Fortsätt till huvudinnehåll

Dödar internet artigheten?


Johan Wennström menar i Svenska Dagbladet att internet håller på att fördärva det politiska samtalet, och möjligen det artiga samtalet i allmänhet. Daily Telegraph menar tydligen att internet håller på att döda dessa. Isobel Hadley-Kamptz hävdar att detta är trams; att åtminstone de delar av internet som hon bevistar är alldeles otroligt kärleksfulla. Naturligtvis har båda rätt. Wennströms rubrik "Vi måste hålla hårt på den goda tonen" är åtminstone i det sammanhanget dagens sanning. Att de flesta av oss i första hand kommer i kontakt med vänligt instälda delar av nätet är naturligtvis också sannt. De flesta av oss föredrar det.

Jag tror att Wennström har rätt i att vi har ett problem med det politiska språket. Samtidigt är det inte omöjligt att ha trevliga lunchsamtal. Internet har bevisligen inte tagit ifrån mig den möjligheten, och även om detta alldeles säkert beror på att jag umgås med rätt människor så är de flesta av dem ganska stora internetanvändare (uppenbarligen imuna).

Å andra sidan skrev jag för någon vecka sedan om tendensen att kalla motståndare i kulturdebatter för nazist. Den gången oroade jag mig över den bristande goda tonen i det politiska samtalet. Inte ens Aftonbladet (eller deras motståndare) låter dock som riktiga nazister. Tonen är fortfarande skyhögt över den som rådde på på trettiotalet. Det talas fortfarande inte mycket om gas och det var i alla fall några decennier sedan man hörde politiker kalla folk för "satans mördare". Tonen rör sig förvisso ofta mellan det vardagliga och det tråkiga, men bristande retorisk förmåga är långt ifrån det samma som rasistisk retorik. Å andra sidan är inte heller god retorik det samma som nazistisk retorik, eller ens som att vara otrevlig, något man får hoppas att folk kan hålla i minnet när de strävar efter att göra politiken mer underhållande.

Trettiotalet var som bekant en period i Tiden Före Internet. Folk var inte alltid artigare Förr I Tiden. Samtidigt var även trettiotalet en period dominerad av ny medieteknik. Goebbels och Hitler hörde till de första stora nydanarna när det gäller att utnyttja film och radio politiskt. Nu har vi återigen nya medier. Kanske är det helt enkelt så att vi ännu inte vet hur vi ska hantera de nya medierna på ett civiliserat sätt, eller reagera på dem som inte gör det? Jag skrev tidigare om hur bedömingen av kultur på nätet inte alls är så nivillerad som dess kritiker tycks tro.

En av ryggmärgsreaktionerna på nya media är att förbjuda eller bekämpa tekniken. Wennströms tal om god ton kan låta luddigt. Som jag ser det är det dock exakt mitt i prick.

Tidigare inlägg:
Dödar internet kulturen?
Weimarrepubliken och kulturkampen

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…