Fortsätt till huvudinnehåll

Sverige och Andra Världskriget

Myndigheten Forum för Levande historia har nu äntligen tagit sig an frågan om Sveriges agerande under Andra Världskriget.

Myndigheten upprättades från början på Göran Perssons personliga initiativ strax innan Sverige stod värd för en internationell förintelsekonferens och har nu arbetat i runt tio år. Den har i uppdrag att "främja arbete med demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter med utgångspunkt i Förintelsen. Forumet skall ha som övergripande mål att stärka människors vilja att aktivt verka för alla människors lika värde." Huvudsyftet har alltså aldrig varit att sprida information, utan att använda Förintelsen som pedagogiskt exempel för att på statsmakternas uppdrag påverka medborgarna. Det är möjligt att detta har bidragit till att ge den ett felaktigt fokus och hindrat den ifrån att uppmärksamma ny forskning eller vidga perspektiven. Det var t.ex. först med den nuvarande regering som man började tala om Kommunismens brott.

Hittills har myndigheten dock främst fokuserat på andra staters förbrytelser under Andra Världskriget. Sverige har därmed (oavsiktligt får man förmoda) framstått som den som bedömer det hela från åskådarplats. Att man nu istället har börjat beskriva Sverige som en del av skeendet kring nazismen och dess folkmord framstår som en steg i rätt riktning. Den viktigaste lärdom man, som jag ser det, kan dra av nazismen handlar nämligen (som jag har varit inne på tidigare) om faran av att förhålla sig passiv till förändringar i omgivningen bara för att de inte direkt berör ens egen situation, eller är ens eget direkta ansvar. När det gäller tretiotalets rasism var Sverige naturligtvis lika berört som andra stater. Jag hoppas därför att man nu kan undvika att betrakta den som ett marginalfenomen på högerkanten. Lärdomen borde vara att förhålla sig kritisk till förgivettagna sanningar i samtiden. Det kan man inte göra om man hela tiden väntar sig att ondskan bara skall visa sig någon annan stans.

------------------------------------------

När jag läser vidare i samma morgontidning noterar jag dagens understreckare. Jesús Alcalá skriver insiktsfullt och kunnit om prins Eugéns insatser under kriget. Prinsen framstår här i synnerligen god dager som en man som använde sin ställning för att befordra förståelse, kultur och demokrati, som kunde vara tollerant utan att låta sig köpas eller ge efter när den egna övertygelsen inte stämde med majoritetens.

Demokratin brukar beskrivas som en väg, inte ett mål. Men mer än en väg är den kanske en gångart. Sättet vi rör oss, hållningen vi uppvisar, måhända också vilka vi väljer att vandra tillsammans med. Synd att prins Eugen är så borglömd som färdkamrat.

Detta är mycket sant, i synnerhet då det öppna samhället är ifrågasatt. Det här är för övrigt Alcalás andra understreckare om i år Andra Världskriget. Hans förra handlade om tyska juristers medlöperi med nazismens urholkning av rättsväsendet. Beskrivningen aktualiserar behovet av ämbetsmannansvar men också problemen med en syn på lagstiftning enbart som ett uttryck för den tillfälliga politiska makten. Lagstiftningen måste ha större, bredare och mer långsiktig legitimitet än så. Ännu en sak som vi borde låta Tredje Riket påminna oss om är att order uppifrån inte friskriver en från ansvar för sina egna gärningar.

