Weimarrepubliken och kulturkampen

Det torde väl inte ha undgått någon av bloggens läsare att jag fascineras av Weimarrepubliken, dess kultur och av nazisternas maktövertagande. Åsa Linderborg skriver att "Det är omöjligt att läsa om Weimarrepubliken utan att påminnas om Göran Hägglunds sommarutspel". Problemet är att Linderborg lär sig fel saker av historien. Bilden som hon tecknar är svart-vit då hon framställer Weimarrepubliken som en massmobiliserande demokratisk blomstringstid där kommunister och andra demokrater kämpade sida vid sida mot den till sist segrande nazismen. Verklighetens Weimarrepublik var emellertid ingen idealtid.

Linderborg nämner Goebbels som exempel på hur demokratins finender krossar det fria samtalet. Jag kontrar med Walter Ulbricht som exempel på hur mycket mer spridd rötan var. 1928 blev han ledare för kommunisterna i Berlin. Till att börja med var han alltså ledaren på motståndarsidan när Goebbels samlade stadens nazister. Under trettiotalet skulle han emellertid åtskilliga gånger alliera sig med nazisterna, inte minst under sin exil, då han bl.a. hann med att försvara Molotov-Ribbentroppakten. I slutet av fyrtiotaltet fick han tillfälle att sätta upp sin egen diktatur i DDR, där han först var generalsekreterare för Tyska Socialistiska Enhetspartiet, och senare även statschef.

Den tyska medlklassens och konservativa högerns misstag var just deras svart-vita världsbild; det var många som lät fruktan för kommunismen driva dem i armarna på Hitler. Det finns emellertid också annat vi kan lära av Weimarrepubliken. Ett problem var att dess öppna samhälle inte respekterades. Mot slutet fanns det av allt att döma en överväldigande majoritet mot republiken. Kommunisterna och nazisterna slogs om möjligheten att införa sina egna totalitära system. Högern hade hela tiden föredragit Kejsardömet - undantaget dem som sökte sig ännu längre tillbaka i tiden. När katolska Centrumpartiet fick välja mellan republiken och ett avskaffande av åtskillnaden av kyrka och stat valde de det senare. Egentligen var det bara socialdemokraterna och liberalerna som gillade republiken. Detta var på intet sätt någon massmobiliserande republik, snarare en republik som olika krafter massmobiliserade emot.

En del av problemet var antagligen politikens metoder. Under större delen av Weimarrepubliken hade i stort sett alla partier egna paramilitära grupper knutna till sig. Det politiska språket var som man kunde vänta sig. Kommunisterna hävdade helt öppet att socialdemokratin var en variant av fascismen, eftersom den stod ivägen för revolutionen. I slutändan var de flesta med om att gräva demokratins grav. Nazisterna var helt enkelt de som vann kampen om vem som skulle skörda frukterna när flerpartisystemet, yttrandefriheten och de andra - med de flesta dåtida partiers terminologi - borgerliga friheterna rensades bort.

Till skillnad från Linderborg tycker jag att Weimarrepubliken, trots sin kulturella blomstring, är direkt usel som politisk förebild, och bättre som varnande exempel. Jag tycker följaktligen också att man borde tänka både en och två gånger innan man börjar kalla sina motståndare för nazister. Det ordet är ett av de mest laddade i modernt språk. Ska vi försvara demokratin räcker det heller inte med att försvara sig mot människor som viftar med hakkorsflaggor, eller för den delen med hammare och skära. Det handlar också om att undvika ett politiskt klimat där sparkar, slag och nedbrända hus betraktas som gångbara argument. Då är det ingen bra idé om man låter det politiska språkbruket domineras av skällsord och överdrifter.

Tidigare inlägg om personer under Weimarrepubliken:
En tysk mans berättelse
Stauffenberg
Leo Strauss
Författaren Ernst Jünger
Spengler

PS: För den som undrar så är det inte nazister på bilden. Det är bara svårt att skilja på olika partifärger under den perioden. DS.