Jag har aldrig varit någon särskilt flyttbenägen människa. Nu så har jag dock till sist flyttat ifrån Täby och istället slagit ner mina bopålar söder om stan.
Trots min närmast passionerade förtjusning i Stockholm har jag dock återigen bosatt mig i någonting som definitivt måste beskrivas som en förort, visserligen nästan så nära innerstan som man kan komma, men fortfarande en förort. Utsikten från köksfönstret vetter mot en granskog. Kanske skulle jag ha saknat det. Mellan huset och vägen på framsidan växer gräs. Från sovrumsfönstret har jag å andra sidan utsikt över Globen, som ligger någon kilometer bort. Till en början var jag ganska skeptisk. Men jag gillar det. Ikväll lyser den blått, men belysningen varierar. På många sätt är det faktiskt den intressantaste byggnad som har uppförts i den här stan på flera decennier. Det betyder inte att vi ska bygga fler sväriska idrottsanläggningar. Tvärtom. Nästa gång får de bygga någonting annat. Jag ser fram emot att få se Tors Torn när de står färdiga på ungefär samma avstånd ifrån city men på stenstadens norra sida. Jag tror att det kan bli ett bra tillskott till en stadssiluett som äntligen har börjat utvecklas igen.
En annan intressant sak är hur många som reagerar på att jag nu flyttat söder om stan. Jag har hört det beskrivas som ”ett stort steg” av människor som själva har bott utomlands. Hittills har jag dock inte upplevt någon omvälvande skilnad, ens i denna extremt segregerade stad. Den största skillnaden är faktiskt att det är så mycket närmare innerstan. En annan skillnad är att den tidiga funkis som präglar det här området är betydligt stilfullare än den långa cementfasad som jag bodde bakom fram tills helt nyligen. För att man fortfarande byggde med högre takhöjd när det här huset uppfördes. Att faktiskt ha gångavstånd till Södermalm känns också det som en välsignelse.
Jag har just börjat känna mig hemma. Det är onekligen en mycket skön känsla. Snart kan det nog också bli tid för lite mer frekvent bloggande. Det kommer.
Trots min närmast passionerade förtjusning i Stockholm har jag dock återigen bosatt mig i någonting som definitivt måste beskrivas som en förort, visserligen nästan så nära innerstan som man kan komma, men fortfarande en förort. Utsikten från köksfönstret vetter mot en granskog. Kanske skulle jag ha saknat det. Mellan huset och vägen på framsidan växer gräs. Från sovrumsfönstret har jag å andra sidan utsikt över Globen, som ligger någon kilometer bort. Till en början var jag ganska skeptisk. Men jag gillar det. Ikväll lyser den blått, men belysningen varierar. På många sätt är det faktiskt den intressantaste byggnad som har uppförts i den här stan på flera decennier. Det betyder inte att vi ska bygga fler sväriska idrottsanläggningar. Tvärtom. Nästa gång får de bygga någonting annat. Jag ser fram emot att få se Tors Torn när de står färdiga på ungefär samma avstånd ifrån city men på stenstadens norra sida. Jag tror att det kan bli ett bra tillskott till en stadssiluett som äntligen har börjat utvecklas igen.
En annan intressant sak är hur många som reagerar på att jag nu flyttat söder om stan. Jag har hört det beskrivas som ”ett stort steg” av människor som själva har bott utomlands. Hittills har jag dock inte upplevt någon omvälvande skilnad, ens i denna extremt segregerade stad. Den största skillnaden är faktiskt att det är så mycket närmare innerstan. En annan skillnad är att den tidiga funkis som präglar det här området är betydligt stilfullare än den långa cementfasad som jag bodde bakom fram tills helt nyligen. För att man fortfarande byggde med högre takhöjd när det här huset uppfördes. Att faktiskt ha gångavstånd till Södermalm känns också det som en välsignelse.
Jag har just börjat känna mig hemma. Det är onekligen en mycket skön känsla. Snart kan det nog också bli tid för lite mer frekvent bloggande. Det kommer.
Kommentarer