tisdag, augusti 25, 2009

Sverige och Andra Världskriget

Myndigheten Forum för Levande historia har nu äntligen tagit sig an frågan om Sveriges agerande under Andra Världskriget.

Myndigheten upprättades från början på Göran Perssons personliga initiativ strax innan Sverige stod värd för en internationell förintelsekonferens och har nu arbetat i runt tio år. Den har i uppdrag att "främja arbete med demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter med utgångspunkt i Förintelsen. Forumet skall ha som övergripande mål att stärka människors vilja att aktivt verka för alla människors lika värde." Huvudsyftet har alltså aldrig varit att sprida information, utan att använda Förintelsen som pedagogiskt exempel för att på statsmakternas uppdrag påverka medborgarna. Det är möjligt att detta har bidragit till att ge den ett felaktigt fokus och hindrat den ifrån att uppmärksamma ny forskning eller vidga perspektiven. Det var t.ex. först med den nuvarande regering som man började tala om Kommunismens brott.

Hittills har myndigheten dock främst fokuserat på andra staters förbrytelser under Andra Världskriget. Sverige har därmed (oavsiktligt får man förmoda) framstått som den som bedömer det hela från åskådarplats. Att man nu istället har börjat beskriva Sverige som en del av skeendet kring nazismen och dess folkmord framstår som en steg i rätt riktning. Den viktigaste lärdom man, som jag ser det, kan dra av nazismen handlar nämligen (som jag har varit inne på tidigare) om faran av att förhålla sig passiv till förändringar i omgivningen bara för att de inte direkt berör ens egen situation, eller är ens eget direkta ansvar. När det gäller tretiotalets rasism var Sverige naturligtvis lika berört som andra stater. Jag hoppas därför att man nu kan undvika att betrakta den som ett marginalfenomen på högerkanten. Lärdomen borde vara att förhålla sig kritisk till förgivettagna sanningar i samtiden. Det kan man inte göra om man hela tiden väntar sig att ondskan bara skall visa sig någon annan stans.

------------------------------------------

När jag läser vidare i samma morgontidning noterar jag dagens understreckare. Jesús Alcalá skriver insiktsfullt och kunnit om prins Eugéns insatser under kriget. Prinsen framstår här i synnerligen god dager som en man som använde sin ställning för att befordra förståelse, kultur och demokrati, som kunde vara tollerant utan att låta sig köpas eller ge efter när den egna övertygelsen inte stämde med majoritetens.

Demokratin brukar beskrivas som en väg, inte ett mål. Men mer än en väg är den kanske en gångart. Sättet vi rör oss, hållningen vi uppvisar, måhända också vilka vi väljer att vandra tillsammans med. Synd att prins Eugen är så borglömd som färdkamrat.

Detta är mycket sant, i synnerhet då det öppna samhället är ifrågasatt. Det här är för övrigt Alcalás andra understreckare om i år Andra Världskriget. Hans förra handlade om tyska juristers medlöperi med nazismens urholkning av rättsväsendet. Beskrivningen aktualiserar behovet av ämbetsmannansvar men också problemen med en syn på lagstiftning enbart som ett uttryck för den tillfälliga politiska makten. Lagstiftningen måste ha större, bredare och mer långsiktig legitimitet än så. Ännu en sak som vi borde låta Tredje Riket påminna oss om är att order uppifrån inte friskriver en från ansvar för sina egna gärningar.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Det blir alltid lite lätt skrattretande när en person sitter bekvämt i sin kontorsstol år 2009 och kväker om vad de som levde på 1940 talet borde ha gjort.
Tänk om Sverige stolt hade kastat sina få föråldrade flygplan och dåligt beväpnade och tränade armé mot Tyskland år 1940 eller kanske 1942.
Det hade väl varit underbart med den masslakt som hade följt och hur Finland kanske följt Baltikums väg in i Sovjet?
Du kallar dig själv för akademiker?
Du kanske borde fundera på varför USA och Storbritannien inte skickade sina bombplansflottor och slog sönder tyskarnas järnvägsnät till o från lägren? De hade samma vetskap som vi? vad berodde det på att man hellre bombade ihjäl tyska kvinnor och barn? Än att man hjälpte de judar o zigenare som gasades ihjäl? För möjligheten fanns.
Ibland är det bra att skaffa sig kunskap om hur de reella styrkeförhållandena såg ut för Sveriges del och sanningen är att vi nog inte var starka nog för att stå emot tyskarna förens sent 1944.
Vårt försvar fick inga moderna jaktplan förens kriget var slut.
Vårt försvar var färdigt rustat 1948/49. Till o med då var vårt pansarvapen fullständigt föråldrat.

