"Var fjärde svensk kommunpolitiker och hög tjänsteman är beredd att kringgå lagstiftningen för att främja ett lokalt företag. Var tredje kan också tänka sig att bjudas på en heldag av ett privat företag" hävdar SvD med hänvisning till enkät som i ett pågående forskningsprojekt om korruptionen i Sverige har gått ut till 1900 politiker och högre tjänstemän i svenska kommuner.
Det anmärkningsvärda är egentligen inte om så skulle vara fallet, utan att detta är vad de säger i en enkät. Mitt intryck är att människor i enkätsvar minst lika mycket beskriver vad de anser vara normalt, eller åtminstone hur de uppfattar sig själva, än hur de faktiskt är eller skulle bete sig. Hade frågan gällt hur det skulle agera om en skum typ dök upp med attachéväska fylld med sedlar i utbyte mot stöd i en viss fråga, så är det troligt att fler skulle ha svarat nej i en enkät än som skulle ha svarat nej om erbjudandet verkligen infunnit sig. Så är det rimligen också ifråga om lättare förseelser, så länge dessa inte uppfattas som en del av normalt beteende.
Praktexemplet på vad som idag kan uppfattas som normalt är naturligtvis Marianne Samuelsson - som aktivt gick ut i media och förklarade att hon fattat beslut på helt felaktiga grunder. För detta blev hon omplacerad. Inte sparkad. Omplacerad.
I Samuelssons fall handlar det om en märklig sorts korruption. Så vitt jag förstår så finns det ingenting som tyder på att hon skulle ha erbjudits några personliga fördelar för sitt agerande. Istället förefaller hon ha agerat i enlighet med hur hon har uppfattat sitt uppdrag: att verka för Gotlands bästa, t.o.m. då detta gått ut över någonting som faktiskt var hennes uppdrag: att opartiskt fatta beslut efter gällande lagar och regler.
Det handlar alltså inte bara om Samuelssons personligen dåliga ämbetsmannansvar utan också om en oklarhet i fråga om uppdragets natur (åtminstone för henne personligen). Också i det nämnda forskningsprojektet framgår det att organisationsformerna har bäring på tjänstemäns och politikers benägenhet att agera etiskt tveksamt (även om åtminstone SvD drar andra slutsatser av detta). Men också om en kultur där tjänster och gentjänster är norm - i högre grad än opartisk myndighetsutövning - även om normkonflikten för åtminstone en av de anställda blivit tillräckligt allvarlig för att denne skulle banda sin chefs kommentarer och överlämna dem till pressen.
Om det nu är så att korruptionenen - eller åtminstone benägenheten att agera på tveksamma grunder - tilltar i dagens Sverige så skulle jag vilja påstå att vi är synnerligen illa rustade för att hantera problemet. I Sverige är tilltron till myndigheter fortfarande mycket hög. Vi har en benägenhet att i tämligen begränsad utsträckning försöka lösa den här typen av problem via rättssystemet, utan istället via olika typer av granskande specialmyndigheter, som t.ex. de olika ombudsmännen och Konstitutionsutskottet. Detta förutsätter att förtroendet för åtminstone dessa förblir högt, för att inte tala om att det innebär att vi förlitar oss på att de lever upp till det. I Samuelssons fall blev det hela publikt tack vare en enskild tjänsteman och pressen. I många andra länder hade det kanske varit naturligt att gå till domstol.
Jag tror personligen att ökade möjligheter i den riktningen skulle vara bättre. På nationell nivå skulle jag gärna se riksrätt som ett komplement till KU och JK. Just nu ser det emellertid snarare ut som att utvecklingen går allt mer emot att det blir pressen som får utgöra både domare och bödel när medborgarnas förtroende för tjänstemän och politiker sjunker Så bygger man inte ett fungerande rättssamhälle.
--------------------------------------
Det omnämnda forskningsprojektet ser synnerligen intressant ut och innefattar bl.a. den bloggande Lundaforskaren Andreas Bergh som sammanfattar resultaten så här långt här. I SvD har resultat från projektet presenterats i två nyhetsartiklar (här och här), men med tanke på att de inte har fått alla uppgifter rätt är det antagligen bättre att läsa dem hos Bergh.
Det anmärkningsvärda är egentligen inte om så skulle vara fallet, utan att detta är vad de säger i en enkät. Mitt intryck är att människor i enkätsvar minst lika mycket beskriver vad de anser vara normalt, eller åtminstone hur de uppfattar sig själva, än hur de faktiskt är eller skulle bete sig. Hade frågan gällt hur det skulle agera om en skum typ dök upp med attachéväska fylld med sedlar i utbyte mot stöd i en viss fråga, så är det troligt att fler skulle ha svarat nej i en enkät än som skulle ha svarat nej om erbjudandet verkligen infunnit sig. Så är det rimligen också ifråga om lättare förseelser, så länge dessa inte uppfattas som en del av normalt beteende.
Praktexemplet på vad som idag kan uppfattas som normalt är naturligtvis Marianne Samuelsson - som aktivt gick ut i media och förklarade att hon fattat beslut på helt felaktiga grunder. För detta blev hon omplacerad. Inte sparkad. Omplacerad.
I Samuelssons fall handlar det om en märklig sorts korruption. Så vitt jag förstår så finns det ingenting som tyder på att hon skulle ha erbjudits några personliga fördelar för sitt agerande. Istället förefaller hon ha agerat i enlighet med hur hon har uppfattat sitt uppdrag: att verka för Gotlands bästa, t.o.m. då detta gått ut över någonting som faktiskt var hennes uppdrag: att opartiskt fatta beslut efter gällande lagar och regler.
Det handlar alltså inte bara om Samuelssons personligen dåliga ämbetsmannansvar utan också om en oklarhet i fråga om uppdragets natur (åtminstone för henne personligen). Också i det nämnda forskningsprojektet framgår det att organisationsformerna har bäring på tjänstemäns och politikers benägenhet att agera etiskt tveksamt (även om åtminstone SvD drar andra slutsatser av detta). Men också om en kultur där tjänster och gentjänster är norm - i högre grad än opartisk myndighetsutövning - även om normkonflikten för åtminstone en av de anställda blivit tillräckligt allvarlig för att denne skulle banda sin chefs kommentarer och överlämna dem till pressen.
Om det nu är så att korruptionenen - eller åtminstone benägenheten att agera på tveksamma grunder - tilltar i dagens Sverige så skulle jag vilja påstå att vi är synnerligen illa rustade för att hantera problemet. I Sverige är tilltron till myndigheter fortfarande mycket hög. Vi har en benägenhet att i tämligen begränsad utsträckning försöka lösa den här typen av problem via rättssystemet, utan istället via olika typer av granskande specialmyndigheter, som t.ex. de olika ombudsmännen och Konstitutionsutskottet. Detta förutsätter att förtroendet för åtminstone dessa förblir högt, för att inte tala om att det innebär att vi förlitar oss på att de lever upp till det. I Samuelssons fall blev det hela publikt tack vare en enskild tjänsteman och pressen. I många andra länder hade det kanske varit naturligt att gå till domstol.
Jag tror personligen att ökade möjligheter i den riktningen skulle vara bättre. På nationell nivå skulle jag gärna se riksrätt som ett komplement till KU och JK. Just nu ser det emellertid snarare ut som att utvecklingen går allt mer emot att det blir pressen som får utgöra både domare och bödel när medborgarnas förtroende för tjänstemän och politiker sjunker Så bygger man inte ett fungerande rättssamhälle.
--------------------------------------
Det omnämnda forskningsprojektet ser synnerligen intressant ut och innefattar bl.a. den bloggande Lundaforskaren Andreas Bergh som sammanfattar resultaten så här långt här. I SvD har resultat från projektet presenterats i två nyhetsartiklar (här och här), men med tanke på att de inte har fått alla uppgifter rätt är det antagligen bättre att läsa dem hos Bergh.
Kommentarer