Fortsätt till huvudinnehåll

Fichtelius gör Persson till Historia

Den här veckan har det varit en löpsedelsnyhet att Göran Persson för nästan tio år sedan sa någonting elakt om någon av sina politiska motståndare! Min omedelbara reaktion är att media tycks ha svårt att hänga med verkligheten, svårt att acceptera att den Göran Persson som lyckades hålla deras uppmärksamhet i ett decennium inte är statsminister längre. Istället för att granska hans efterträdare – Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin – ägnar man sig alltså åt att försöka producera nyhetsvärde av saker som Persson hävde ur sig på nittiotalet. Samtidigt klagas det över att Reinfeldt är ”frånvarande” när det rimligen är medias uppgift att granska statsministern, inte statsministerns uppgift att fånga medias uppmärksamhet.

Mycket av min irritation över dokumentären stammar naturligtvis också ur det faktum att personen Göran Persson intresserar mig som historisk person. Att sända historiska analyser är helt i linje med SVT:s uppdrag, oavsett om tittarsiffrorna då skulle bli lägre än för de kommersiella kanalernas nyhetsprogram. Om Ordförande Persson saknar nyhetsvärde är den emellertid om möjligt ännu sämre som historisk dokumentär. Ur det perspektivet är det egentligen inget fel i att Persson själv får mycket tid. Problemet är snarare att Fichtelius bild av honom (som alltså ges fyra timmar i SVT på bästa sändningstid) egentligen bara är en rent subjektiv skildring där Persson lite ambivalent framställs som en något oborstad uppkomling som trots allt ändå imponerar på Fichtelius (på ungefär samma sätt som George Bush imponerar på Persson, frästas man att säga).

Några försök till kontextualisering eller källkritisk diskussion görs överhuvudtaget inte. Man skall i och för sig hålla i minnet att intervjuerna är genomförda kort efter själva händelserna och att det alltså är rimligt att Persson då mindes betydligt mer än vad andra som var med då kan minnas nu, när de här scenerna framstår som tämligen betydelselösa historiska detaljer. Man hade dock kunnat önska sig ytterligare perspektiv, vilket lätt blir uppenbart i en samtidshistorisk dokumentär där även andra personer som var med om händelserna kan bidra till den analys som Fichtelius uppenbarligen inte har gjort (t.ex. Bildt). Sammantaget får man nog helt enkelt hoppas att någon annan i framtiden gör någonting bättre av ett material som trots allt framstår som tämligen intressant.

Läs gärna Stig-Björn Ljungrens insiktsfulla kommentar. För den som ser humorvärdet i dokumentärerna rekommenderas även Fredrik Anderssons sammanfattningar (1 och 2). Det skrämmande är egentligen hur väl de stämmer.

Kommentarer

Fredrik sa…
Tackar så hjärtligt för de goda orden!

Populära inlägg i den här bloggen

Från Homo Sapiens till Homo Deus?

Artificiell intelligens blir allt mer en fråga som diskuteras i den allmänna debatten och inte bara av specialintresserade. Det är hög tid. En av de författare som har bidragit till att sprida diskussionen kring mänsklighetens framtid, transhumanism och vår historia som art är den israeliske historikern och författaren Yuval Noah Harari som under de senaste åren har gått från att vara en mindre välbekant professor i medeltida krigshistoria till att bli en internationellt känd röst som ständigt frågas om vad han tror om mänsklighetens framtid.

Under hösten hann jag vid sidan av arbetet bland annat med att läsa hans båda senaste böcker: Sapiens: En kort historik över mänsklighetenoch uppföljaren Homo Deus; En kort historik över morgondagen.Hararis ambition är att diskutera hela mänsklighetens historia, och sedan säga någonting om hur den kan komma att utvecklas i framtiden. Naturligtvis kan ingen vara expert på allt detta. Resultatet är dock en tankeväckande och relativt lättläst redog…

Sverigedemokrater, populism och konservatism i ett förändrat politiskt landskap

2018 tycks bli ett val då den etablerade höger-vänsterskalan inte bara inte räcker till för att beskriva det politiska landskapet i Sverige, utan också blir direkt missvisande. Under 1900-talet byggdes ett partisystem upp som formerade sig utifrån motsättningar om fördelningspolitik och välfärdsstatens storlek. I ena ytterkanten stod kommunisterna. Under stora delar av seklet dominerades politiken av Socialdemokraterna, medan oppositionen ugjordes av dem som i varierande utsträckning förespråkade mer begränsade reformer. Det är ingen slump att det stora center-högerpartiet i Sverige heter Moderaterna. Dess inverkan på politiken handlade under lång tid främst om att vara en modererande motvikt till Socialdemokraterna. De senaste årtiondena har de flesta etablerade partier successivt tappat stöd bland väljarna, och än mer bland sina medlemmar. Under 1980-talet var en stor del av väljarna också medlemmar i partierna och deras sidoorganisationer. Inte minst betraktades LO och SAP som gre…

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"?

Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblogg…