Johan Wennström menar i Svenska Dagbladet att internet håller på att fördärva det politiska samtalet, och möjligen det artiga samtalet i allmänhet. Daily Telegraph menar tydligen att internet håller på att döda dessa. Isobel Hadley-Kamptz hävdar att detta är trams; att åtminstone de delar av internet som hon bevistar är alldeles otroligt kärleksfulla. Naturligtvis har båda rätt. Wennströms rubrik "Vi måste hålla hårt på den goda tonen" är åtminstone i det sammanhanget dagens sanning. Att de flesta av oss i första hand kommer i kontakt med vänligt instälda delar av nätet är naturligtvis också sannt. De flesta av oss föredrar det.
Jag tror att Wennström har rätt i att vi har ett problem med det politiska språket. Samtidigt är det inte omöjligt att ha trevliga lunchsamtal. Internet har bevisligen inte tagit ifrån mig den möjligheten, och även om detta alldeles säkert beror på att jag umgås med rätt människor så är de flesta av dem ganska stora internetanvändare (uppenbarligen imuna).
Å andra sidan skrev jag för någon vecka sedan om tendensen att kalla motståndare i kulturdebatter för nazist. Den gången oroade jag mig över den bristande goda tonen i det politiska samtalet. Inte ens Aftonbladet (eller deras motståndare) låter dock som riktiga nazister. Tonen är fortfarande skyhögt över den som rådde på på trettiotalet. Det talas fortfarande inte mycket om gas och det var i alla fall några decennier sedan man hörde politiker kalla folk för "satans mördare". Tonen rör sig förvisso ofta mellan det vardagliga och det tråkiga, men bristande retorisk förmåga är långt ifrån det samma som rasistisk retorik. Å andra sidan är inte heller god retorik det samma som nazistisk retorik, eller ens som att vara otrevlig, något man får hoppas att folk kan hålla i minnet när de strävar efter att göra politiken mer underhållande.
Trettiotalet var som bekant en period i Tiden Före Internet. Folk var inte alltid artigare Förr I Tiden. Samtidigt var även trettiotalet en period dominerad av ny medieteknik. Goebbels och Hitler hörde till de första stora nydanarna när det gäller att utnyttja film och radio politiskt. Nu har vi återigen nya medier. Kanske är det helt enkelt så att vi ännu inte vet hur vi ska hantera de nya medierna på ett civiliserat sätt, eller reagera på dem som inte gör det? Jag skrev tidigare om hur bedömingen av kultur på nätet inte alls är så nivillerad som dess kritiker tycks tro.
En av ryggmärgsreaktionerna på nya media är att förbjuda eller bekämpa tekniken. Wennströms tal om god ton kan låta luddigt. Som jag ser det är det dock exakt mitt i prick.
Tidigare inlägg:
Dödar internet kulturen?
Weimarrepubliken och kulturkampen
Kommentarer