Kommentarer

Anonym sa…
Det blir alltid lite lätt skrattretande när en person sitter bekvämt i sin kontorsstol år 2009 och kväker om vad de som levde på 1940 talet borde ha gjort.
Tänk om Sverige stolt hade kastat sina få föråldrade flygplan och dåligt beväpnade och tränade armé mot Tyskland år 1940 eller kanske 1942.
Det hade väl varit underbart med den masslakt som hade följt och hur Finland kanske följt Baltikums väg in i Sovjet?
Du kallar dig själv för akademiker?
Du kanske borde fundera på varför USA och Storbritannien inte skickade sina bombplansflottor och slog sönder tyskarnas järnvägsnät till o från lägren? De hade samma vetskap som vi? vad berodde det på att man hellre bombade ihjäl tyska kvinnor och barn? Än att man hjälpte de judar o zigenare som gasades ihjäl? För möjligheten fanns.
Ibland är det bra att skaffa sig kunskap om hur de reella styrkeförhållandena såg ut för Sveriges del och sanningen är att vi nog inte var starka nog för att stå emot tyskarna förens sent 1944.
Vårt försvar fick inga moderna jaktplan förens kriget var slut.
Vårt försvar var färdigt rustat 1948/49. Till o med då var vårt pansarvapen fullständigt föråldrat.

Men varför beskriver jag såna irrelevanta fakta för en tänkare som dig, nej men pumpa upp dig och fördöm när du sitter tryggt o säkert bakom ett skrivbord, känns hjältemodigt o bra.
Tobias sa…
Jag inser naturligtvis att jag inte kan ha en aning om hur det kändes att fatta de beslut som många tvingades fatta under trettio- och fyrtiotalet. Som så många andra svenskar har jag turen att leva i en tid och ett land där vi är förskonade ifrån mycket. På samma sätt kan man också säga att de svenskar som levde under fyrtiotalet hade lyckan att undkomma många av obehagliga val som människor på andra ställen stäldes inför.

Jag hoppas innerligt att både jag och mina läsare slipper att ställas inför liknande situationer i framtiden. Det är just därför som vi måste få diskutera historien även om vi inte har varit med om någonting liknande, på samma sätt som vi måste kunna kritisera vad människor gör i andra länder under situationer som är svårare än de som vi råkar ut för. Om det innebär att jag riskerar att göra mig löjlig så får jag stå ut med det.

Jag vill också förtydliga att jag inte menar att Sverige borde ha förklarat krig mot Tyskland, vare sig 1940 eller 1942. Det har jag heller inte skrivit. Vad den anonyme kommentatorn har fått det ifrån vet jag inte. Det hade förmodligen varit en synnerligen ansvarslös sak att göra, t.o.m. om regeringen hade haft det goda förutseendet att bygga upp ett mer fungerande försvar väsentligt tidigare.

Svenska eftergifter kan förklaras med omsorg om svenska medborgares väl och ve, något som en regering onekligen är skyldig att tänka på.

Det är däremot en dålig förklaring till att Sverige avvisade flyktingar från Tyskland även under tretiotalet. Det är en ännu sämre förklaring till att Sverige redan innan nazisternas maktövertagande (med bred riksdagsmajoritet) grundade ett rasbiologiskt institut som de tyska rasbiologerna senare såg som en förebild. Det har jag inga problem alls med att fördöma.

Jag konstaterar bara att samma rasistiska strömningar som fanns i Tyskland i viss utsträckning också fanns i Sverige. Vill man hitta fler exempel kan man t.ex. läsa Håkan Blomqvists "Socialdemokrat och antisemit" eller någon av de andra vetenskapliga studier som på senare år getts ut i ämnet. Ska vi skriva historia på ett ärligt sätt kan vi inte bortse ifrån detta.

Den anonyme kommentatorns resonemang om Finland förstår jag inte. Finlands kamp mot Sovjet, och de åtskilliga svenska frivilliga som deltog i den, är en av de många saker som verkligen imponerar under kriget. Även svenska staten bidrog en del till den kampen rent materiellt, åtminstone under Vinterkriget. Det är inte ett av de beslut som jag har något problem med. Tvärtom.
Tobias sa…
Apropå en annan diktatur som svenskar stödde helt i onödan: http://www.youtube.com/watch?v=04IfpCGX61s&eurl=http%3A%2F%2Fwww%2Edexion%2Eorg%2F2009%2F09%2F03%2Farets%2Dreklamfilm%2F&feature=player_embedded

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…