Fortsätt till huvudinnehåll

Korruption och svag rättsstat i dagens Sverige

"Var fjärde svensk kommunpolitiker och hög tjänsteman är beredd att kringgå lagstiftningen för att främja ett lokalt företag. Var tredje kan också tänka sig att bjudas på en heldag av ett privat företag" hävdar SvD med hänvisning till enkät som i ett pågående forskningsprojekt om korruptionen i Sverige har gått ut till 1900 politiker och högre tjänstemän i svenska kommuner.

Det anmärkningsvärda är egentligen inte om så skulle vara fallet, utan att detta är vad de säger i en enkät. Mitt intryck är att människor i enkätsvar minst lika mycket beskriver vad de anser vara normalt, eller åtminstone hur de uppfattar sig själva, än hur de faktiskt är eller skulle bete sig. Hade frågan gällt hur det skulle agera om en skum typ dök upp med attachéväska fylld med sedlar i utbyte mot stöd i en viss fråga, så är det troligt att fler skulle ha svarat nej i en enkät än som skulle ha svarat nej om erbjudandet verkligen infunnit sig. Så är det rimligen också ifråga om lättare förseelser, så länge dessa inte uppfattas som en del av normalt beteende.

Praktexemplet på vad som idag kan uppfattas som normalt är naturligtvis Marianne Samuelsson - som aktivt gick ut i media och förklarade att hon fattat beslut på helt felaktiga grunder. För detta blev hon omplacerad. Inte sparkad. Omplacerad.

I Samuelssons fall handlar det om en märklig sorts korruption. Så vitt jag förstår så finns det ingenting som tyder på att hon skulle ha erbjudits några personliga fördelar för sitt agerande. Istället förefaller hon ha agerat i enlighet med hur hon har uppfattat sitt uppdrag: att verka för Gotlands bästa, t.o.m. då detta gått ut över någonting som faktiskt var hennes uppdrag: att opartiskt fatta beslut efter gällande lagar och regler.

Det handlar alltså inte bara om Samuelssons personligen dåliga ämbetsmannansvar utan också om en oklarhet i fråga om uppdragets natur (åtminstone för henne personligen). Också i det nämnda forskningsprojektet framgår det att organisationsformerna har bäring på tjänstemäns och politikers benägenhet att agera etiskt tveksamt (även om åtminstone SvD drar andra slutsatser av detta). Men också om en kultur där tjänster och gentjänster är norm - i högre grad än opartisk myndighetsutövning - även om normkonflikten för åtminstone en av de anställda blivit tillräckligt allvarlig för att denne skulle banda sin chefs kommentarer och överlämna dem till pressen.

Om det nu är så att korruptionenen - eller åtminstone benägenheten att agera på tveksamma grunder - tilltar i dagens Sverige så skulle jag vilja påstå att vi är synnerligen illa rustade för att hantera problemet. I Sverige är tilltron till myndigheter fortfarande mycket hög. Vi har en benägenhet att i tämligen begränsad utsträckning försöka lösa den här typen av problem via rättssystemet, utan istället via olika typer av granskande specialmyndigheter, som t.ex. de olika ombudsmännen och Konstitutionsutskottet. Detta förutsätter att förtroendet för åtminstone dessa förblir högt, för att inte tala om att det innebär att vi förlitar oss på att de lever upp till det. I Samuelssons fall blev det hela publikt tack vare en enskild tjänsteman och pressen. I många andra länder hade det kanske varit naturligt att gå till domstol.

Jag tror personligen att ökade möjligheter i den riktningen skulle vara bättre. På nationell nivå skulle jag gärna se riksrätt som ett komplement till KU och JK. Just nu ser det emellertid snarare ut som att utvecklingen går allt mer emot att det blir pressen som får utgöra både domare och bödel när medborgarnas förtroende för tjänstemän och politiker sjunker Så bygger man inte ett fungerande rättssamhälle.

--------------------------------------

Det omnämnda forskningsprojektet ser synnerligen intressant ut och innefattar bl.a. den bloggande Lundaforskaren Andreas Bergh som sammanfattar resultaten så här långt här. I SvD har resultat från projektet presenterats i två nyhetsartiklar (här och här), men med tanke på att de inte har fått alla uppgifter rätt är det antagligen bättre att läsa dem hos Bergh.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Invånare och medborgare

Ofta sätter man likhetstecken mellan invånare och medborgare. Detta sker inte bara i dagligt tal utan också i stats- och samhällsvetenskaplig litteratur. I teorin brukar man anta att en demokrati är en stat där i stort sett alla vuxna invånare är medborgare och deltar i styret. "No taxation without representation" är ett klassiskt argument för representativ demokrati: att invånarna i ett land har rätt till politiskt inflytande eftersom de bor där och betalar skatt. Nationen upplevs ofta som en politisk (och kulturell) gemenskap som består av medborgarna, invånarna, dvs. de (vuxna) som bor i landet.

Medborgare och invånare är emellertid inte samma sak. Ett stort - och växande - antal människor lever i andra länder än de där de själva är medborgare. Jag har själv bott utomlands i nära fyra år nu, om än inte särskilt långt bort. Upplevelsen, både den egna och den av att ingå i ett sammanhang präglat av europeisk arbetskraftsmigration, får en att reflektera kring medborgarskape…

Sverigedemokrater, populism och konservatism i ett förändrat politiskt landskap

2018 tycks bli ett val då den etablerade höger-vänsterskalan inte bara inte räcker till för att beskriva det politiska landskapet i Sverige, utan också blir direkt missvisande. Under 1900-talet byggdes ett partisystem upp som formerade sig utifrån motsättningar om fördelningspolitik och välfärdsstatens storlek. I ena ytterkanten stod kommunisterna. Under stora delar av seklet dominerades politiken av Socialdemokraterna, medan oppositionen ugjordes av dem som i varierande utsträckning förespråkade mer begränsade reformer. Det är ingen slump att det stora center-högerpartiet i Sverige heter Moderaterna. Dess inverkan på politiken handlade under lång tid främst om att vara en modererande motvikt till Socialdemokraterna. De senaste årtiondena har de flesta etablerade partier successivt tappat stöd bland väljarna, och än mer bland sina medlemmar. Under 1980-talet var en stor del av väljarna också medlemmar i partierna och deras sidoorganisationer. Inte minst betraktades LO och SAP som gre…

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor.

En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållnin…