Fortsätt till huvudinnehåll

Diminished Democracy (forts): vad som gått fel sedan sextiotalet

Låser vidare i Diminished Democracy (se även inlägget nedan).

Vad är det då som har gått fel? Robert D. Putnam talar om det minskande "sociala kapitalet". Kollegan Theda Skocpol menar att det inte nödvändigtvis handlar om ett minskat engagemang, eller ens om minskande social nätverk, utan om en organisatorisk förändring.

En av hennes huvudteser är att det amerikanska civilsamhället redan på 1800-talet karaktäriserades av sin mångfald av nationella organisationer. Det är först under de senaste 40-50 åren som organisationslivet i allt högre grad har kommit att domineras av professionella medlemslösa organisationer som stiftelser, tankesmedjor, lobbygrupper och andra liknande aktörer, istället för av gamla tiders massrörelser.

Trots sin bakgrund i sextiotalets radikala rörelser ser hon detta som en negativ bieffekt av den samhälsomdaning i demokratisk riktning som då ägde rum. En aspekt av dett var att förtroendet för de gamla organisationerna minskade.

En annan aspekt har att göra med kvinnornas inträde på arbetsmarknaden. Tidigare hade högutbildade icke yrkesarbetande kvinnor (särskilt efter att deras barn hade vuxit upp) varit en stöttepelare i många av Amerikas stora medlemsorganisationer. Även de manliga brödrarskapsordnarna möjliggjordes i stor utsträckning av kvinnornas obetalda arbete i hemmen. Ideellt arbete förutsätter fritid.

Ska vi då inte uppfatta denna utveckling som enbart positiv. Skocpol väjer emellertid inte för de negativa konsekvenserna av en utveckling som hon uppfattar som positiv. Gamla tiders massorganisationer var klassöverskridande och nationella. Även om de dominerades av personer som var framstående även i andra avseenden så var det inte ovanligt att lågutbildade och låginkomsttagare kunde nå höga positioner inom dem. De skapade en arena där människor med olika klassbakgrund kunde mötas och knyta kontakter med varandra. Detta var i sig någonting som skapade förtroende och kontakter.

Det hörde emellertid inte till ovanligheterna att dessa organisationer tog aktiv del i politiken. Det avgörande draget här är deras ledare var valda representanter för deras medlemmar. Som exempel nämner hon hur krigsveteranernas organisationer påverkade den tidiga amerikanska socialpolitiken. Trots att dessa organisationer ofta uppfattas som högerorienterade bidrog de till att skapa praktiska lösningar till förmån för sina medlemmar.

De skiljer sig emellertid ifrån många av de särintressen som är aktiva idag. Dessa är nämligen sällan valda representanter för de grupper de säger sig representera. Istället har vi att göra med självutnämnda representanter för grupper som de själva definierar uppifrån. Kontakten mellan samhällsklasserna har raserats och även de mindre välbestälda företräds nu av nätverk av välutbildade idealister. Även de kvarvarande massorganisationernas ledningar har emellertid avlägsnat sig ifrån medlemmarna genom att de inte längre är lika beroende av deras pengar. Istället konkurerar de med de nya flexiblare aktörerna om gåvor och statliga kontrakt. I takt med att valkampanjerna blir allt dyrare förvärras situationen allt mer.

Samtidigt är massengagemangets tid inte slut. Tvärtom tycks amerikanerna för Skocpol lika villiga att ställa upp med ideellt arbete som någonsin. Detta gäller inte minst när USA är anfallet av en yttre fiende (något som tidigare gett upphov till floder av engagemang). De krig som förs idag lämnar emellertid ingen öppning för de typer av frivilligt engagemang som världskrigen gav utrymme för. Istället uppmanas medborgarna köpa amerikanska varor och åka på semester. Hur ekonomiskt rimligt detta än kan vara så svarar det knappast mot det mänskliga behovet att engagera sig.

