Fortsätt till huvudinnehåll

Berlinmuren

Någon dag måste jag sätta mig ner och gå igenom de av mina gamla skolböcker som jag fortfarande har kvar. Jag har själv ganska vaga minnen av Berlinmurens fall. Egentligen handlar det om några få minnesbilder från TV. Jag var trots allt inte så gammal när det begav sig. Plötsligt var dock alla skolböcker med förstående beskrivningar av DDR och östblocket inaktuella. Möjligen dröjde det ett tag innan lärarna och den svenska offentligheten insåg vad som hade hänt. Även flera år senare satt vi med begagnade skolböcker där man förhåll sig relativt neutral till skillnaderna mellan liberal demokrati och folkrepublikernas demokrati, det verkade handla om olika varianter, inte om skillnaden mellan blodig diktatur och olika varianter av demokrati. Faktum är att man nog i allmänhet gav en mer positivt hållen bild av DDR och övriga Östeuropa än av USA och Storbritannien Som jag mins det framstod DDR på det hela taget som ett rikare och mindre krigiskt land än USA, och Stasi var ingenting man pratade om. Muren framstod visserligen som en tragisk gränslinje som löpte genom Europa, men inte direkt som en del av någon specifikt östeuropeisk, östtysk eller sovjetisk förtryckaraparat, utan mera som en beklaglig del av de politiska förhållandena i allmänhet.

Idag skrivs ganska mycket om DDR och muren (se t.ex. Intressant). Inte minst läsvärd är dagens understreckare i Svenska Dagbladet, som handlar om Birgitta Almgrens Inte bara Stasi. Relationer Sverige-DDR 1949–1990:

När Almgren, som är professor i tyska vid Södertörns högskola, för några år sedan undersökte Sveriges relation till Nazityskland (”Drömmen om Norden. Nazistisk infiltration i Sverige 1933–1945”, 2005) blev hon medveten om att det fanns en kontinuitet i vårt förhållande till de båda tyska diktaturerna. Hon beslöt att efter den bruna ta itu med den röda.[...]

Syftet med boken är dock inte, betonar Almgren med eftertryck, att ställa dåtida aktörer till svars, att anklaga och skuldbelägga i efterhand. Hennes mål är att tydliggöra hur mekanismerna i en diktatur fungerar. [...]

”Varför agerade vi svenskar inte mer kraftfullt mot DDR-regimens brott mot mänskliga rättigheter?”, frågar hon självkritiskt. ”Varför gav vi inte regimkritikerna vårt stöd i stället för att samarbeta med makthavarna?”

Hon menar att det delvis låter sig förklaras med mentalitetsdrag som konfliktskygghet och harmonibehov och vår önskan att vara toleranta och visa förståelse för andra länder och system. Det är betecknande att DDR-offensiven inte hade tillnärmelsevis samma framgång i Danmark och Norge. [...]

Även språket har stor betydelse som maktinstrument, betonar hon. Positivt laddade begrepp som frihet, demokrati och fred är förföriska, liksom honnörsord som ära, plikt och heder, därför att de förespeglar ett högre mål.

Diktatoriska regimer använder sig av dessa magiska ord för att måla upp strålande utopier om ett fredsälskande rättvist samhälle och skyla det brutala maktsystem som ligger bakom. Vi blir fångar i en retorik som förleder oss att förväxla vision och verklighet.

Personligen tror jag inte att det är ord som demokrati, plikt och heder som är problemet, snarare tvärt om; min känsla är att det istället handlar om en oförmåga, eller ovilja, att se till begreppens innehåll och istället acceptera, eller åtminstone inte ta avstånd ifrån, de rent retoriska tolkningar som salufördes t.ex. i "Demokratiska Tyska Republiken" (DDR). Man tar inte ställning utan väljer istället det förhållningssätt som DN för fem år sedan sammanfattade med ett citat från Yrsa Stenius: att "vara både för och emot - det är i själva verket vad skicklig politik går ut på".

Vid det här laget verkar den svenska offentligheten ha börjat göra upp med sitt förhållningssätt till både DDR och Tredje Riket, i någon mån t.o.m. till Pol Pot. Frågan är dock om vi har lärt oss tillräckligt för att inte göra om misstaget igen.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Invånare och medborgare

Ofta sätter man likhetstecken mellan invånare och medborgare. Detta sker inte bara i dagligt tal utan också i stats- och samhällsvetenskaplig litteratur. I teorin brukar man anta att en demokrati är en stat där i stort sett alla vuxna invånare är medborgare och deltar i styret. "No taxation without representation" är ett klassiskt argument för representativ demokrati: att invånarna i ett land har rätt till politiskt inflytande eftersom de bor där och betalar skatt. Nationen upplevs ofta som en politisk (och kulturell) gemenskap som består av medborgarna, invånarna, dvs. de (vuxna) som bor i landet.

Medborgare och invånare är emellertid inte samma sak. Ett stort - och växande - antal människor lever i andra länder än de där de själva är medborgare. Jag har själv bott utomlands i nära fyra år nu, om än inte särskilt långt bort. Upplevelsen, både den egna och den av att ingå i ett sammanhang präglat av europeisk arbetskraftsmigration, får en att reflektera kring medborgarskape…

Sverigedemokrater, populism och konservatism i ett förändrat politiskt landskap

2018 tycks bli ett val då den etablerade höger-vänsterskalan inte bara inte räcker till för att beskriva det politiska landskapet i Sverige, utan också blir direkt missvisande. Under 1900-talet byggdes ett partisystem upp som formerade sig utifrån motsättningar om fördelningspolitik och välfärdsstatens storlek. I ena ytterkanten stod kommunisterna. Under stora delar av seklet dominerades politiken av Socialdemokraterna, medan oppositionen ugjordes av dem som i varierande utsträckning förespråkade mer begränsade reformer. Det är ingen slump att det stora center-högerpartiet i Sverige heter Moderaterna. Dess inverkan på politiken handlade under lång tid främst om att vara en modererande motvikt till Socialdemokraterna. De senaste årtiondena har de flesta etablerade partier successivt tappat stöd bland väljarna, och än mer bland sina medlemmar. Under 1980-talet var en stor del av väljarna också medlemmar i partierna och deras sidoorganisationer. Inte minst betraktades LO och SAP som gre…

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor.

En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållnin…