Fortsätt till huvudinnehåll

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor.

En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållning som måste vara gemensam för att åtminstone de typer av vänskap som jag uppfattar som önskvärda skall kunna fungera. Inte minst så skulle jag säga att dessa typer av vänskap förutsätter ömsesidig respekt. Man måste kunna förstå varandra och man måste kunna vara säker på att ens förtroende värdesätts.

Vänskap är också en av de få starka relationer i livet som även traditionellt sett bygger helt på fritt val från båda parters sida. Kärlek är idag en annan sådan relation, men många skulle säga att kärlek förutsätter vänskap. Vänskap är också en relation som gör det möjligt att ställa krav. Den amerikanske skribenten Joseph Epstein menar att ”en vän är en person man kan ringa mitt i natten, men gärna inte mer än en gång.” Lite högre krav tycker jag nog att man bör kunna ställa, men det ligger i och för sig i relationens natur att man inte utnyttjar sina vänners generositet.

Därtill är förhållandet reciprokt. Man kan kräva en hel del, men man skall också vara beredd att erbjuda samma hjälp tillbaka. Men det rör sig inte enbart, eller ens främst, om ett utbyte av tjänster, i så fall är förhållandet ett annat än det som jag menar med vänskap. Däremot så tror jag att även de här faktorerna har någonting att göra med vad jag menar när jag säger att vänskap bygger på ömsesidig respekt. Man kan inte samtidigt respektera och utnyttja en person. Däremot tycks det som om även de mest självständiga eller hedersmedvetna personer kan tänka sig att be någon annan om hjälp om de vet att den personen kommer fortsätta respektera dem även efteråt, någonting som givetvis är särskilt viktigt om den hjälp det handlar om är innebär ett förtroende som kräver att man öppnar sig emotionellt. I många fall handlar det kanske inte ens om ett behov av att anförtro sig åt någon. Redan vetskapen om att det finns någon man skulle kunna anförtro sig åt kan ofta vara avgörande.

Med detta i tankarna är det kanske inte så förvånande att Epstein med tiden börjat tycka att det ibland är tyngande att umgås med sina vänner och istället föredrar att umgås med mer ytliga bekanta. Personligen tycker jag dock att han tycks sätta tämligen lågt värde på sina vänner eller kanske väljer dem väl dåligt. Å andra sidan har han kanske en poäng i att man inte kan vara vän med alla man träffar, eller ens med alla man uppskattar. Om vänskap är en relation som ställer krav innebär detta rimligen att de flesta människor har en begränsad kapacitet för hur många (nära) vänner de kan hantera. Om man inte inser detta är man rimligen antingen en människa med en enorm kapacitet för förtroende och ansvar eller en person som inte alls förstår vad det handlar om. Vänskap är i alla händelser ett intressant ämne för filosofisk diskussion och en av de saker som jag inte är säker på hur jag skulle kunna leva utan.

Jakob Söderbaum skriver på sin blogg om begreppet vänskap

Marete Mazarella skrev om Epsteins bok om vänskap i SvD för snart ett år sedan

Kommentarer

Tackar som länkar. :) Det är också av dessa skäl som du anför som jag i min artikel (ju) menar att äkta vänskap överhuvudtaget i filosofisk bemärkelse - självklart omfattandes både total respekt och självuppoffrande lojalitet - är att betrakta som en konservativ företeelse. Liberaler anser inte att man kan ställa krav på andra människor, socialister anser att man inte får lov att känna större lojalitet till någon enskild person än till kollektivet (såvida inte kollektivet personifierats av någon typ Stalin, Mao, PolPot - men det är ändå fråga om krav snarare än om personlig integritet).

Sedan stavar jag mitt förnamn Jakob. ;)
Tack för påpekandet. Det är åtgärdat.
Tricky Kid sa…
Enligt den understreckare som du länkar till var det Aristoteles som "den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda", något du tillskriver att Cicero ska ha sagt. Vilket gäller?

http://www.svd.se/kultur/understrecket/vem-kan-du-ringa-mitt-i-natten_350024.svd
Hej! Tackar för en skarpsynt iakttagelse! Vad jag förstår är det dock inget direkt citat från någon av dem, utan en sammanfattning. Däremot tycks de ha varit överens, vilket också verkar fullt rimligt med tanke på hur mycket cicero hämtade från Aristoteles.
Anonym sa…
Det här blogginlägget var en del av läsförståelsen till det nationella provet i svenska för årskurs 1 på gymnasiet i år! Det var så jag hittade hit. Verkar vara en intressant blogg!
Hampus Söderström
Anonym sa…
Kan du skriva mer lätt svenska? För att vi har läsförståelse från dina texter hahaha. Tack för fina texter

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…