Fortsätt till huvudinnehåll

Fichtelius gör Persson till Historia

Den här veckan har det varit en löpsedelsnyhet att Göran Persson för nästan tio år sedan sa någonting elakt om någon av sina politiska motståndare! Min omedelbara reaktion är att media tycks ha svårt att hänga med verkligheten, svårt att acceptera att den Göran Persson som lyckades hålla deras uppmärksamhet i ett decennium inte är statsminister längre. Istället för att granska hans efterträdare – Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin – ägnar man sig alltså åt att försöka producera nyhetsvärde av saker som Persson hävde ur sig på nittiotalet. Samtidigt klagas det över att Reinfeldt är ”frånvarande” när det rimligen är medias uppgift att granska statsministern, inte statsministerns uppgift att fånga medias uppmärksamhet.

Mycket av min irritation över dokumentären stammar naturligtvis också ur det faktum att personen Göran Persson intresserar mig som historisk person. Att sända historiska analyser är helt i linje med SVT:s uppdrag, oavsett om tittarsiffrorna då skulle bli lägre än för de kommersiella kanalernas nyhetsprogram. Om Ordförande Persson saknar nyhetsvärde är den emellertid om möjligt ännu sämre som historisk dokumentär. Ur det perspektivet är det egentligen inget fel i att Persson själv får mycket tid. Problemet är snarare att Fichtelius bild av honom (som alltså ges fyra timmar i SVT på bästa sändningstid) egentligen bara är en rent subjektiv skildring där Persson lite ambivalent framställs som en något oborstad uppkomling som trots allt ändå imponerar på Fichtelius (på ungefär samma sätt som George Bush imponerar på Persson, frästas man att säga).

Några försök till kontextualisering eller källkritisk diskussion görs överhuvudtaget inte. Man skall i och för sig hålla i minnet att intervjuerna är genomförda kort efter själva händelserna och att det alltså är rimligt att Persson då mindes betydligt mer än vad andra som var med då kan minnas nu, när de här scenerna framstår som tämligen betydelselösa historiska detaljer. Man hade dock kunnat önska sig ytterligare perspektiv, vilket lätt blir uppenbart i en samtidshistorisk dokumentär där även andra personer som var med om händelserna kan bidra till den analys som Fichtelius uppenbarligen inte har gjort (t.ex. Bildt). Sammantaget får man nog helt enkelt hoppas att någon annan i framtiden gör någonting bättre av ett material som trots allt framstår som tämligen intressant.

Läs gärna Stig-Björn Ljungrens insiktsfulla kommentar. För den som ser humorvärdet i dokumentärerna rekommenderas även Fredrik Anderssons sammanfattningar (1 och 2). Det skrämmande är egentligen hur väl de stämmer.

Kommentarer

Fredrik sa…
Tackar så hjärtligt för de goda orden!

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…