Diminishing Democracy är utgiven 2003. Här finns således ingenting om Obamakampanjen. Det är dock inte svårt att tänka sig att han bättre än Bush har lyckats apellera till den amerikanska viljan att engagera sig. Skocpol nämner emellertid flera andra rörelser som visserligen är organiserade kring en professionell kärna men som också ger utrymme för stora mängder lokalt organiserade voluntärer. Hennes främsta exempel är miljörörelsen och den kristna rörelsen.

Som svensk läsare kan man inte undgå att slås av både skillnader och likheter. Samma tendenser som Skocpol idag iakttar i USA finns otvivelaktigt också i Sverige. Medan de amerikanska medlemsorganisationerna har varit klassöverskridande men däremot ofta segregerade i fråga om ras och kön har de dominerande svenska folkrörelserna ofta varit klassåtskiljande, men däremot integrerande på andra sätt. Detta gäller i synnerhet de organisationer som står nära de politiska partierna. Undantagen är däremot i viss mån bl.a. idrottsrörelsen, även om detta kanske kan ifrågasättas.

De svenska organisationerna tycks ha klarat sig bättre genom sextiotalet än sina amerikanska motsvarigheter. Det är först senare som klassröstandet har minskat och de politiska partierna därmed har destabiliserats. Det är dock värt att notera att vi i Sverige sedan sextiotalet har sett etableringen av två nya stabila politiska partier: miljöpartiet och kristdemokraterna, medan motsvarande amerikanska rörelser har föredragit andra nyare metoder för att påverka det politiska livet.

På 2000-talet tycks stabiliteten emellertid ha övergett flera av våra etablerade organisationer. Frågan är emellertid om det som kommer efter kommer att likna den amerikanska utvecklingen eller om skillnaden kommer att fortsätta att tillta.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Invånare och medborgare

Ofta sätter man likhetstecken mellan invånare och medborgare. Detta sker inte bara i dagligt tal utan också i stats- och samhällsvetenskaplig litteratur. I teorin brukar man anta att en demokrati är en stat där i stort sett alla vuxna invånare är medborgare och deltar i styret. "No taxation without representation" är ett klassiskt argument för representativ demokrati: att invånarna i ett land har rätt till politiskt inflytande eftersom de bor där och betalar skatt. Nationen upplevs ofta som en politisk (och kulturell) gemenskap som består av medborgarna, invånarna, dvs. de (vuxna) som bor i landet.

Medborgare och invånare är emellertid inte samma sak. Ett stort - och växande - antal människor lever i andra länder än de där de själva är medborgare. Jag har själv bott utomlands i nära fyra år nu, om än inte särskilt långt bort. Upplevelsen, både den egna och den av att ingå i ett sammanhang präglat av europeisk arbetskraftsmigration, får en att reflektera kring medborgarskape…

Sverigedemokrater, populism och konservatism i ett förändrat politiskt landskap

2018 tycks bli ett val då den etablerade höger-vänsterskalan inte bara inte räcker till för att beskriva det politiska landskapet i Sverige, utan också blir direkt missvisande. Under 1900-talet byggdes ett partisystem upp som formerade sig utifrån motsättningar om fördelningspolitik och välfärdsstatens storlek. I ena ytterkanten stod kommunisterna. Under stora delar av seklet dominerades politiken av Socialdemokraterna, medan oppositionen ugjordes av dem som i varierande utsträckning förespråkade mer begränsade reformer. Det är ingen slump att det stora center-högerpartiet i Sverige heter Moderaterna. Dess inverkan på politiken handlade under lång tid främst om att vara en modererande motvikt till Socialdemokraterna. De senaste årtiondena har de flesta etablerade partier successivt tappat stöd bland väljarna, och än mer bland sina medlemmar. Under 1980-talet var en stor del av väljarna också medlemmar i partierna och deras sidoorganisationer. Inte minst betraktades LO och SAP som gre…

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor.

En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållnin…