Akademiska synpunkter

Ett annat nyord som har spritt sig under 00-talet är "deltagarkultur". Dagens bloggtips är det här utmärkta inlägget på bloggen Enligt min humla. Mycket läsvärt om just delatarkultur, men här tolkat utifrån ett brett, antropologiskt eller socialt, kulturbegrepp.

Jag föreställer mig att framtidens historiker kommer att anse att 00-talet, kanske till och med 2000-talet började 2001. Kanske började det redan 1989, ungefär som 1900-talet började med krigsutbrottet 1914. Åren dessförinnan hade mer gemensamt med 1800-talet. Perioden mellan Murens fall 1989 och 11 septemberdåden 2001 kan närmast ses som ett slags mellanperiod; perioden mellan det att 1900-talets sista stora ideologiska världsmaktskonflikt avslutades och nya konfliktmönster tog över. Perioden då många trodde att historien redan tagit slut, alternativt vaknat (t.ex. på Balkan). Om 1900-talet präglades av mer eller mindre ideologiskt legitimerade koalitioner av nationalstater som kämpade mot varandre (USA mot Sovjet, Sovjet mot Tredje Riket, Kina mot Sovjet etc) så ter sig 2000-talet annorlunda. Sedan Sovjets sammanbrott finns egentligen bara ett internationellt system. De stater som inte är med är skurkstater och fiender till andra. Det betyder inte att det inte råder konkurens mellan ...

Vilka traditioner etableras i världens mest sekulariserade land? Jag ber att få tacka min utlandssvenske vän Mikael för tipset om den här beskrivningen av svenskarnas märkliga kult av Kalle Anka och hans vänner önskar god jul . As an only partially lapsed Jew, I was not well-versed in Christmas traditions, and I was completely ignorant of Swedish customs and culture. So I was prepared for surprises. I was not prepared for this: Every year on Dec. 24 at 3 p.m., half of Sweden sits down in front of the television for a family viewing of the 1958 Walt Disney Presents Christmas special, "From All of Us to All of You." [...] Kalle Anka, for short, has been airing without commercial interruption at the same time on Sweden's main public-television channel, TV1, on Christmas Eve (when Swedes traditionally celebrate the holiday) since 1959. [...] Kalle Anka is typically one of the three most popular television events of the year, with between 40 and 50 percent of the country tunin...

00-talet lider mot sitt slut. Jag funderar på tidsandan. Att döma av DN:s söndagskollunmer så är jag inte helt ensam om det. Ulrika Kärnborg drar tänkvärda paralleller till 1700-talet: I sin nyutkomna bok, ”Melankoliska rum”, skriver Karin Johannisson om 1700-talets version av våra realitysåpor: den sentimentala romanen. I den drogs reglerna upp för den offentliga känslosamheten. Jagform, subjektivt berättande och fingerad brev- eller dagboksform skapade autenticitet samtidigt som känslokonventionerna slogs fast. Tårar, skälvningar och nervösa sammanbrott var modet för dagen. Fiktionen producerade alltså känslomallar som amatörskribenterna sedan kunde ta över. Och i 1700-talets salonger skrevs det lika mycket som det skickas sms i dag. Brev och dagböcker betraktades inte heller som privata, utan lästes högt och kunde cirkuleras i vänkretsar. [...] Ett svar är, enligt Karin Johannisson, att den nya sociala rörligheten krävde det. Den framväxande borgarklassen sökte sätt att definiera st...

Just som jag trodde att jag förstod vad Folkbildningsrådet egentligen är så visar det sig att det är tveksamt om någon egentligen vet det. Folkbildningsrådet är alltså en organisation som får ett årligt bidrag på 3,5 miljarder av regeringen för att fördela till studieförbund och folkhögskolor. Dessa miljarder är uppenbarligen att betrakta som ett bidrag, men fördelningen av dem uppfattas ändå som myndighetsutövning och regleras av en förordning . Formerna för fördelningen är inte helt lätta att sätta sig in i, men är helt avgörande för flera av de organisationer som jag just nu studerar. Till och med rådets juridiska form visar sig vara oklar. När Statskontoret för några år sedan utredde dess juridiska ställning kom de bland annat fram till följande: Det är i dagsläget oklart om Folkbildningsrådet i strikt juridisk bemärkelse är att betrakta som en ideell förening. För att en ideell förening ska kunna existera krävs att nya medlemmar kan tas in utan att de grundläggande fördragen ändra...

