Fortsätt till huvudinnehåll

När världen går under blir dygden tydlig

På bio går en film om jordens undergång 2012 och temat för Stockholms filmfestival är apokalyps. Bokhandlarna fylls med undergångslitteratur, både med och utan verklighetsanspråk. Människor har alltid fascinerats av undergången. Betraktar man medeltidens dödsdansmotiv är det svårt att tro på att allvaret inte hos konstnären blandades med en stor dos fascination. Till och med med personliga intryck av digerdöden fascinerades människor av fenomenet och framställde det vällustigt som en dans.

Själv håller jag just nu på att läsa S.M. Stirlings trilogi Dies the Fire där upplägget är närmast stilrent enkelt. Samtidigt som berättandet helt hör genrelitteraturen till är upplägget nämligen, som så ofta i bra Science Fiction, närmast att betrakta som ett tankeexperiment. I det här fallet är frågan helt enkelt vad skulle hända om all modern teknik plötsligt slutade fungera.

Stirling beskriver en återgång till medeltida europeisk feodalism. Samtidigt som hans grundantaganden är avgjort teknikdeterministiska gör han dock även vissa ansatser till att problematisera dem. Han antyder att en del av det som skapar återgången till medeltiden är människans tendens att hämta modeller genom att kopiera dem från tidigare erfarenheter, inte bara av rationella skäl utan också för att vi behöver någonting att klamra oss fast vid. Dessutom illustrerar han också vad jag skulle beskriva som översättning av organisatoriska koncept (som är en av de saker som jag just nu forskar kring): när man lånar en organisatorisk modell från ett sammanhang till ett annat så byter den i viss mån innehåll. Detta gäller rimligen även när moderna människor försöker återupprätta feodalismen.

Samtidigt är det någonting annat än själva tankeexperimentet som lockar. Trots att Stirling uppenbarligen menar att teknologin har gjort vårt samhälle både bättre och jämlikare så finns det också någonting som fascinerar med tanken att allt detta skulle tas ifrån oss. Världen utan teknik blir inte lättare, men däremot enklare, mer omedelbar. Överlevnad handlar om att odla sin egen mat. Resultaten blir omedelbara. Fysiska avstånd blir mer reella. Viktigare är kanske att även personliga relationer blir mer reella, så reella att livet ofta hänger på att andra människor vill riskera livet för en. I Stirlings universum är detta ingenting man gör för människor som man inte har framför sig. Däremot lönar det sig att vara kortsiktigt altruistisk mot främlingar. Altruism belönar sig inte minst som reciprocitet.

Det är kanske framförallt detta som det handlar om, både hos Stirling och hos andra moderna undergångsskildrare: den mänskliga världens försvinnande gör på ett paradoxalt sätt att dygden belönas. Även om Stirling skildrar ett händelseförlopp där miljarder oskyldiga dör av sjukdomar och svält så handlar själva berättelsen om hur huvudpersonernas karaktärsegenskaper ger dem framgång. Detta gäller t.o.m. antagonisterna, även om det inte handlar om dygd i moralisk mening så bygger deras öde ändå på deras karaktärsegenskaper. Detta är sannolikt typiskt för en mycket stor del av populärkulturen, liksom för en stor del av allt mänskligt berättande. Det tycks dock som att ett sätt att lyfta fram det är att inledningsvis helt enkelt utplåna alla de strukturer som vi av egen erfarenhet vet leder till att ”fel” personer belönas.

Också detta motiv fanns redan på medeltiden: i dödsdansen är vi alla lika. Den gången var Domen något som kom efter att döden hade utplånat de sociala olikheterna människor emellan, och som inte riktigt ingick i det mindre dogmatiska dödsdansbilderna. I vår tid tycks domen utdelas av själva berättelsens logik: det är under svårast tänkbara omständigheter som vars och ens sanna karaktär kommer till uttryck och blir uppenbar.

Kommentarer

Anonym sa…
Jag har precis läst ut samma trilogi. Mycket bra, även om den var lite fånig ibland. Jag gillade hur den behandlade "flexibilitet" som koncept. Det genomgående budskapet var på något sätt att de som inte klarade av att anpassa sig efter nya situationer, de dog. De som fastnade i gamla mönster, dog.

Som nörd tyckte jag ju dessutom att det var roligt med alla referenser till SCA och Tolkien :D

//Agnes
Tobias sa…
Hej Agnes!

Ännu mera Tolkien blev det ju i uppföljarna. Jag måste erkänna att jag satt och väntade på att de skulle bli 9 när de skulle ut på quest i Sunrise Lands. Smått imponerad av att han kan göra en sån grej utan att det bara blir humor. Framförallt gillar jag kanske att han gått in så otroligt detaljerat för att beskriva konsekvenserna av en helt orimlig premiss, och ofta lyckas säga riktigt intressanta saker.

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…