Någon dag måste jag sätta mig ner och gå igenom de av mina gamla skolböcker som jag fortfarande har kvar. Jag har själv ganska vaga minnen av Berlinmurens fall. Egentligen handlar det om några få minnesbilder från TV. Jag var trots allt inte så gammal när det begav sig. Plötsligt var dock alla skolböcker med förstående beskrivningar av DDR och östblocket inaktuella. Möjligen dröjde det ett tag innan lärarna och den svenska offentligheten insåg vad som hade hänt. Även flera år senare satt vi med begagnade skolböcker där man förhåll sig relativt neutral till skillnaderna mellan liberal demokrati och folkrepublikernas demokrati, det verkade handla om olika varianter, inte om skillnaden mellan blodig diktatur och olika varianter av demokrati. Faktum är att man nog i allmänhet gav en mer positivt hållen bild av DDR och övriga Östeuropa än av USA och Storbritannien Som jag mins det framstod DDR på det hela taget som ett rikare och mindre krigiskt land än USA, och Stasi var ingenting man pratade om. Muren framstod visserligen som en tragisk gränslinje som löpte genom Europa, men inte direkt som en del av någon specifikt östeuropeisk, östtysk eller sovjetisk förtryckaraparat, utan mera som en beklaglig del av de politiska förhållandena i allmänhet.
Idag skrivs ganska mycket om DDR och muren (se t.ex. Intressant). Inte minst läsvärd är dagens understreckare i Svenska Dagbladet, som handlar om Birgitta Almgrens Inte bara Stasi. Relationer Sverige-DDR 1949–1990:
När Almgren, som är professor i tyska vid Södertörns högskola, för några år sedan undersökte Sveriges relation till Nazityskland (”Drömmen om Norden. Nazistisk infiltration i Sverige 1933–1945”, 2005) blev hon medveten om att det fanns en kontinuitet i vårt förhållande till de båda tyska diktaturerna. Hon beslöt att efter den bruna ta itu med den röda.[...]
Syftet med boken är dock inte, betonar Almgren med eftertryck, att ställa dåtida aktörer till svars, att anklaga och skuldbelägga i efterhand. Hennes mål är att tydliggöra hur mekanismerna i en diktatur fungerar. [...]
”Varför agerade vi svenskar inte mer kraftfullt mot DDR-regimens brott mot mänskliga rättigheter?”, frågar hon självkritiskt. ”Varför gav vi inte regimkritikerna vårt stöd i stället för att samarbeta med makthavarna?”
Hon menar att det delvis låter sig förklaras med mentalitetsdrag som konfliktskygghet och harmonibehov och vår önskan att vara toleranta och visa förståelse för andra länder och system. Det är betecknande att DDR-offensiven inte hade tillnärmelsevis samma framgång i Danmark och Norge. [...]
Även språket har stor betydelse som maktinstrument, betonar hon. Positivt laddade begrepp som frihet, demokrati och fred är förföriska, liksom honnörsord som ära, plikt och heder, därför att de förespeglar ett högre mål.
Diktatoriska regimer använder sig av dessa magiska ord för att måla upp strålande utopier om ett fredsälskande rättvist samhälle och skyla det brutala maktsystem som ligger bakom. Vi blir fångar i en retorik som förleder oss att förväxla vision och verklighet.
Personligen tror jag inte att det är ord som demokrati, plikt och heder som är problemet, snarare tvärt om; min känsla är att det istället handlar om en oförmåga, eller ovilja, att se till begreppens innehåll och istället acceptera, eller åtminstone inte ta avstånd ifrån, de rent retoriska tolkningar som salufördes t.ex. i "Demokratiska Tyska Republiken" (DDR). Man tar inte ställning utan väljer istället det förhållningssätt som DN för fem år sedan sammanfattade med ett citat från Yrsa Stenius: att "vara både för och emot - det är i själva verket vad skicklig politik går ut på".
Vid det här laget verkar den svenska offentligheten ha börjat göra upp med sitt förhållningssätt till både DDR och Tredje Riket, i någon mån t.o.m. till Pol Pot. Frågan är dock om vi har lärt oss tillräckligt för att inte göra om misstaget igen.
Idag skrivs ganska mycket om DDR och muren (se t.ex. Intressant). Inte minst läsvärd är dagens understreckare i Svenska Dagbladet, som handlar om Birgitta Almgrens Inte bara Stasi. Relationer Sverige-DDR 1949–1990:
När Almgren, som är professor i tyska vid Södertörns högskola, för några år sedan undersökte Sveriges relation till Nazityskland (”Drömmen om Norden. Nazistisk infiltration i Sverige 1933–1945”, 2005) blev hon medveten om att det fanns en kontinuitet i vårt förhållande till de båda tyska diktaturerna. Hon beslöt att efter den bruna ta itu med den röda.[...]
Syftet med boken är dock inte, betonar Almgren med eftertryck, att ställa dåtida aktörer till svars, att anklaga och skuldbelägga i efterhand. Hennes mål är att tydliggöra hur mekanismerna i en diktatur fungerar. [...]
”Varför agerade vi svenskar inte mer kraftfullt mot DDR-regimens brott mot mänskliga rättigheter?”, frågar hon självkritiskt. ”Varför gav vi inte regimkritikerna vårt stöd i stället för att samarbeta med makthavarna?”
Hon menar att det delvis låter sig förklaras med mentalitetsdrag som konfliktskygghet och harmonibehov och vår önskan att vara toleranta och visa förståelse för andra länder och system. Det är betecknande att DDR-offensiven inte hade tillnärmelsevis samma framgång i Danmark och Norge. [...]
Även språket har stor betydelse som maktinstrument, betonar hon. Positivt laddade begrepp som frihet, demokrati och fred är förföriska, liksom honnörsord som ära, plikt och heder, därför att de förespeglar ett högre mål.
Diktatoriska regimer använder sig av dessa magiska ord för att måla upp strålande utopier om ett fredsälskande rättvist samhälle och skyla det brutala maktsystem som ligger bakom. Vi blir fångar i en retorik som förleder oss att förväxla vision och verklighet.
Personligen tror jag inte att det är ord som demokrati, plikt och heder som är problemet, snarare tvärt om; min känsla är att det istället handlar om en oförmåga, eller ovilja, att se till begreppens innehåll och istället acceptera, eller åtminstone inte ta avstånd ifrån, de rent retoriska tolkningar som salufördes t.ex. i "Demokratiska Tyska Republiken" (DDR). Man tar inte ställning utan väljer istället det förhållningssätt som DN för fem år sedan sammanfattade med ett citat från Yrsa Stenius: att "vara både för och emot - det är i själva verket vad skicklig politik går ut på".
Vid det här laget verkar den svenska offentligheten ha börjat göra upp med sitt förhållningssätt till både DDR och Tredje Riket, i någon mån t.o.m. till Pol Pot. Frågan är dock om vi har lärt oss tillräckligt för att inte göra om misstaget igen.
Kommentarer