Men varför beskriver jag såna irrelevanta fakta för en tänkare som dig, nej men pumpa upp dig och fördöm när du sitter tryggt o säkert bakom ett skrivbord, känns hjältemodigt o bra.

Tobias sa...

Jag inser naturligtvis att jag inte kan ha en aning om hur det kändes att fatta de beslut som många tvingades fatta under trettio- och fyrtiotalet. Som så många andra svenskar har jag turen att leva i en tid och ett land där vi är förskonade ifrån mycket. På samma sätt kan man också säga att de svenskar som levde under fyrtiotalet hade lyckan att undkomma många av obehagliga val som människor på andra ställen stäldes inför.

Jag hoppas innerligt att både jag och mina läsare slipper att ställas inför liknande situationer i framtiden. Det är just därför som vi måste få diskutera historien även om vi inte har varit med om någonting liknande, på samma sätt som vi måste kunna kritisera vad människor gör i andra länder under situationer som är svårare än de som vi råkar ut för. Om det innebär att jag riskerar att göra mig löjlig så får jag stå ut med det.

Jag vill också förtydliga att jag inte menar att Sverige borde ha förklarat krig mot Tyskland, vare sig 1940 eller 1942. Det har jag heller inte skrivit. Vad den anonyme kommentatorn har fått det ifrån vet jag inte. Det hade förmodligen varit en synnerligen ansvarslös sak att göra, t.o.m. om regeringen hade haft det goda förutseendet att bygga upp ett mer fungerande försvar väsentligt tidigare.

Svenska eftergifter kan förklaras med omsorg om svenska medborgares väl och ve, något som en regering onekligen är skyldig att tänka på.

Det är däremot en dålig förklaring till att Sverige avvisade flyktingar från Tyskland även under tretiotalet. Det är en ännu sämre förklaring till att Sverige redan innan nazisternas maktövertagande (med bred riksdagsmajoritet) grundade ett rasbiologiskt institut som de tyska rasbiologerna senare såg som en förebild. Det har jag inga problem alls med att fördöma.

Jag konstaterar bara att samma rasistiska strömningar som fanns i Tyskland i viss utsträckning också fanns i Sverige. Vill man hitta fler exempel kan man t.ex. läsa Håkan Blomqvists "Socialdemokrat och antisemit" eller någon av de andra vetenskapliga studier som på senare år getts ut i ämnet. Ska vi skriva historia på ett ärligt sätt kan vi inte bortse ifrån detta.

Den anonyme kommentatorns resonemang om Finland förstår jag inte. Finlands kamp mot Sovjet, och de åtskilliga svenska frivilliga som deltog i den, är en av de många saker som verkligen imponerar under kriget. Även svenska staten bidrog en del till den kampen rent materiellt, åtminstone under Vinterkriget. Det är inte ett av de beslut som jag har något problem med. Tvärtom.

Tobias sa...

Apropå en annan diktatur som svenskar stödde helt i onödan: http://www.youtube.com/watch?v=04IfpCGX61s&eurl=http%3A%2F%2Fwww%2Edexion%2Eorg%2F2009%2F09%2F03%2Farets%2Dreklamfilm%2F&feature=player_embedded