Fortsätt till huvudinnehåll

Ansvarsutredningen

Den Svegforska utredningen har alltså kommit fram till ett förslag om att möjliggöra decentralisering av makt genom att slå ihop länen och skapa större regioner. Detta är utmärkt. Länen är i de allra flesta fall för små för att utgöra funktionella regioner. I Stockholm är detta särskilt tydligt. Det är fullständigt uppenbart att den funktionella regionen är större än Stockholms län. Den innefattar åtminstone Uppsala och förmodligen större delen av Mälardalen (själv pendlar jag ännu längre). Den här regionen behöver samordnas och skulle antagligen kunna hävda sig betydligt bättre mot regeringen om den hade en gemensam demokratiskt vald representation och ledning. I Skåne har man redan insett samma sak.

Att svenskar skulle identifiera sig särskilt med sina regioner är i de allra flesta fall fullständigt felaktigt. Rolf K. Nilsson hävdar att så skulle vara fallet på Gotland, men Gotland är både en kommun och ett län och kommer således att fortsätta att vara en enhet även efter en sådan här reform. Samma sak har hävdats om Östergötland. Allt jag har hört från östgötska försök till kommunsamordning och liknande tyder dock på att man särskilt i Norrköping har väldigt svårt att identifiera sig med länet, inte minst eftersom en lång rivalitet med Linköping tar överhanden. Själv identifierar jag mig rätt mycket med Stockholm som storstadsregion, och i viss utsträckning med hemkommunen, men inte särskilt med Stockholms län.

Mer troligt än att svenskar i gemen skulle identifiera sig särskilt med länen torde vara att de identifierar sig med lokalsamhällen, städer och, i vissa fall, med landskap. De lokalsamhällen många identifierar sig med upphörde dock som politiska enheter redan under kommunsammanslagningarna på femtio- och sextiotalan, och landskapen redan på medeltiden. Därmed inte sagt att man inte borde försöka få de nya gränserna att sammanfalla med äldre gränser, till exempel genom att hålla ihop landskapen. Länen existerar bara genom statsmaktens diktat, det finns ingenting odemokratiskt i att skapa län som faktiskt skulle kunna fungera. Vill man stärka den demokratiska legitimiteten skulle man kunna hålla lokala och regionala folkomröstningar i de områden man är osäker på vilka regioner de skall tillhöra.

På det hela taget är detta med andra ord ett utmärkt förslag – givet att man faktiskt vill ha starka regioner som kan uppväga statsmakten. Ett lämpligt nästa steg borde vara att flytta över ytterligare befogenheter till regionerna och tillåta att olika politiska lösningar kan genomföras i olika regioner. Eller är det otänkbart att olika åtgärder skulle kunna vara lämpliga i Piteå och i Malmö?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"? Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblo

Ernest Thiel och kulturpolitiken

Ett bra exempel på en person som verkade i gränslandet mellan konstens fält och den ekonomiska maktens var finansmannen och konstnären Ernest Thiel (1859–1947) som genom investeringar i Sveriges industrialisering och malmproduktion i slutet av 1800-talet blev en av Sveriges mest förmögna män. Till en början tedde sig Thiels liv som en rätt typisk, om en mycket framgångsrik, borgerlig karriär. Han föddes i industristaden Norrköping dit föräldrarna invandrat från Belgien, bland annat eftersom hans mor var judinna och Norrköping fortfarande var en av de få svenska städer där judar fick bosatta sig utan att först konvertera. Med tiden gifte han också in sig i Sveriges prominenta judiska släkter. Genom äktenskapet med grosshandlardottern Anna Josephson blev han svåger till bokförläggaren Karl Otto Bonnier, själv en central person i litteraturfältet och förläggare åt bland andra August Strindberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg. Den stora förändringen i Thiels li