Jag har aldrig varit någon särskilt flyttbenägen människa. Nu så har jag dock till sist flyttat ifrån Täby och istället slagit ner mina bopålar söder om stan. Trots min närmast passionerade förtjusning i Stockholm har jag dock återigen bosatt mig i någonting som definitivt måste beskrivas som en förort, visserligen nästan så nära innerstan som man kan komma, men fortfarande en förort. Utsikten från köksfönstret vetter mot en granskog. Kanske skulle jag ha saknat det. Mellan huset och vägen på framsidan växer gräs. Från sovrumsfönstret har jag å andra sidan utsikt över Globen, som ligger någon kilometer bort. Till en början var jag ganska skeptisk. Men jag gillar det. Ikväll lyser den blått, men belysningen varierar. På många sätt är det faktiskt den intressantaste byggnad som har uppförts i den här stan på flera decennier. Det betyder inte att vi ska bygga fler sväriska idrottsanläggningar. Tvärtom. Nästa gång får de bygga någonting annat. Jag ser fram emot att få se Tors Torn när de...

Diskussionen om avdragsrätt för gåvor till ideell verksamhet fortsätter, t.ex. på SvD . Som bloggaren Dick Erixon påpekar är det dock anmärkningsvärt att regeringen fortfarande inte gör någonting. Trots att jag håller med honom i sak måste jag bara kommentera en sak som Erixon skriver, nämligen att det svenska civilsamhället skulle vara avsomnat. Detta är nämligen en betydande överdrift. All forskning tyder på att frivilliga gåvor och organisationer som t.ex. Stadsmissionen och Cancerfonden hela tiden har spelat en betydande roll vid sidan av den offentliga välfärden i Sverige. Det anämrkningsvärda är att detta har varit så pass osynligt både i politiken och i forskningen. Dessa insatser har i någon mån uteslutits ur den vedertagna bilden av den svenska modellen. De har betraktats som omoderna och rent av odemokratiska. De har inte minst behandlats styvmoderligt av en stat som utmärkt sig genom att inte ge avdragsrätt för gåvor till välgörande ändamål. Att människor trots detta fortsä...

I helgen genomförde jag en av fältstudierna i mitt pågående forskningsprojekt om demokrati och bildning i samtida svenska frivilligorganisationer. Denna gång handlade det om att jag var med på riksmötet i spelförbundet S verok (Sveriges roll- och konfliktspelsförbund). Intressant upplevelse. Låg medelålder. Nära hälften av ombuden där för första gången. Flera nya fritidssysselsättningar representerade. Hög IT-använding. På det hela taget ett ypperligt tillfälle att studera inskolningen av nya aktiva i det svenska organisationslivet i praktiken, liksom mötet mellan den gamla folkrörelseformen och vad nu utvecklingen kan ha att bjuda av nya former för civilsamhällelig organisering. Som forskare bör man naturligtvis inte säga allt för mycket när man blir tillfrågad om vad man tycker i sådana här sammanhang. Inte för att man inte bör dra praktiskt användbara slutsatser, utan därför att forskningsprocessen bara börjat när materialinsamlingen är klar. I det här fallet har jag ju dessutom in...

På bio går en film om jordens undergång 2012 och temat för Stockholms filmfestival är apokalyps. Bokhandlarna fylls med undergångslitteratur, både med och utan verklighetsanspråk. Människor har alltid fascinerats av undergången. Betraktar man medeltidens dödsdansmotiv är det svårt att tro på att allvaret inte hos konstnären blandades med en stor dos fascination. Till och med med personliga intryck av digerdöden fascinerades människor av fenomenet och framställde det vällustigt som en dans. Själv håller jag just nu på att läsa S.M. Stirlings trilogi Dies the Fire där upplägget är närmast stilrent enkelt. Samtidigt som berättandet helt hör genrelitteraturen till är upplägget nämligen, som så ofta i bra Science Fiction, närmast att betrakta som ett tankeexperiment. I det här fallet är frågan helt enkelt vad skulle hända om all modern teknik plötsligt slutade fungera. Stirling beskriver en återgång till medeltida europeisk feodalism. Samtidigt som hans grundantaganden är avgjort teknikdete...

En intressant rapport om ungdomar som förtroendevalda i politiken presenterades för några veckor sedan av LSU, Landsrådet för Sveriges Ungdomsorganisationer ( här ). Det hela är konsist och lättläst, men är definitivt en god sammanställning av relevant statistik i ämnet. Det visar sig nämligen att unga vuxna inte bara är underrepresenterade som förtroendevalda politiker, utan också att de har en större tendens än andra att avgå under mandatperiodens gång. När de avgår ersätts de dessutom ofta av äldre. En förklaring kan vara att de har en större tendens än äldre att tröttna. Den avgörande variabeln är emellertid just ålder, inte t.ex. politisk erfarenhet. Det skulle alltså t.ex. kunna handla om generation och uppfostran. Att de valda bör vara representativa i förhållande till ålder tycks underförstått i rapporten, men är knappast självklart. Det finns många andra faktorer som är viktiga. Jag vet själv att jag brukar föredra att rösta på erfarnare personer. Även personlig mognad är en k...

Någon dag måste jag sätta mig ner och gå igenom de av mina gamla skolböcker som jag fortfarande har kvar. Jag har själv ganska vaga minnen av Berlinmurens fall. Egentligen handlar det om några få minnesbilder från TV. Jag var trots allt inte så gammal när det begav sig. Plötsligt var dock alla skolböcker med förstående beskrivningar av DDR och östblocket inaktuella. Möjligen dröjde det ett tag innan lärarna och den svenska offentligheten insåg vad som hade hänt. Även flera år senare satt vi med begagnade skolböcker där man förhåll sig relativt neutral till skillnaderna mellan liberal demokrati och folkrepublikernas demokrati, det verkade handla om olika varianter, inte om skillnaden mellan blodig diktatur och olika varianter av demokrati. Faktum är att man nog i allmänhet gav en mer positivt hållen bild av DDR och övriga Östeuropa än av USA och Storbritannien Som jag mins det framstod DDR på det hela taget som ett rikare och mindre krigiskt land än USA, och Stasi var ingenting man prat...

Måste för övrigt rekommendera Rasmus Fleischers inlägg om Mumindalen, där han bland annat argumenterar framgångsrikt för att mumintrollen motsvarar Nietzsches övermänniskoideal.

En av de många böcker som jag börjat läsa de senaste månaderna är Horace Engdahls essäsamling Ärret efter drömmen. Texten är njutbart välskriven och ofta infallsrikt reflektiv. För alla oss som är mindre insatta än Engdahl i ämnet litteraturvetenskap är den dessutom informativ. Framförallt är den dock tankeväckande. Detta är dock inte en bok man läser snabbt utan en som man plockar upp då och då när man har tid att dela författarens begrundande av litteraturen. Själv började jag, kanske föga förvånande, med hans essä om Wagner och Niebelungenlied . Titeln påminner, något nostalgiskt, om den tid ”då unga revolutionärer trodde att mänsklighetens framtid kunde bero på tolkningen av vissa rader av Hölderlin”. Det framstår som tämligen troligt att Engdalhl själv en gång närde sådana uppfattningar, och nu beklagar inte bara sin egen desillusion utan också tidens. För den som intresserar sig för det svenska litterära etablissemangets utveckling, och inte bara för Engdahls personliga, mås...

Nu tycks Stockholms "skyline", dvs. siluett, vara på tapeten igen . Jag nöjer mig med att hänvisa till min tidigare kommentar . Debatten verkar inte utvecklats nämnvärt sen dess.

I Sverige tycker jag inte att det finns mycket som tyder på religionens återkomst. Vi har onekligen ett gott exempel på att en kyrka under politisk kontroll (som t.ex. en statskyrka) leder till försvagande av religionen. Antireligiösa föreställningar verkar nu dessutom vara på uppåtgående. Jag tror att det är betecknande att Sverigedemokraterna nu väljer att inrikta sig på islam snarare än på invandrare i största allmänhet. Det verkar idag vara många som uppfattar islam som ett hot mot det sekulariserade samhället. Kommer religionen som politisk konfliktdimension tillbaka i Sverige så verkar det alltså snarare vara därför att olika aktörer driver kampanjer antingen mot religion i allmänhet, eller mot en specifik religion som uppfattas som extra hotande. I den meningen tror jag för övrigt att magasinet Neo har rätt: det bästa sättet att bekämpa Sverigedemokraterna vore att ta upp diskussionen med dem, men i andra frågor än invandringen . Samma sak gäller rimligen islam. Sverigedemok...

Länge dominerades samhällsvetenskapens syn på religion av föreställningen om ett samband mellan sekularisering och modernisering som i moderna samhällen höll på att göra religionen till en relikt från det förgångna. De senaste decennierna har denna tes ifrågasatts. Public Religions in the Modern World av José Casanova är numera lite av en modern klassiker i den diskussionen. Trots att den är skriven för över femton år sedan känns den fortfarande mer aktuell än mycket av det som man hör i den allmänna debatten idag. Här möter vi en helt annan syn på sekulariseringsprocessen. Det handlar inte om att religionen blir mindre viktig, en process som visserligen pågår, men som tycks begränsad till Västeuropa och Japan. Istället handlar det om en förändring i relationen mellan kyrka och stat. Om man använder Weber s distinktion mellan kyrkan som öppen institution och samfundet som religiös gemenskap kan man till och med säga att kyrkorna är på väg att försvinna. Redan i början av 1800-talet be...

För en gångs skull instämmer jag i en internetkritisk artikel. Det handlar om Nicolas Carr som skriver under rubriken "Is Google Making us Stupid" . "Over the past few years I’ve had an uncomfortable sense that someone, or something, has been tinkering with my brain, remapping the neural circuitry, reprogramming the memory. My mind isn’t going—so far as I can tell—but it’s changing. I’m not thinking the way I used to think. I can feel it most strongly when I’m reading. Immersing myself in a book or a lengthy article used to be easy. My mind would get caught up in the narrative or the turns of the argument, and I’d spend hours strolling through long stretches of prose. That’s rarely the case anymore. Now my concentration often starts to drift after two or three pages. I get fidgety, lose the thread, begin looking for something else to do. I feel as if I’m always dragging my wayward brain back to the text. The deep reading that used to come naturally has become a struggle....

"...Relative to our own, the Newspeak vocabulary was tiny, and new ways of reducing it were constantly being devised. Newspeak, indeed, differed from most all other languages in that its vocabulary grew smaller instead of larger every year. Each reduction was a gain, since the smaller the area of choice, the smaller the temptation to take thought. Ultimately it was hoped to make articulate speech issue from the larynx without involving the higher brain centres at all. This aim was frankly admitted in the Newspeak word duckspeak, meaning ‘to quack like a duck’. Like various other words in the B vocabulary, duckspeak was ambivalent in meaning. Provided that the opinions which were quacked out were orthodox ones, it implied nothing but praise, and when the Times referred to one of the orators of the Party as a doubleplusgood duckspeaker it was paying a warm and valued compliment..." Noterar att "The Principles of Newspeak", George Orwells appendix till romanen 1984 fi...

När författarna till The Right Nation jämför traditionell konservatism med den amerikanska nya högern menar de att Edmund Burke s traditionella konservatism vilade på sex huvudpunkter: misstro mot statsmakten, en preferens för frihet framför jämlikhet, patriotsim, stark tilltro till traditionella institutioner och hierarkier, skepsis mot tro på framsteg, samt elitism. Dagens amerikanska konservatism är extrem i sin tilltro till de förstnämnda tre och tar helt avstånd ifrån de sista tre. Den misstror alltså statsmakten, är patriotisk och frihetsivrande samtidigt som den tror på framsteg och tar avstånd ifrån hierarkier och eliter. Denna antielitistiska/populistiska hållning kan sägas utgöra ena sidan i en pågående kulturkamp. Som kartan antyder är USA delat. De blå staterna (här de som röstade på Obama) är framförallt de tätbefolkade staterna längs kusterna och de stora sjöarna. De röda är i första hand de i söder och i inlandet. Den senaste tidens svenska debatt har till synes påmint...

Läser på Ola Wikanders blogg följande stycke över tre tusen år gammal poesi. Jag får en stark känsla av hur seklerna öppnar sig som en avgrund: [ʿ]l ḫth . imḫsh . kd . ʿl . qšth . imḫsh . ‘l . qsʿth . hwt l . ahw . ap . qšth . l ttn ly . w bmth . hms srr prʿ . qz .[ ] šblt b ġlph I engelsk översättning: For his staff I slayed him, as I slayed him for his bow, for his arrows I did not let him live. But his bow was still not given to me, and by his death the sprout is parched (??), the first fruits of summer are withered (??), the ear of corn in its husk.

En ganska speciell genre som man förr eller senare stöter på under en akademisk karriär är festskriften. En Festschrift , som det heter på engelska, är en antologi som tillägnas en forskare eller annan person på en bemärkelsedag. Vilka som deltar och hur bidragen ser ut beror i hög grad på vem jubilaren är, och framförallt vilka som känner honom. Nu har jag i alla fall redigerat min första festskrift och både jag och min medredaktör Johan Fornäs känner oss mycket nöjda. Det rör sig en antologi tillägnad Professor Erling Bjurström vid Tema Kultur och Samhälle, Linköpings universitet. Boken är visserligen lite spretig men innehåller i vissa fall mycket intressanta texter skriva av ett imponerande antal skribenter, däribland flera ledande svenska kultur- och ungdomsforskare. Så som så många andra akademiska publikationer finns den bara tillgänglig på nätet. Bland textern kan nämnas t.ex. Bengt Kristensson Ugglas reflektioner kring minneskulturen i Sverige och Finland , Jenny Lees etnograf...

Ett av initiativen i kulturbudgeten är den nya fond som kallas Kulturbryggan. När Kulturutredningen gick igenom landets kulturliv framstod Stiftelsen Framtidens Kulturs stöd till olika projekt som det kanske mest framgångsrika sättet att stödja ny kultur. Nu är dess pengar (gamla löntagarfondsmedel från regeringen Bildts tid) emellertid på upphälningen och snart är det slut. Nu går staten in och upprättar Kulturbryggan, en fond där man också bjuder in privata bidragsgivare att donera pengar ( DN-artikel ). Det här konceptet hörde jag talas om redan medan jag arbetade för Kulturutredningen, och jag måste erkänna att jag var skeptisk redan då. Det är inte så mycket för att idén är dålig. En fond är tvärtom en mycket bra idé, och jag uppfattar detta som ett bra sätt att spendera delar av statens kulturbudget och som vällovligt att donera pengar till. Jag anser också att donationer har en viktig roll att spela i kulturlivet. Problemet är att pluralism är en viktig del av den rollen. En män...

Idag presenterades inte bara budgetpropositionen utan även kulturpropositionen. Med risk för att verka insulär kommenterar jag nu den senare. Det verkar som att Kulturutredningen får igenom åtminstone några av sina viktigaste förslag: - Delar av kulturpolitiken regionaliseras. Åtminstone i vissa regioner. En liknande politik var redan påbörjad i Västra Götaland. Nu ska mann utreda hur man går vidare. Redan 2011 ska emellertid en politik liknande den i Västra Götaland emellertid genomföras även Skåne, Halland och Gotland. - Kungliga Biblioteket får ett samordnande ansvar för rikets bibliotek, inte minst när det gäller utveckling och decentralisering. - En ny myndighet för analys och uppföljning på kulturområdet (särskilt viktigt om man decentraliserar makt och ansvar). - En ny fond inrättas för stöd till nyskapande och gränsöverskridande kultur. - Nya mål för kulturpolitiken. Det här ser ut som en kortad version av utredningens föreslagna mål. Precis som utredningen vill man stryka att ...

