Fortsätt till huvudinnehåll

Kulturkamp?

Åtminstone två kulturekonomiska bloggare noterade min fundering kring om vi är på väg emot en kulturkamp, Evelina Wahlqvist och Tobias Nielsén. Den senare menar att jag "småhyllar" Hägglunds tal i Almedalen, men att talet inte är tillräckligt: "Jag håller kvar vid att kulturen inte blir en valfråga och att det krävs mer än en perifer partiledare för att sätta igång en frisk diskussion om kulturpolitik utifrån ideologiska grunder." Jag tar tillfället att göra ytterligare ett par reflektioner kring en eventuell kulturkamp.

Det är möjligt att jag överdriver. När jag funderar på saken kommer jag dock bara att tänka på fler exempel. För någon vecka sedan besökte jag Nerdrumelevernas utställning FigurationerEdsviks konsthall (klart sevärt, stänger 13 september), en utställning som har gett upphov till en närmast våldsam debatt på landets kultursidor om konstens relation till såväl politisk ideologi som historisk utveckling. En sökning på Google fångar upp flera anklagelser om nazistiska influenser i utställningen. Samtidigt tar flera skribenter den i försvar och menar, i korthet, att anklagelserna om nazism i så fall fångar in merparten av den europeiska konsthistorien. Detta är naturligtvis inte kulturpolitik i strikt mening och berör alls inte de organisationsfrågor som Kulturutredningen behandlade. Däremot handlar det om det politiska och om konstens innehåll.

Det senaste året har jag hört en ledande svensk kulturjournalist beskriva en utredning som jag själv medverkat i som ett skott i hjärtat. Jag har besökt en utställning som i samma sammanhang beskrivs som nazistkonst. En Konstfackstudent blev idag åtalad och dömd för sitt examensarbete, som kulturministern redan har hävdat inte är konst. Samma år har ett helt nytt parti med "delad kultur" som ett av totalt tre politikområden på programmet fått över sju procent i ett allmänt val. Det är definitivt någonting nytt som pågår.

Paradoxalt nog har Tobias Nielsén nog ändå rätt i sin bedömning att kulturpolitiken inte kommer att bli en valfråga i nästa val. Han tycks ha helt rätt i att regeringsalternativens företrädare i Almedalens kulturpolitiska debatt (kulturministern vs. Pagrotsky) inte skiljde sig nämnvärt i sin syn på kulturpolitiken, i alla fall inte tillräckligt för att skapa en valfråga. Detta är i sig ingenting förvånande. Ett av de starkaste intryck jag fick när jag skrev min avhandling om svensk kulturpolitik var att de politiska partierna är eniga om kultursektorns struktur, även om de ofta prioriterar olika delar av den (moderaterna har alltid gillat Operan och Dramaten, sossarna Riksteatern, Centern kultur i hela landet osv.), delvis på grund av olika grundsyn. Eventuell kritik mot strukturen som sådan har däremot nästan aldrig kommit till uttryck i faktisk politik.

På den samnordiska kulturpolitiska konferens som jag besökte för några veckor sedan i Finland var en av de återkommande frågorna distinktionen mellan explicit kulturpolitik (det som regeringen kallar kulturpolitik) och implicit kulturpolitik (politik som påverkar eller syftar till att påverka kulturen i landet). Jag la själv fram ett paper på en konferens tidigare i år där jag försökte beskriva de kulturrelevanta frågornas fördelning i regeringskansliet (förhoppningsvis tillgänglig på nätet inom ett par veckor). Slutsatsen är att Kulturdepartementet inte är så centralt som man skulle kunna tro, inte när man räknar med sådana saker som upphovsrätt, skattefrågor, folkbildning och föreningsstöd.

Ser man till kulturpolitiken i explicit mening har Nielsén rimligen rätt i sin karakterisering av diskussionen i Almedalen: "Diskussionen visade inga tecken på att bryta med kulturpolitikens största problem, nämligen att intressera någon utanför sin egen sektor; egentligen intressera någon som inte har sin försörjning via kulturpolitiken."

En annan sak är att jag funderar kring själva begreppet kulturkamp. Jag vill inte påstå att jag tänkte särskilt långt när jag skrev det. Ändå associerar jag till Bismarcks tyska "Kulturkampf" dvs kampen om den tyska kulturen i en närmast antropologisk mening, med katolska kyrkan som huvudmotståndare. I överförd mening kan man också associera till kulturkampen mellan liberaler och konservativa i USA, en kamp som har motsvarigheter även på många håll i Europa. Man kan t.ex. dra paralleller till Danmark.

I den meningen är kulturkampen i Sverige ganska lågintensiv. Ändå har jag en känsla av att Hägglund rör sig just i riktning mot en sådan kamp, där hans huvudmotståndare är det som ofta beskrivs som "kulturvänstern". Det var definitivt det intryck som jag fick då jag läste till exempel Johan Ingerös reaktioner, men också flera andra borgerliga bloggare. I skolpolitiken skulle jag säga att det redan pågår en kulturkamp, åtminstone retoriskt sett. Skulle vi röra oss i den riktningen i den explicita kulturpolitiken är det knappast etablerade kulturpoliker man bör hålla utkik mot, utan snarare mot aktörer som SvD:s ledarsida, DN:s kultursida, politisk-kulturella tidskrifter, Timbro, unga konstnärer, och, för den delen, "perifera" partiledare.

Däremot inte sagt att detta kan väntas sammanfalla med "en frisk diskussion om kulturpolitik". Det är nog inte vad vi ska vänta oss, även om det naturligtvis är någonting som man bör arbeta för.

-------------------------------------------------

Komplettering 2009-10-01: Hägglund utvecklar sitt resonemang i Aftonbladet, med Anna Odells verk som exempel.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Från Homo Sapiens till Homo Deus?

Artificiell intelligens blir allt mer en fråga som diskuteras i den allmänna debatten och inte bara av specialintresserade. Det är hög tid. En av de författare som har bidragit till att sprida diskussionen kring mänsklighetens framtid, transhumanism och vår historia som art är den israeliske historikern och författaren Yuval Noah Harari som under de senaste åren har gått från att vara en mindre välbekant professor i medeltida krigshistoria till att bli en internationellt känd röst som ständigt frågas om vad han tror om mänsklighetens framtid.

Under hösten hann jag vid sidan av arbetet bland annat med att läsa hans båda senaste böcker: Sapiens: En kort historik över mänsklighetenoch uppföljaren Homo Deus; En kort historik över morgondagen.Hararis ambition är att diskutera hela mänsklighetens historia, och sedan säga någonting om hur den kan komma att utvecklas i framtiden. Naturligtvis kan ingen vara expert på allt detta. Resultatet är dock en tankeväckande och relativt lättläst redog…

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"?

Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblogg…

Spengler

I första världskrigets efterdyningar publicerades en bok som snabbt skulle få spridning över hela Europa, en analys av den västerländska civilisationens historiska läge och framtidsutsikter. Författaren hette Oswald Spengler och boken Västerlandet undergång. Författaren som dittills varit verksam som gymnasielärare, uppvisade en omfattande bildning och en tendens till ofta halsbrytande jämförelser mellan de mest skiftande länder och tidsåldrar. Hans tes var att världshistorien som sådan saknar riktning och att alla försök att betrakta den som en utveckling från längre kulturformer till högre var dömda att misslyckas. Istället var all mänsklig framgång resultatet av ett fåtal historiska högkulturer som till exempel den grekisk-romerska, den indiska, den kinesiska, den egyptiska och den västerländska. Dessa var inte bara åtskilda i tiden och rummet utan även av att skillnaderna i mentalitet mellan dem gjorde det i det närmaste omöjligt att kommunicera över kulturgränserna. Även till syn…