Fortsätt till huvudinnehåll

Horace Engdahl och det svenska kulturlivet


En av de många böcker som jag börjat läsa de senaste månaderna är Horace Engdahls essäsamling Ärret efter drömmen. Texten är njutbart välskriven och ofta infallsrikt reflektiv. För alla oss som är mindre insatta än Engdahl i ämnet litteraturvetenskap är den dessutom informativ. Framförallt är den dock tankeväckande. Detta är dock inte en bok man läser snabbt utan en som man plockar upp då och då när man har tid att dela författarens begrundande av litteraturen. Själv började jag, kanske föga förvånande, med hans essä om Wagner och Niebelungenlied.

Titeln påminner, något nostalgiskt, om den tid ”då unga revolutionärer trodde att mänsklighetens framtid kunde bero på tolkningen av vissa rader av Hölderlin”. Det framstår som tämligen troligt att Engdalhl själv en gång närde sådana uppfattningar, och nu beklagar inte bara sin egen desillusion utan också tidens.

För den som intresserar sig för det svenska litterära etablissemangets utveckling, och inte bara för Engdahls personliga, måste jag också passa på att rekommendera Martin Fredrikssons Essä "Skönheten och odjuret" som ingår i den festskrift som jag själv var med och redigerade för några månader sedan. Här behandlas Engdahl som ett exempel på en litteraturpersonlighets karriärväg, kontrasterad mot poeten Stig Larsson, som Engdahl en gång inledde sin bana som kritiker med att vältaligt hylla som den svenska poesins reformator. Idag är Larsson tämligen marginaliserad, medan det svenska kulturella etablissemanget, och alla som vill associera sig med detta, tävlar om att få vara Horace med Engdahl. Även Martin skriver utmärkt. Här är det dock ämnet snarare än stilen som ter sig desillusionerande, åtminstone för den som fortfarande trodde att den litterära parnassen stod över samhällets allmänna statusspel. Här blir det snarare till ett skolexempel på hur sociala sammanhang tenderar att fungera när det handlar om att klättra uppåt i statushierarkier.

I oktobernumret av tidskriften Axess recenseras Ärret efter drömmen mycket positivt. Den som intresserar sig för den för närvarande ganska lågintensiva, närmast potentiella, svenska kulturkampen rekommenderas också att läsa tidskriftens intervju med Göran Hägglund som får ge en riktigt bra sammanfattning av sin kultursyn. Särskilt rekommenderad är dock temaavdelningen ”Långsamheten lov”, och i synnerhet då Thomas Nydahls ”En annan värld, en annan rytm”, där han bland annat tar upp filosofen Paul Virilo. Även denna kan ses som ett argument för att sätta sig ned igen och läsa en tänkvärd bok, gärna på det sätt som Engdahl skildrar.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor.

En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållnin…

Spengler

I första världskrigets efterdyningar publicerades en bok som snabbt skulle få spridning över hela Europa, en analys av den västerländska civilisationens historiska läge och framtidsutsikter. Författaren hette Oswald Spengler och boken Västerlandet undergång. Författaren som dittills varit verksam som gymnasielärare, uppvisade en omfattande bildning och en tendens till ofta halsbrytande jämförelser mellan de mest skiftande länder och tidsåldrar. Hans tes var att världshistorien som sådan saknar riktning och att alla försök att betrakta den som en utveckling från längre kulturformer till högre var dömda att misslyckas. Istället var all mänsklig framgång resultatet av ett fåtal historiska högkulturer som till exempel den grekisk-romerska, den indiska, den kinesiska, den egyptiska och den västerländska. Dessa var inte bara åtskilda i tiden och rummet utan även av att skillnaderna i mentalitet mellan dem gjorde det i det närmaste omöjligt att kommunicera över kulturgränserna. Även till syn…

Umberto Eco om fascismens natur

Bland de mest lyckade försöken att definiera fascism som jag har läst är Umberto Ecos essä Ur-Fascism från 1995. Han inleder med några av sina egna upplevelser från sin barndom i fascismens Italien:

“In 1942, at the age of ten, I received the First Provincial Award of Ludi Juveniles (a voluntary, compulsory competition for young Italian Fascists—that is, for every young Italian). I elaborated with rhetorical skill on the subject ‘Should we die for the glory of Mussolini and the immortal destiny of Italy?’ My answer was positive. I was a smart boy.”

Eco gör inget försök att hitta en minimidefinition av de italienska fascismens ideologi. Istället menar han att ”fascism, snarare än t.ex. ”nazism”eller ”falangism” blev det övergripande paraplybegreppet för denna typ av rörelser och regimer just eftersom den italienska fascismen på ett så påtagligt sätt saknade en enhetlig och konsekvent ideologi. Likheten mellan fascistiska rörelser och riktningar betraktar han som en fråga om familjelikh…