torsdag, mars 22, 2007

Fichtelius gör Persson till Historia

Den här veckan har det varit en löpsedelsnyhet att Göran Persson för nästan tio år sedan sa någonting elakt om någon av sina politiska motståndare! Min omedelbara reaktion är att media tycks ha svårt att hänga med verkligheten, svårt att acceptera att den Göran Persson som lyckades hålla deras uppmärksamhet i ett decennium inte är statsminister längre. Istället för att granska hans efterträdare – Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin – ägnar man sig alltså åt att försöka producera nyhetsvärde av saker som Persson hävde ur sig på nittiotalet. Samtidigt klagas det över att Reinfeldt är ”frånvarande” när det rimligen är medias uppgift att granska statsministern, inte statsministerns uppgift att fånga medias uppmärksamhet.

Mycket av min irritation över dokumentären stammar naturligtvis också ur det faktum att personen Göran Persson intresserar mig som historisk person. Att sända historiska analyser är helt i linje med SVT:s uppdrag, oavsett om tittarsiffrorna då skulle bli lägre än för de kommersiella kanalernas nyhetsprogram. Om Ordförande Persson saknar nyhetsvärde är den emellertid om möjligt ännu sämre som historisk dokumentär. Ur det perspektivet är det egentligen inget fel i att Persson själv får mycket tid. Problemet är snarare att Fichtelius bild av honom (som alltså ges fyra timmar i SVT på bästa sändningstid) egentligen bara är en rent subjektiv skildring där Persson lite ambivalent framställs som en något oborstad uppkomling som trots allt ändå imponerar på Fichtelius (på ungefär samma sätt som George Bush imponerar på Persson, frästas man att säga).

Några försök till kontextualisering eller källkritisk diskussion görs överhuvudtaget inte. Man skall i och för sig hålla i minnet att intervjuerna är genomförda kort efter själva händelserna och att det alltså är rimligt att Persson då mindes betydligt mer än vad andra som var med då kan minnas nu, när de här scenerna framstår som tämligen betydelselösa historiska detaljer. Man hade dock kunnat önska sig ytterligare perspektiv, vilket lätt blir uppenbart i en samtidshistorisk dokumentär där även andra personer som var med om händelserna kan bidra till den analys som Fichtelius uppenbarligen inte har gjort (t.ex. Bildt). Sammantaget får man nog helt enkelt hoppas att någon annan i framtiden gör någonting bättre av ett material som trots allt framstår som tämligen intressant.

Läs gärna Stig-Björn Ljungrens insiktsfulla kommentar. För den som ser humorvärdet i dokumentärerna rekommenderas även Fredrik Anderssons sammanfattningar (1 och 2). Det skrämmande är egentligen hur väl de stämmer.

1 kommentar:

Fredrik sa...

Tackar så hjärtligt för de goda orden!