Den övervakade demokratin

Det är oroande hur angelägen regeringen uppenbarligen är att driva igenom Bodströms förslag om ökade övervakningsbefogenheter för försvaret. Nu skall visserligen erkännas att förslaget har försonande drag och faktiskt inte är inriktat på att övervaka medborgarna utan i första hand icke-medborgare. Ändå är det oroande att man inte tar ännu allvarligare på konsekvenserna. Man tycks inte ens anse att de behöver utredas.

Konsekvenserna kan emellertid bli vittgående. Det som nu håller på att byggas upp är den framtida lagstiftningen över IT-området. Det är ett känt faktum att den tidiga lagstiftningen inom ett nytt område ofta utgör grunden för all framtida lagstiftning där. Det har redan noterats att pressfriheten på Internet är sämre än i äldre media. Nu börjar det även stå klart att brevhemligheten inte skall anses tillämplig på e-post. Det står alltså tämligen klart i vilken riktning den juridiska och politiska utvecklingen går. Samtidigt utvecklas tekniken för informationshantering. Möjligheterna att hantera och använda insamlad information ökar alltså lavinartat.

Det har många gånger påpekats att förslag i den här riktningen är kraftigt integritetskränkande. Det är allvarligt att rättsliga instanser (som domstolar) inte är mer involverade i tillståndsgivningen för avlyssning och sökningar i lagrade data. Det är också allvarligt att personer vars brev och mobilsamtal gåtts igenom inte har rätt att informeras om detta ens efterhand, ett förfarande som åtminstone skulle möjliggöra en rimlig nivå av rättssäkerhet.

Vad som ofta glöms bort är att den resurs som insamlade data utgör har andra politiska konsekvenser än de handlar om integritet. Medborgarna i en demokrati bör vara dess verkliga makthavare. Av de senaste årens politiska liv har det framgått med all önskvärd tydlighet hur avgörande det kan vara att sitta på information om sina motståndare. Själva insikten att någon kan ha lagrat stora mängder information om dem, kan verka hämmande på medborgarnas vilja till politisk aktivitet. Det hör till den fria statens fundamenta att staten skall respektera medborgarnas privatliv så att de kan delta i det politiska livet som fria människor. Demokratin förutsätter respekt för den enskilde. Samtidigt är den moderna liberala demokratin det system som bäst visat sig upprätthålla denna respekt, hittills. En stat som övervakar sina egna medborgare i stor skala är ute på mycket farliga vägar.

När det gäller argumentet att man måste ta acceptera hårdare tag för att försvara sig mot terrorismen är jag benägen att se detta som romarna: Under extrema omständigheter kan frihetsinskränkande befogenheter ges betrodda personer över begränsad tid, varefter de ställs till svars för sitt handlande. Man skriver inte bort allas frihet på obestämd tid i ett land innan det ens anfallits.