Fortsätt till huvudinnehåll

Ansvarsutredningen

Den Svegforska utredningen har alltså kommit fram till ett förslag om att möjliggöra decentralisering av makt genom att slå ihop länen och skapa större regioner. Detta är utmärkt. Länen är i de allra flesta fall för små för att utgöra funktionella regioner. I Stockholm är detta särskilt tydligt. Det är fullständigt uppenbart att den funktionella regionen är större än Stockholms län. Den innefattar åtminstone Uppsala och förmodligen större delen av Mälardalen (själv pendlar jag ännu längre). Den här regionen behöver samordnas och skulle antagligen kunna hävda sig betydligt bättre mot regeringen om den hade en gemensam demokratiskt vald representation och ledning. I Skåne har man redan insett samma sak.

Att svenskar skulle identifiera sig särskilt med sina regioner är i de allra flesta fall fullständigt felaktigt. Rolf K. Nilsson hävdar att så skulle vara fallet på Gotland, men Gotland är både en kommun och ett län och kommer således att fortsätta att vara en enhet även efter en sådan här reform. Samma sak har hävdats om Östergötland. Allt jag har hört från östgötska försök till kommunsamordning och liknande tyder dock på att man särskilt i Norrköping har väldigt svårt att identifiera sig med länet, inte minst eftersom en lång rivalitet med Linköping tar överhanden. Själv identifierar jag mig rätt mycket med Stockholm som storstadsregion, och i viss utsträckning med hemkommunen, men inte särskilt med Stockholms län.

Mer troligt än att svenskar i gemen skulle identifiera sig särskilt med länen torde vara att de identifierar sig med lokalsamhällen, städer och, i vissa fall, med landskap. De lokalsamhällen många identifierar sig med upphörde dock som politiska enheter redan under kommunsammanslagningarna på femtio- och sextiotalan, och landskapen redan på medeltiden. Därmed inte sagt att man inte borde försöka få de nya gränserna att sammanfalla med äldre gränser, till exempel genom att hålla ihop landskapen. Länen existerar bara genom statsmaktens diktat, det finns ingenting odemokratiskt i att skapa län som faktiskt skulle kunna fungera. Vill man stärka den demokratiska legitimiteten skulle man kunna hålla lokala och regionala folkomröstningar i de områden man är osäker på vilka regioner de skall tillhöra.

På det hela taget är detta med andra ord ett utmärkt förslag – givet att man faktiskt vill ha starka regioner som kan uppväga statsmakten. Ett lämpligt nästa steg borde vara att flytta över ytterligare befogenheter till regionerna och tillåta att olika politiska lösningar kan genomföras i olika regioner. Eller är det otänkbart att olika åtgärder skulle kunna vara lämpliga i Piteå och i Malmö?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…