Fortsätt till huvudinnehåll

Få unga vuxna i politiken

En intressant rapport om ungdomar som förtroendevalda i politiken presenterades för några veckor sedan av LSU, Landsrådet för Sveriges Ungdomsorganisationer (här). Det hela är konsist och lättläst, men är definitivt en god sammanställning av relevant statistik i ämnet. Det visar sig nämligen att unga vuxna inte bara är underrepresenterade som förtroendevalda politiker, utan också att de har en större tendens än andra att avgå under mandatperiodens gång. När de avgår ersätts de dessutom ofta av äldre. En förklaring kan vara att de har en större tendens än äldre att tröttna. Den avgörande variabeln är emellertid just ålder, inte t.ex. politisk erfarenhet. Det skulle alltså t.ex. kunna handla om generation och uppfostran.

Att de valda bör vara representativa i förhållande till ålder tycks underförstått i rapporten, men är knappast självklart. Det finns många andra faktorer som är viktiga. Jag vet själv att jag brukar föredra att rösta på erfarnare personer. Även personlig mognad är en kvalitet som inte bör underskattas. Å andra sidan har det de senaste åren varit ovanligt tydligt att unga vuxna har den unika erfarenheten att vara just unga vuxna idag. Ju mer samhället förändras desto mer avgörande blir den erfarenheten. Inte minst i frågor som rör integritet på nätet har det visat sig att många i de äldre generationerna helt enkelt har svårt att uppfatta hur viktigt detta är för många av de yngre. Detta är naturligtvis ett allvarligt problem om de ska representera dessa, något som nu har blivit mer än tydligt.

Samtidigt visar det sig att unga vuxna faktiskt missgynnas mer aktivt av valsystemet, eller snarare att människor som flyttar mellan kommuner och valkretsar missgynnas (och yngre är som bekant mer flyttbenägna än andra åldersgrupper). Det är nämligen inte möjligt att utan särskild dispens vara förtroendevald i en kommun där man inte är skriven. Flyttar man under mandatperioden kan man alltså tvingas avgå. Flyttar man under själva valperioden (som jag just gjorde) är man i praktiken knappt ens valbar.

Eftersom jag hade nöjet att vara med när rapporten presenterades fick jag också höra Nyamko Sabunis kommentar som ansvarig minister. Naturligtvis ansåg hon att detta är någonting man bör arbeta med. Det intressantaste är dock någonting helt annat: hon menade nämligen att det naturliga är att man antar att väljarna vill bli representerade av någon som bor i kommunen. Därför är nuvarande system rimligt. Man skulle dock kunna anlägga åtminstone ett helt annat synsätt: det rimliga antagandet är att jag vill representeras av den person som jag har röstat på. Det senare synsättet förutsätter dock att det är personvalet som är det viktiga, inte geografi eller ålder. Här har vi alltså ytterligare en aspekt på hur synen på representation skulle kunna förändras om vi går mot en mer personvalsorienterad syn på demokrati.

Kommentarer

Anonym sa…
lart mycket
Anonym sa…
http://lumerkoz.edu Want it? http://soundcloud.com/arimidex charaterize vinay http://rc8forum.com/members/Buy-Protonix.aspx needthus skies http://www.comicspace.com/esomeprazole/ braeswood outdoors http://www.sqlprof.com/members/Buy-Inderal.aspx bowels http://malgorz.com/members/Buy-Imitrex.aspx pagodas moonlight

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…