Fortsätt till huvudinnehåll

Diminished Democracy (forts): vad som gått fel sedan sextiotalet

Låser vidare i Diminished Democracy (se även inlägget nedan).

Vad är det då som har gått fel? Robert D. Putnam talar om det minskande "sociala kapitalet". Kollegan Theda Skocpol menar att det inte nödvändigtvis handlar om ett minskat engagemang, eller ens om minskande social nätverk, utan om en organisatorisk förändring.

En av hennes huvudteser är att det amerikanska civilsamhället redan på 1800-talet karaktäriserades av sin mångfald av nationella organisationer. Det är först under de senaste 40-50 åren som organisationslivet i allt högre grad har kommit att domineras av professionella medlemslösa organisationer som stiftelser, tankesmedjor, lobbygrupper och andra liknande aktörer, istället för av gamla tiders massrörelser.

Trots sin bakgrund i sextiotalets radikala rörelser ser hon detta som en negativ bieffekt av den samhälsomdaning i demokratisk riktning som då ägde rum. En aspekt av dett var att förtroendet för de gamla organisationerna minskade.

En annan aspekt har att göra med kvinnornas inträde på arbetsmarknaden. Tidigare hade högutbildade icke yrkesarbetande kvinnor (särskilt efter att deras barn hade vuxit upp) varit en stöttepelare i många av Amerikas stora medlemsorganisationer. Även de manliga brödrarskapsordnarna möjliggjordes i stor utsträckning av kvinnornas obetalda arbete i hemmen. Ideellt arbete förutsätter fritid.

Ska vi då inte uppfatta denna utveckling som enbart positiv. Skocpol väjer emellertid inte för de negativa konsekvenserna av en utveckling som hon uppfattar som positiv. Gamla tiders massorganisationer var klassöverskridande och nationella. Även om de dominerades av personer som var framstående även i andra avseenden så var det inte ovanligt att lågutbildade och låginkomsttagare kunde nå höga positioner inom dem. De skapade en arena där människor med olika klassbakgrund kunde mötas och knyta kontakter med varandra. Detta var i sig någonting som skapade förtroende och kontakter.

Det hörde emellertid inte till ovanligheterna att dessa organisationer tog aktiv del i politiken. Det avgörande draget här är deras ledare var valda representanter för deras medlemmar. Som exempel nämner hon hur krigsveteranernas organisationer påverkade den tidiga amerikanska socialpolitiken. Trots att dessa organisationer ofta uppfattas som högerorienterade bidrog de till att skapa praktiska lösningar till förmån för sina medlemmar.

De skiljer sig emellertid ifrån många av de särintressen som är aktiva idag. Dessa är nämligen sällan valda representanter för de grupper de säger sig representera. Istället har vi att göra med självutnämnda representanter för grupper som de själva definierar uppifrån. Kontakten mellan samhällsklasserna har raserats och även de mindre välbestälda företräds nu av nätverk av välutbildade idealister. Även de kvarvarande massorganisationernas ledningar har emellertid avlägsnat sig ifrån medlemmarna genom att de inte längre är lika beroende av deras pengar. Istället konkurerar de med de nya flexiblare aktörerna om gåvor och statliga kontrakt. I takt med att valkampanjerna blir allt dyrare förvärras situationen allt mer.

Samtidigt är massengagemangets tid inte slut. Tvärtom tycks amerikanerna för Skocpol lika villiga att ställa upp med ideellt arbete som någonsin. Detta gäller inte minst när USA är anfallet av en yttre fiende (något som tidigare gett upphov till floder av engagemang). De krig som förs idag lämnar emellertid ingen öppning för de typer av frivilligt engagemang som världskrigen gav utrymme för. Istället uppmanas medborgarna köpa amerikanska varor och åka på semester. Hur ekonomiskt rimligt detta än kan vara så svarar det knappast mot det mänskliga behovet att engagera sig.

Diminishing Democracy är utgiven 2003. Här finns således ingenting om Obamakampanjen. Det är dock inte svårt att tänka sig att han bättre än Bush har lyckats apellera till den amerikanska viljan att engagera sig. Skocpol nämner emellertid flera andra rörelser som visserligen är organiserade kring en professionell kärna men som också ger utrymme för stora mängder lokalt organiserade voluntärer. Hennes främsta exempel är miljörörelsen och den kristna rörelsen.

Som svensk läsare kan man inte undgå att slås av både skillnader och likheter. Samma tendenser som Skocpol idag iakttar i USA finns otvivelaktigt också i Sverige. Medan de amerikanska medlemsorganisationerna har varit klassöverskridande men däremot ofta segregerade i fråga om ras och kön har de dominerande svenska folkrörelserna ofta varit klassåtskiljande, men däremot integrerande på andra sätt. Detta gäller i synnerhet de organisationer som står nära de politiska partierna. Undantagen är däremot i viss mån bl.a. idrottsrörelsen, även om detta kanske kan ifrågasättas.

De svenska organisationerna tycks ha klarat sig bättre genom sextiotalet än sina amerikanska motsvarigheter. Det är först senare som klassröstandet har minskat och de politiska partierna därmed har destabiliserats. Det är dock värt att notera att vi i Sverige sedan sextiotalet har sett etableringen av två nya stabila politiska partier: miljöpartiet och kristdemokraterna, medan motsvarande amerikanska rörelser har föredragit andra nyare metoder för att påverka det politiska livet.

På 2000-talet tycks stabiliteten emellertid ha övergett flera av våra etablerade organisationer. Frågan är emellertid om det som kommer efter kommer att likna den amerikanska utvecklingen eller om skillnaden kommer att fortsätta att tillta.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…