Fortsätt till huvudinnehåll

Kulturkamp?

Åtminstone två kulturekonomiska bloggare noterade min fundering kring om vi är på väg emot en kulturkamp, Evelina Wahlqvist och Tobias Nielsén. Den senare menar att jag "småhyllar" Hägglunds tal i Almedalen, men att talet inte är tillräckligt: "Jag håller kvar vid att kulturen inte blir en valfråga och att det krävs mer än en perifer partiledare för att sätta igång en frisk diskussion om kulturpolitik utifrån ideologiska grunder." Jag tar tillfället att göra ytterligare ett par reflektioner kring en eventuell kulturkamp.

Det är möjligt att jag överdriver. När jag funderar på saken kommer jag dock bara att tänka på fler exempel. För någon vecka sedan besökte jag Nerdrumelevernas utställning FigurationerEdsviks konsthall (klart sevärt, stänger 13 september), en utställning som har gett upphov till en närmast våldsam debatt på landets kultursidor om konstens relation till såväl politisk ideologi som historisk utveckling. En sökning på Google fångar upp flera anklagelser om nazistiska influenser i utställningen. Samtidigt tar flera skribenter den i försvar och menar, i korthet, att anklagelserna om nazism i så fall fångar in merparten av den europeiska konsthistorien. Detta är naturligtvis inte kulturpolitik i strikt mening och berör alls inte de organisationsfrågor som Kulturutredningen behandlade. Däremot handlar det om det politiska och om konstens innehåll.

Det senaste året har jag hört en ledande svensk kulturjournalist beskriva en utredning som jag själv medverkat i som ett skott i hjärtat. Jag har besökt en utställning som i samma sammanhang beskrivs som nazistkonst. En Konstfackstudent blev idag åtalad och dömd för sitt examensarbete, som kulturministern redan har hävdat inte är konst. Samma år har ett helt nytt parti med "delad kultur" som ett av totalt tre politikområden på programmet fått över sju procent i ett allmänt val. Det är definitivt någonting nytt som pågår.

Paradoxalt nog har Tobias Nielsén nog ändå rätt i sin bedömning att kulturpolitiken inte kommer att bli en valfråga i nästa val. Han tycks ha helt rätt i att regeringsalternativens företrädare i Almedalens kulturpolitiska debatt (kulturministern vs. Pagrotsky) inte skiljde sig nämnvärt i sin syn på kulturpolitiken, i alla fall inte tillräckligt för att skapa en valfråga. Detta är i sig ingenting förvånande. Ett av de starkaste intryck jag fick när jag skrev min avhandling om svensk kulturpolitik var att de politiska partierna är eniga om kultursektorns struktur, även om de ofta prioriterar olika delar av den (moderaterna har alltid gillat Operan och Dramaten, sossarna Riksteatern, Centern kultur i hela landet osv.), delvis på grund av olika grundsyn. Eventuell kritik mot strukturen som sådan har däremot nästan aldrig kommit till uttryck i faktisk politik.

På den samnordiska kulturpolitiska konferens som jag besökte för några veckor sedan i Finland var en av de återkommande frågorna distinktionen mellan explicit kulturpolitik (det som regeringen kallar kulturpolitik) och implicit kulturpolitik (politik som påverkar eller syftar till att påverka kulturen i landet). Jag la själv fram ett paper på en konferens tidigare i år där jag försökte beskriva de kulturrelevanta frågornas fördelning i regeringskansliet (förhoppningsvis tillgänglig på nätet inom ett par veckor). Slutsatsen är att Kulturdepartementet inte är så centralt som man skulle kunna tro, inte när man räknar med sådana saker som upphovsrätt, skattefrågor, folkbildning och föreningsstöd.

Ser man till kulturpolitiken i explicit mening har Nielsén rimligen rätt i sin karakterisering av diskussionen i Almedalen: "Diskussionen visade inga tecken på att bryta med kulturpolitikens största problem, nämligen att intressera någon utanför sin egen sektor; egentligen intressera någon som inte har sin försörjning via kulturpolitiken."

En annan sak är att jag funderar kring själva begreppet kulturkamp. Jag vill inte påstå att jag tänkte särskilt långt när jag skrev det. Ändå associerar jag till Bismarcks tyska "Kulturkampf" dvs kampen om den tyska kulturen i en närmast antropologisk mening, med katolska kyrkan som huvudmotståndare. I överförd mening kan man också associera till kulturkampen mellan liberaler och konservativa i USA, en kamp som har motsvarigheter även på många håll i Europa. Man kan t.ex. dra paralleller till Danmark.

I den meningen är kulturkampen i Sverige ganska lågintensiv. Ändå har jag en känsla av att Hägglund rör sig just i riktning mot en sådan kamp, där hans huvudmotståndare är det som ofta beskrivs som "kulturvänstern". Det var definitivt det intryck som jag fick då jag läste till exempel Johan Ingerös reaktioner, men också flera andra borgerliga bloggare. I skolpolitiken skulle jag säga att det redan pågår en kulturkamp, åtminstone retoriskt sett. Skulle vi röra oss i den riktningen i den explicita kulturpolitiken är det knappast etablerade kulturpoliker man bör hålla utkik mot, utan snarare mot aktörer som SvD:s ledarsida, DN:s kultursida, politisk-kulturella tidskrifter, Timbro, unga konstnärer, och, för den delen, "perifera" partiledare.

Däremot inte sagt att detta kan väntas sammanfalla med "en frisk diskussion om kulturpolitik". Det är nog inte vad vi ska vänta oss, även om det naturligtvis är någonting som man bör arbeta för.

-------------------------------------------------

Komplettering 2009-10-01: Hägglund utvecklar sitt resonemang i Aftonbladet, med Anna Odells verk som exempel.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Invånare och medborgare

Ofta sätter man likhetstecken mellan invånare och medborgare. Detta sker inte bara i dagligt tal utan också i stats- och samhällsvetenskaplig litteratur. I teorin brukar man anta att en demokrati är en stat där i stort sett alla vuxna invånare är medborgare och deltar i styret. "No taxation without representation" är ett klassiskt argument för representativ demokrati: att invånarna i ett land har rätt till politiskt inflytande eftersom de bor där och betalar skatt. Nationen upplevs ofta som en politisk (och kulturell) gemenskap som består av medborgarna, invånarna, dvs. de (vuxna) som bor i landet.

Medborgare och invånare är emellertid inte samma sak. Ett stort - och växande - antal människor lever i andra länder än de där de själva är medborgare. Jag har själv bott utomlands i nära fyra år nu, om än inte särskilt långt bort. Upplevelsen, både den egna och den av att ingå i ett sammanhang präglat av europeisk arbetskraftsmigration, får en att reflektera kring medborgarskape…

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor.

En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållnin…

Spengler

I första världskrigets efterdyningar publicerades en bok som snabbt skulle få spridning över hela Europa, en analys av den västerländska civilisationens historiska läge och framtidsutsikter. Författaren hette Oswald Spengler och boken Västerlandet undergång. Författaren som dittills varit verksam som gymnasielärare, uppvisade en omfattande bildning och en tendens till ofta halsbrytande jämförelser mellan de mest skiftande länder och tidsåldrar. Hans tes var att världshistorien som sådan saknar riktning och att alla försök att betrakta den som en utveckling från längre kulturformer till högre var dömda att misslyckas. Istället var all mänsklig framgång resultatet av ett fåtal historiska högkulturer som till exempel den grekisk-romerska, den indiska, den kinesiska, den egyptiska och den västerländska. Dessa var inte bara åtskilda i tiden och rummet utan även av att skillnaderna i mentalitet mellan dem gjorde det i det närmaste omöjligt att kommunicera över kulturgränserna. Även till syn…