Det är mycket just nu. Trots flera idéer lyckas jag inte blogga om allt som känns intressant. De senaste dagarna har jag varit upptagen med en internationell forskarkonferens på Ersta Sköndals Högskola på temat religionen och det civila samhället, ett ämne som är nog så aktuellt, och som inte minst i Sverige länge lämnats alltför obeaktat i det vetenskapliga studiet av civilsamhället. Bland annat diskuterades skillnaderna mellan USA och Europa när det gäller det civila samhället. Många var eniga om att Tocqueville s iakttagelser står sig än idag, inte minst den att det är pluralismen i ett samhälle där kyrkorna grundats av invandrargrupper oberoende av (och ofta misstänksamma mot) staten som skapat ett USA där religionen samtidigt kan vara stark och skild från staten (även om detta inte hindrar att detta läge ofta utmanats). När det gäller det svenska civilsamhället tror jag att de internationella gästerna tog med sig två bestående intryck. Dels att den muslimska minoriteten lyckats in...

En av de saker jag fick tid till i somras var att läsa skönlitteratur, inte minst fantasy, samtidigt som jag hade tid nog att tänka kring den. Här har jag försökt skriva ner en del av de tankar som en av de bättre böckerna väckte .

Johan Wennström menar i Svenska Dagbladet att internet håller på att fördärva det politiska samtalet, och möjligen det artiga samtalet i allmänhet. Daily Telegraph menar tydligen att internet håller på att döda dessa. Isobel Hadley-Kamptz hävdar att detta är trams ; att åtminstone de delar av internet som hon bevistar är alldeles otroligt kärleksfulla. Naturligtvis har båda rätt. Wennströms rubrik "Vi måste hålla hårt på den goda tonen" är åtminstone i det sammanhanget dagens sanning. Att de flesta av oss i första hand kommer i kontakt med vänligt instälda delar av nätet är naturligtvis också sannt. De flesta av oss föredrar det. Jag tror att Wennström har rätt i att vi har ett problem med det politiska språket. Samtidigt är det inte omöjligt att ha trevliga lunchsamtal. Internet har bevisligen inte tagit ifrån mig den möjligheten, och även om detta alldeles säkert beror på att jag umgås med rätt människor så är de flesta av dem ganska stora internetanvändare (uppenbarligen...

Socialdemokraten Katrine Kielos skriver på Aftonbladets ledarsida "Väljarna befinner sig i mitten i lika hög grad som svenska barnfamiljer har 2,3 barn. Det är sant på ett plan, men det går inte hitta ett enda enskilt fall. Förnyelse handlar om att möta verkligheten – inte om att möta moderaterna och en socialdemokrati som accepterar en politisk spelplan där man måste välja mellan att tilltala antingen medel- eller arbetarklassen, den har redan förlorat." Hon har naturligtvis helt rätt. Fler borde inrikta sig på vad de vill och hur de ser på verkligheten, inte bara på vem de vill övertyga. Detta gäller inte bara socialdemokrater. Däremot skriver Kielos ingenting om vad hon vill. Det är symptomatiskt. Avslutar inlägget utan att säga vad jag vill. Skillnaden är å andra sidan att jag inte tänker kandidera i några politiska val i en nära framtid.

Det torde väl inte ha undgått någon av bloggens läsare att jag fascineras av Weimarrepubliken, dess kultur och av nazisternas maktövertagande. Åsa Linderborg skriver att "Det är omöjligt att läsa om Weimarrepubliken utan att påminnas om Göran Hägglunds sommarutspel" . Problemet är att Linderborg lär sig fel saker av historien. Bilden som hon tecknar är svart-vit då hon framställer Weimarrepubliken som en massmobiliserande demokratisk blomstringstid där kommunister och andra demokrater kämpade sida vid sida mot den till sist segrande nazismen. Verklighetens Weimarrepublik var emellertid ingen idealtid. Linderborg nämner Goebbels som exempel på hur demokratins finender krossar det fria samtalet. Jag kontrar med Walter Ulbricht som exempel på hur mycket mer spridd rötan var. 1928 blev han ledare för kommunisterna i Berlin. Till att börja med var han alltså ledaren på motståndarsidan när Goebbels samlade stadens nazister. Under trettiotalet skulle han emellertid åtskilliga gå...

Åtminstone två kulturekonomiska bloggare noterade min fundering kring om vi är på väg emot en kulturkamp, Evelina Wahlqvist och Tobias Nielsén . Den senare menar att jag "småhyllar" Hägglunds tal i Almedalen, men att talet inte är tillräckligt: "Jag håller kvar vid att kulturen inte blir en valfråga och att det krävs mer än en perifer partiledare för att sätta igång en frisk diskussion om kulturpolitik utifrån ideologiska grunder." Jag tar tillfället att göra ytterligare ett par reflektioner kring en eventuell kulturkamp. Det är möjligt att jag överdriver. När jag funderar på saken kommer jag dock bara att tänka på fler exempel. För någon vecka sedan besökte jag Nerdrumelevernas utställning Figurationer på Edsviks konsthall (klart sevärt, stänger 13 september), en utställning som har gett upphov till en närmast våldsam debatt på landets kultursidor om konstens relation till såväl politisk ideologi som historisk utveckling. En sökning på Google fångar upp flera a...

Låser vidare i Diminished Democracy ( se även inlägget nedan ). Vad är det då som har gått fel? Robert D. Putnam talar om det minskande "sociala kapitalet". Kollegan Theda Skocpol menar att det inte nödvändigtvis handlar om ett minskat engagemang, eller ens om minskande social nätverk, utan om en organisatorisk förändring. En av hennes huvudteser är att det amerikanska civilsamhället redan på 1800-talet karaktäriserades av sin mångfald av nationella organisationer. Det är först under de senaste 40-50 åren som organisationslivet i allt högre grad har kommit att domineras av professionella medlemslösa organisationer som stiftelser, tankesmedjor, lobbygrupper och andra liknande aktörer, istället för av gamla tiders massrörelser. Trots sin bakgrund i sextiotalets radikala rörelser ser hon detta som en negativ bieffekt av den samhälsomdaning i demokratisk riktning som då ägde rum. En aspekt av dett var att förtroendet för de gamla organisationerna minskade. En annan aspekt har at...

Liksom i Sverige tänker man sig i USA gärna att frivilligorganisationerna är en grundläggande länk mellan den representativa demokratin och folket. I USA:s fall berättades den berättelsen först av den franske resenären Alexis de Tocqueville ( se tidigare text ). Just nu håller jag på att läsa den amerikanska statsvetaren Theda Scokpol s Diminished Democracy, en historik över det amerikanska civilsamhället och dess frivilligorganisationers uppgång och eventuella fall. Det första jag slås av är parallellerna med de svenska folkrörelsernas historia, det andra är skillnaderna mellan hur historien berättas. Givetvis finns det skillnader i historien också, men det får jag återkomma till. De är också svårare att se bakom skillnaderna i berättandet. Trots Skocpols relativa pessimism när det gäller de amerikanska frivilligorganisationerna utmärker sig både Sverige och USA även i nyligen gjorda internationella jämförelser som två av de länder vars befolkning har den största tendensen att gå med ...

Myndigheten Forum för Levande historia har nu äntligen tagit sig an frågan om Sveriges agerande under Andra Världskriget. Myndigheten upprättades från början på Göran Perssons personliga initiativ strax innan Sverige stod värd för en internationell förintelsekonferens och har nu arbetat i runt tio år. Den har i uppdrag att "främja arbete med demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter med utgångspunkt i Förintelsen. Forumet skall ha som övergripande mål att stärka människors vilja att aktivt verka för alla människors lika värde." Huvudsyftet har alltså aldrig varit att sprida information, utan att använda Förintelsen som pedagogiskt exempel för att på statsmakternas uppdrag påverka medborgarna. Det är möjligt att detta har bidragit till att ge den ett felaktigt fokus och hindrat den ifrån att uppmärksamma ny forskning eller vidga perspektiven. Det var t.ex. först med den nuvarande regering som man började tala om Kommunismens brott. Hittills har myndigheten dock främst f...