I helgen genomförde jag en av fältstudierna i mitt pågående forskningsprojekt om demokrati och bildning i samtida svenska frivilligorganisationer. Denna gång handlade det om att jag var med på riksmötet i spelförbundet Sverok (Sveriges roll- och konfliktspelsförbund). Intressant upplevelse. Låg medelålder. Nära hälften av ombuden där för första gången. Flera nya fritidssysselsättningar representerade. Hög IT-använding. På det hela taget ett ypperligt tillfälle att studera inskolningen av nya aktiva i det svenska organisationslivet i praktiken, liksom mötet mellan den gamla folkrörelseformen och vad nu utvecklingen kan ha att bjuda av nya former för civilsamhällelig organisering.
Som forskare bör man naturligtvis inte säga allt för mycket när man blir tillfrågad om vad man tycker i sådana här sammanhang. Inte för att man inte bör dra praktiskt användbara slutsatser, utan därför att forskningsprocessen bara börjat när materialinsamlingen är klar. I det här fallet har jag ju dessutom inte ens kommit så långt. Nu ska det till textstudier, uppföljande intervjuer osv. Fördelen med det här projektet är trots allt att man kan vara grundlig.
Med ett så här IT-baserat möte är materialmängden potentiellt sett direkt överväldigande. Digitalkamerorna var ständigt närvarande och mötet lämnade avtryck i en ständig ström twittrande, facebookuppdateringar, chattkommentarer etc. Att döma av den mängd bloggande och annat som numera åtföljer partiers, ungdomsförbunds och organisationers större möten torde detta dock vara en typ av material som vi bör vänja oss vid när vi ska studera politikens och civilsamhällets former. Det medierade mötet är inte viktigare än det fysiska. De går inte att skilja åt.
Detta är i alla händelser oerhört intressant. Det hade också kunnat vara värre. Under mitt avhandlingsarbeta satt jag trots allt och läste riksdagshandlingar, och att döma av de utdrag jag har läst av riksdagsdebatter från seklets början så har de aldrig varit så tråkiga som de senaste decennierna. Som studieobjekt är det här väsentligt intressantare än de flesta riksdagsdebatter.
Som forskare bör man naturligtvis inte säga allt för mycket när man blir tillfrågad om vad man tycker i sådana här sammanhang. Inte för att man inte bör dra praktiskt användbara slutsatser, utan därför att forskningsprocessen bara börjat när materialinsamlingen är klar. I det här fallet har jag ju dessutom inte ens kommit så långt. Nu ska det till textstudier, uppföljande intervjuer osv. Fördelen med det här projektet är trots allt att man kan vara grundlig.
Med ett så här IT-baserat möte är materialmängden potentiellt sett direkt överväldigande. Digitalkamerorna var ständigt närvarande och mötet lämnade avtryck i en ständig ström twittrande, facebookuppdateringar, chattkommentarer etc. Att döma av den mängd bloggande och annat som numera åtföljer partiers, ungdomsförbunds och organisationers större möten torde detta dock vara en typ av material som vi bör vänja oss vid när vi ska studera politikens och civilsamhällets former. Det medierade mötet är inte viktigare än det fysiska. De går inte att skilja åt.
Detta är i alla händelser oerhört intressant. Det hade också kunnat vara värre. Under mitt avhandlingsarbeta satt jag trots allt och läste riksdagshandlingar, och att döma av de utdrag jag har läst av riksdagsdebatter från seklets början så har de aldrig varit så tråkiga som de senaste decennierna. Som studieobjekt är det här väsentligt intressantare än de flesta riksdagsdebatter.
Kommentarer
Hälsningar
/Johan