Fortsätt till huvudinnehåll

Kulturkamp?

Åtminstone två kulturekonomiska bloggare noterade min fundering kring om vi är på väg emot en kulturkamp, Evelina Wahlqvist och Tobias Nielsén. Den senare menar att jag "småhyllar" Hägglunds tal i Almedalen, men att talet inte är tillräckligt: "Jag håller kvar vid att kulturen inte blir en valfråga och att det krävs mer än en perifer partiledare för att sätta igång en frisk diskussion om kulturpolitik utifrån ideologiska grunder." Jag tar tillfället att göra ytterligare ett par reflektioner kring en eventuell kulturkamp.

Det är möjligt att jag överdriver. När jag funderar på saken kommer jag dock bara att tänka på fler exempel. För någon vecka sedan besökte jag Nerdrumelevernas utställning FigurationerEdsviks konsthall (klart sevärt, stänger 13 september), en utställning som har gett upphov till en närmast våldsam debatt på landets kultursidor om konstens relation till såväl politisk ideologi som historisk utveckling. En sökning på Google fångar upp flera anklagelser om nazistiska influenser i utställningen. Samtidigt tar flera skribenter den i försvar och menar, i korthet, att anklagelserna om nazism i så fall fångar in merparten av den europeiska konsthistorien. Detta är naturligtvis inte kulturpolitik i strikt mening och berör alls inte de organisationsfrågor som Kulturutredningen behandlade. Däremot handlar det om det politiska och om konstens innehåll.

Det senaste året har jag hört en ledande svensk kulturjournalist beskriva en utredning som jag själv medverkat i som ett skott i hjärtat. Jag har besökt en utställning som i samma sammanhang beskrivs som nazistkonst. En Konstfackstudent blev idag åtalad och dömd för sitt examensarbete, som kulturministern redan har hävdat inte är konst. Samma år har ett helt nytt parti med "delad kultur" som ett av totalt tre politikområden på programmet fått över sju procent i ett allmänt val. Det är definitivt någonting nytt som pågår.

Paradoxalt nog har Tobias Nielsén nog ändå rätt i sin bedömning att kulturpolitiken inte kommer att bli en valfråga i nästa val. Han tycks ha helt rätt i att regeringsalternativens företrädare i Almedalens kulturpolitiska debatt (kulturministern vs. Pagrotsky) inte skiljde sig nämnvärt i sin syn på kulturpolitiken, i alla fall inte tillräckligt för att skapa en valfråga. Detta är i sig ingenting förvånande. Ett av de starkaste intryck jag fick när jag skrev min avhandling om svensk kulturpolitik var att de politiska partierna är eniga om kultursektorns struktur, även om de ofta prioriterar olika delar av den (moderaterna har alltid gillat Operan och Dramaten, sossarna Riksteatern, Centern kultur i hela landet osv.), delvis på grund av olika grundsyn. Eventuell kritik mot strukturen som sådan har däremot nästan aldrig kommit till uttryck i faktisk politik.

På den samnordiska kulturpolitiska konferens som jag besökte för några veckor sedan i Finland var en av de återkommande frågorna distinktionen mellan explicit kulturpolitik (det som regeringen kallar kulturpolitik) och implicit kulturpolitik (politik som påverkar eller syftar till att påverka kulturen i landet). Jag la själv fram ett paper på en konferens tidigare i år där jag försökte beskriva de kulturrelevanta frågornas fördelning i regeringskansliet (förhoppningsvis tillgänglig på nätet inom ett par veckor). Slutsatsen är att Kulturdepartementet inte är så centralt som man skulle kunna tro, inte när man räknar med sådana saker som upphovsrätt, skattefrågor, folkbildning och föreningsstöd.

Ser man till kulturpolitiken i explicit mening har Nielsén rimligen rätt i sin karakterisering av diskussionen i Almedalen: "Diskussionen visade inga tecken på att bryta med kulturpolitikens största problem, nämligen att intressera någon utanför sin egen sektor; egentligen intressera någon som inte har sin försörjning via kulturpolitiken."

En annan sak är att jag funderar kring själva begreppet kulturkamp. Jag vill inte påstå att jag tänkte särskilt långt när jag skrev det. Ändå associerar jag till Bismarcks tyska "Kulturkampf" dvs kampen om den tyska kulturen i en närmast antropologisk mening, med katolska kyrkan som huvudmotståndare. I överförd mening kan man också associera till kulturkampen mellan liberaler och konservativa i USA, en kamp som har motsvarigheter även på många håll i Europa. Man kan t.ex. dra paralleller till Danmark.

I den meningen är kulturkampen i Sverige ganska lågintensiv. Ändå har jag en känsla av att Hägglund rör sig just i riktning mot en sådan kamp, där hans huvudmotståndare är det som ofta beskrivs som "kulturvänstern". Det var definitivt det intryck som jag fick då jag läste till exempel Johan Ingerös reaktioner, men också flera andra borgerliga bloggare. I skolpolitiken skulle jag säga att det redan pågår en kulturkamp, åtminstone retoriskt sett. Skulle vi röra oss i den riktningen i den explicita kulturpolitiken är det knappast etablerade kulturpoliker man bör hålla utkik mot, utan snarare mot aktörer som SvD:s ledarsida, DN:s kultursida, politisk-kulturella tidskrifter, Timbro, unga konstnärer, och, för den delen, "perifera" partiledare.

Däremot inte sagt att detta kan väntas sammanfalla med "en frisk diskussion om kulturpolitik". Det är nog inte vad vi ska vänta oss, även om det naturligtvis är någonting som man bör arbeta för.

-------------------------------------------------

Komplettering 2009-10-01: Hägglund utvecklar sitt resonemang i Aftonbladet, med Anna Odells verk som exempel.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…