan helt och hållet inom de blå områdena på kartan. Ingen av dessa grupper appellerar rimligen till majoriteten i de röda områdena. Givet hur förtroendet för den socialdemokratiska ledningen ser ut idag är det kanske ingen som gör det, vilket borgar för ett politiskt tomrum i framtiden.

Kommentarer

Fredrik sa…
Amerikanskt röstbeteende har en mycket starkare positiv korrelation med etnicitet (eller på amerikanska: race) än med faktorer som klass och religion.

Kyrkobesöksfrekvens har förklaringsvärde, men enbart inom den vita befolkninsgruppen. Svarta amerikaner har t.ex. en hög kyrkobesöksfrekvens men röstar ständigt över 90% demokratiskt.

"Rent demografiskt har högern i båda länderna sina starkaste fästen i de regioner där väljarunderlaget växer"

Jag skulle tro att republikanerna ökar i stater som har positiv befolkningstillväxt till följd av högt barnafödande bland vita konservativa amerikaner. Men att republikanerna samtidigt minskar i stater med hög befolkningstillväxt till följd av invandring och högt barnafödande bland latinamerikaner.

Skulle vara intressant att se statistik på detta!
Tobias sa…
Allt detta kan mycket väl stämma.

Exakt var "klyftan" går i amerikansk politik är naturligtvis en fråga om mer än statistik, och den här beskrivningen hänför sig i hög grad till boken The Right Nation, som dock så vitt jag kan bedöma verkar klart välresearchad.

Samtidigt är USA enligt de flesta sätt att mäta även generellt mer religiöst än Nordvästeuropa, detta gäller alltså även Demokraterna. "Ras" är en central faktor, men även den mobiliseras ofta i religiösa samfund, inte minst i de "svarta" kyrkorna. Hur Latino-gruppen kommer att utvecklas i takt med att den blir, eller inte blir, mer integrerad är en mycket stor fråga.

När det gäller forskning om religionens betydelse i USA finns det rätt mycket forskning (t.ex. den jag skriver om här: http://synpunkter.blogspot.com/2009/10/public-religions-in-modern-world.html) men helt entydig kan man kanske inte säga att den är.

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…