fredag, augusti 28, 2009

Diminished Democracy (forts): vad som gått fel sedan sextiotalet

Låser vidare i Diminished Democracy (se även inlägget nedan).

Vad är det då som har gått fel? Robert D. Putnam talar om det minskande "sociala kapitalet". Kollegan Theda Skocpol menar att det inte nödvändigtvis handlar om ett minskat engagemang, eller ens om minskande social nätverk, utan om en organisatorisk förändring.

En av hennes huvudteser är att det amerikanska civilsamhället redan på 1800-talet karaktäriserades av sin mångfald av nationella organisationer. Det är först under de senaste 40-50 åren som organisationslivet i allt högre grad har kommit att domineras av professionella medlemslösa organisationer som stiftelser, tankesmedjor, lobbygrupper och andra liknande aktörer, istället för av gamla tiders massrörelser.

Trots sin bakgrund i sextiotalets radikala rörelser ser hon detta som en negativ bieffekt av den samhälsomdaning i demokratisk riktning som då ägde rum. En aspekt av dett var att förtroendet för de gamla organisationerna minskade.

En annan aspekt har att göra med kvinnornas inträde på arbetsmarknaden. Tidigare hade högutbildade icke yrkesarbetande kvinnor (särskilt efter att deras barn hade vuxit upp) varit en stöttepelare i många av Amerikas stora medlemsorganisationer. Även de manliga brödrarskapsordnarna möjliggjordes i stor utsträckning av kvinnornas obetalda arbete i hemmen. Ideellt arbete förutsätter fritid.

Ska vi då inte uppfatta denna utveckling som enbart positiv. Skocpol väjer emellertid inte för de negativa konsekvenserna av en utveckling som hon uppfattar som positiv. Gamla tiders massorganisationer var klassöverskridande och nationella. Även om de dominerades av personer som var framstående även i andra avseenden så var det inte ovanligt att lågutbildade och låginkomsttagare kunde nå höga positioner inom dem. De skapade en arena där människor med olika klassbakgrund kunde mötas och knyta kontakter med varandra. Detta var i sig någonting som skapade förtroende och kontakter.

Det hörde emellertid inte till ovanligheterna att dessa organisationer tog aktiv del i politiken. Det avgörande draget här är deras ledare var valda representanter för deras medlemmar. Som exempel nämner hon hur krigsveteranernas organisationer påverkade den tidiga amerikanska socialpolitiken. Trots att dessa organisationer ofta uppfattas som högerorienterade bidrog de till att skapa praktiska lösningar till förmån för sina medlemmar.

De skiljer sig emellertid ifrån många av de särintressen som är aktiva idag. Dessa är nämligen sällan valda representanter för de grupper de säger sig representera. Istället har vi att göra med självutnämnda representanter för grupper som de själva definierar uppifrån. Kontakten mellan samhällsklasserna har raserats och även de mindre välbestälda företräds nu av nätverk av välutbildade idealister. Även de kvarvarande massorganisationernas ledningar har emellertid avlägsnat sig ifrån medlemmarna genom att de inte längre är lika beroende av deras pengar. Istället konkurerar de med de nya flexiblare aktörerna om gåvor och statliga kontrakt. I takt med att valkampanjerna blir allt dyrare förvärras situationen allt mer.

Samtidigt är massengagemangets tid inte slut. Tvärtom tycks amerikanerna för Skocpol lika villiga att ställa upp med ideellt arbete som någonsin. Detta gäller inte minst när USA är anfallet av en yttre fiende (något som tidigare gett upphov till floder av engagemang). De krig som förs idag lämnar emellertid ingen öppning för de typer av frivilligt engagemang som världskrigen gav utrymme för. Istället uppmanas medborgarna köpa amerikanska varor och åka på semester. Hur ekonomiskt rimligt detta än kan vara så svarar det knappast mot det mänskliga behovet att engagera sig.

Diminishing Democracy är utgiven 2003. Här finns således ingenting om Obamakampanjen. Det är dock inte svårt att tänka sig att han bättre än Bush har lyckats apellera till den amerikanska viljan att engagera sig. Skocpol nämner emellertid flera andra rörelser som visserligen är organiserade kring en professionell kärna men som också ger utrymme för stora mängder lokalt organiserade voluntärer. Hennes främsta exempel är miljörörelsen och den kristna rörelsen.

Som svensk läsare kan man inte undgå att slås av både skillnader och likheter. Samma tendenser som Skocpol idag iakttar i USA finns otvivelaktigt också i Sverige. Medan de amerikanska medlemsorganisationerna har varit klassöverskridande men däremot ofta segregerade i fråga om ras och kön har de dominerande svenska folkrörelserna ofta varit klassåtskiljande, men däremot integrerande på andra sätt. Detta gäller i synnerhet de organisationer som står nära de politiska partierna. Undantagen är däremot i viss mån bl.a. idrottsrörelsen, även om detta kanske kan ifrågasättas.

De svenska organisationerna tycks ha klarat sig bättre genom sextiotalet än sina amerikanska motsvarigheter. Det är först senare som klassröstandet har minskat och de politiska partierna därmed har destabiliserats. Det är dock värt att notera att vi i Sverige sedan sextiotalet har sett etableringen av två nya stabila politiska partier: miljöpartiet och kristdemokraterna, medan motsvarande amerikanska rörelser har föredragit andra nyare metoder för att påverka det politiska livet.

På 2000-talet tycks stabiliteten emellertid ha övergett flera av våra etablerade organisationer. Frågan är emellertid om det som kommer efter kommer att likna den amerikanska utvecklingen eller om skillnaden kommer att fortsätta att tillta.

Inga kommentarer: