Fortsätt till huvudinnehåll

Horace Engdahl och det svenska kulturlivet


En av de många böcker som jag börjat läsa de senaste månaderna är Horace Engdahls essäsamling Ärret efter drömmen. Texten är njutbart välskriven och ofta infallsrikt reflektiv. För alla oss som är mindre insatta än Engdahl i ämnet litteraturvetenskap är den dessutom informativ. Framförallt är den dock tankeväckande. Detta är dock inte en bok man läser snabbt utan en som man plockar upp då och då när man har tid att dela författarens begrundande av litteraturen. Själv började jag, kanske föga förvånande, med hans essä om Wagner och Niebelungenlied.

Titeln påminner, något nostalgiskt, om den tid ”då unga revolutionärer trodde att mänsklighetens framtid kunde bero på tolkningen av vissa rader av Hölderlin”. Det framstår som tämligen troligt att Engdalhl själv en gång närde sådana uppfattningar, och nu beklagar inte bara sin egen desillusion utan också tidens.

För den som intresserar sig för det svenska litterära etablissemangets utveckling, och inte bara för Engdahls personliga, måste jag också passa på att rekommendera Martin Fredrikssons Essä "Skönheten och odjuret" som ingår i den festskrift som jag själv var med och redigerade för några månader sedan. Här behandlas Engdahl som ett exempel på en litteraturpersonlighets karriärväg, kontrasterad mot poeten Stig Larsson, som Engdahl en gång inledde sin bana som kritiker med att vältaligt hylla som den svenska poesins reformator. Idag är Larsson tämligen marginaliserad, medan det svenska kulturella etablissemanget, och alla som vill associera sig med detta, tävlar om att få vara Horace med Engdahl. Även Martin skriver utmärkt. Här är det dock ämnet snarare än stilen som ter sig desillusionerande, åtminstone för den som fortfarande trodde att den litterära parnassen stod över samhällets allmänna statusspel. Här blir det snarare till ett skolexempel på hur sociala sammanhang tenderar att fungera när det handlar om att klättra uppåt i statushierarkier.

I oktobernumret av tidskriften Axess recenseras Ärret efter drömmen mycket positivt. Den som intresserar sig för den för närvarande ganska lågintensiva, närmast potentiella, svenska kulturkampen rekommenderas också att läsa tidskriftens intervju med Göran Hägglund som får ge en riktigt bra sammanfattning av sin kultursyn. Särskilt rekommenderad är dock temaavdelningen ”Långsamheten lov”, och i synnerhet då Thomas Nydahls ”En annan värld, en annan rytm”, där han bland annat tar upp filosofen Paul Virilo. Även denna kan ses som ett argument för att sätta sig ned igen och läsa en tänkvärd bok, gärna på det sätt som Engdahl skildrar.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor.

En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållnin…

Invånare och medborgare

Ofta sätter man likhetstecken mellan invånare och medborgare. Detta sker inte bara i dagligt tal utan också i stats- och samhällsvetenskaplig litteratur. I teorin brukar man anta att en demokrati är en stat där i stort sett alla vuxna invånare är medborgare och deltar i styret. "No taxation without representation" är ett klassiskt argument för representativ demokrati: att invånarna i ett land har rätt till politiskt inflytande eftersom de bor där och betalar skatt. Nationen upplevs ofta som en politisk (och kulturell) gemenskap som består av medborgarna, invånarna, dvs. de (vuxna) som bor i landet.

Medborgare och invånare är emellertid inte samma sak. Ett stort - och växande - antal människor lever i andra länder än de där de själva är medborgare. Jag har själv bott utomlands i nära fyra år nu, om än inte särskilt långt bort. Upplevelsen, både den egna och den av att ingå i ett sammanhang präglat av europeisk arbetskraftsmigration, får en att reflektera kring medborgarskape…

Jordan Peterson och Yuval Noah Harari: Publika intellektuella i YouTube-eran?

Det är intressant faktum att två författare som just nu återfinns på bestsellerlistor för nonfiction är de båda universitetsprofessorerna Jordan Peterson och Yuval Noah Harari. Det säger antagligen en hel del om hur människor i våra dagar söker efter vad som skulle kunna beskrivas som stora berättelser. Utan att uttala sig i rimligheten i deras utsagor kan man nämligen konstatera att båda på olika sätt tar sig an frågor som rör vad det innebär att vara människa idag. Harari blev känd som författare till en historia över de senaste 70 000 åren och har senare följt upp med en diskussion kring vart mänskligheten är på väg idag. Inte minst diskuterar han vad det innebär att vara människa i en tid då vi kommer allt närmare artificiell intelligens. Peterson är å andra sidan känd för sitt motstånd mot vad han beskriver som postmodernism, men också för levnadsråd till unga män baserade på tänkare som Jung, Nietzsche och Dostojevskij. Ytligt sett är de väldigt olika, och deras anhängarskara ä…