söndag, juli 15, 2007

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor.

En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållning som måste vara gemensam för att åtminstone de typer av vänskap som jag uppfattar som önskvärda skall kunna fungera. Inte minst så skulle jag säga att dessa typer av vänskap förutsätter ömsesidig respekt. Man måste kunna förstå varandra och man måste kunna vara säker på att ens förtroende värdesätts.

Vänskap är också en av de få starka relationer i livet som även traditionellt sett bygger helt på fritt val från båda parters sida. Kärlek är idag en annan sådan relation, men många skulle säga att kärlek förutsätter vänskap. Vänskap är också en relation som gör det möjligt att ställa krav. Den amerikanske skribenten Joseph Epstein menar att ”en vän är en person man kan ringa mitt i natten, men gärna inte mer än en gång.” Lite högre krav tycker jag nog att man bör kunna ställa, men det ligger i och för sig i relationens natur att man inte utnyttjar sina vänners generositet.

Därtill är förhållandet reciprokt. Man kan kräva en hel del, men man skall också vara beredd att erbjuda samma hjälp tillbaka. Men det rör sig inte enbart, eller ens främst, om ett utbyte av tjänster, i så fall är förhållandet ett annat än det som jag menar med vänskap. Däremot så tror jag att även de här faktorerna har någonting att göra med vad jag menar när jag säger att vänskap bygger på ömsesidig respekt. Man kan inte samtidigt respektera och utnyttja en person. Däremot tycks det som om även de mest självständiga eller hedersmedvetna personer kan tänka sig att be någon annan om hjälp om de vet att den personen kommer fortsätta respektera dem även efteråt, någonting som givetvis är särskilt viktigt om den hjälp det handlar om är innebär ett förtroende som kräver att man öppnar sig emotionellt. I många fall handlar det kanske inte ens om ett behov av att anförtro sig åt någon. Redan vetskapen om att det finns någon man skulle kunna anförtro sig åt kan ofta vara avgörande.

Med detta i tankarna är det kanske inte så förvånande att Epstein med tiden börjat tycka att det ibland är tyngande att umgås med sina vänner och istället föredrar att umgås med mer ytliga bekanta. Personligen tycker jag dock att han tycks sätta tämligen lågt värde på sina vänner eller kanske väljer dem väl dåligt. Å andra sidan har han kanske en poäng i att man inte kan vara vän med alla man träffar, eller ens med alla man uppskattar. Om vänskap är en relation som ställer krav innebär detta rimligen att de flesta människor har en begränsad kapacitet för hur många (nära) vänner de kan hantera. Om man inte inser detta är man rimligen antingen en människa med en enorm kapacitet för förtroende och ansvar eller en person som inte alls förstår vad det handlar om. Vänskap är i alla händelser ett intressant ämne för filosofisk diskussion och en av de saker som jag inte är säker på hur jag skulle kunna leva utan.

Jakob Söderbaum skriver på sin blogg om begreppet vänskap

Marete Mazarella skrev om Epsteins bok om vänskap i SvD för snart ett år sedan

6 kommentarer:

Jakob E:son Söderbaum sa...

Tackar som länkar. :) Det är också av dessa skäl som du anför som jag i min artikel (ju) menar att äkta vänskap överhuvudtaget i filosofisk bemärkelse - självklart omfattandes både total respekt och självuppoffrande lojalitet - är att betrakta som en konservativ företeelse. Liberaler anser inte att man kan ställa krav på andra människor, socialister anser att man inte får lov att känna större lojalitet till någon enskild person än till kollektivet (såvida inte kollektivet personifierats av någon typ Stalin, Mao, PolPot - men det är ändå fråga om krav snarare än om personlig integritet).

Sedan stavar jag mitt förnamn Jakob. ;)

Tobias Harding sa...

Tack för påpekandet. Det är åtgärdat.

Tricky Kid sa...

Enligt den understreckare som du länkar till var det Aristoteles som "den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda", något du tillskriver att Cicero ska ha sagt. Vilket gäller?

http://www.svd.se/kultur/understrecket/vem-kan-du-ringa-mitt-i-natten_350024.svd

Tobias Harding sa...

Hej! Tackar för en skarpsynt iakttagelse! Vad jag förstår är det dock inget direkt citat från någon av dem, utan en sammanfattning. Däremot tycks de ha varit överens, vilket också verkar fullt rimligt med tanke på hur mycket cicero hämtade från Aristoteles.

Anonym sa...

Det här blogginlägget var en del av läsförståelsen till det nationella provet i svenska för årskurs 1 på gymnasiet i år! Det var så jag hittade hit. Verkar vara en intressant blogg!
Hampus Söderström

Anonym sa...

Kan du skriva mer lätt svenska? För att vi har läsförståelse från dina texter hahaha. Tack för fina texter